Bläddra efter
Etikett: sömnapne

Drömvikt

Drömvikt

Kommentarer 0 kommentarer

Jag har precis som de flesta andra en drömvikt. En vikt som jag lyckats nå, men inte lyckats hålla. Är det då rimligt att tro att man ska komma dit igen och den här gången lyckas hålla den? Eller ska man vara lite mer realistisk och nöja sej med ett högre mål? Ett mål som man vet att man kan hålla.

Jag har gjort det sistnämnda. Jag siktar på ett något högre mål och vet att jag kan hålla den vikten i längden. Och skulle jag sedan känna att det är rimligt att gå ner lite till så tar jag lite till. I mså steg, vartefter. Huvudsaken är att jag mår bra!
Men det är här jag tror (vet?) att många faller och ger upp. Jag har sett det mer än en gång under mina 14 år i kassan på Viktväktarna. Man sätter ett för lågt slutmål och orkar inte hela vägen fram utan ger upp. Man har många gånger lyckats komma till en hälsosam vikt men inte sin drömvikt och då känner man sej misslyckad. Istället för att glädjas åt framgången, stanna upp och njuta av den och sedan kanske fortsätta neråt. Kroppen är ju ingen maskin som gör som man säger när man trycker på ett kommando, den är oftast mycket klokare än vi själva är och gör det som är vettigast för oss.

Realiteten är att jag inte kommer ner i samma vikt som när jag gifte mej som 22-åring. Eller inte ens i närheten av den vikten. Ung och oförstörd vägde jag runt 50 kg när jag gick uppför altargången. Den här gången väger jag tio kilo mer, har varit gravid tre gånger, varit så stressad att jag gått in i väggen och blivit sjuk för resten av livet och har flera sjukdomar som helt enkelt sabbar för mej när det gäller viktminskningen. Dessutom är jag äldre. Sånt måste man också ta med i beräkningen. Jag har inte samma förutsättningar som för 24 år sedan, det är bara att tugga i sej.

Jag har idag en hälsosam vikt, som jag haft de senaste åren och kan hålla hyfsat bra. Nu ser läget bra ut för att kunna ta ett par kilo till och sen får vi se. Vi har alla en vikt vi absolut inte vill ligga över och min är 60, så länge det inte är en 6a först så är jag nöjd. Det är det just nu; 60,6. 5an är nära, det vet jag att jag klarar enkelt OM jag inte stressar!

Det är min tydligaste bov när det gäller min vikt; stress! Stressen är livsfarlig för mej och det vet jag om. Men vissa perioder är värre än andra och då får man göra så gott man kan. De tre senaste veckorna har varit kaotiska och vågen ökade drastiskt. Men sedan i måndags har jag haft tid för återhämtning och direkt ser jag hur sifforna på vågen minskar. Utan att jag gjort mer än tagit det lugnt. Jag har ätit precis likadant, men sovit bättre och vilat mer.

Min lösning är alltså att ta det lugnt och att äta bra förstås. Träningen är en bonus. En annan del av lösningen är alltså att sätta ett lite högre viktmål, men inom hälsosamt bmi och sedan fortsätta ner om det går och när det går. På så sätt har jag lyckats och lyckas även hålla en hälsosam vikt i längden. Det är inte min drömvikt, men jag kanske kommer dit också. Om jag inte stressar  🙂

Det måste inte gå snabbt, bara det går neråt i längden.

Inte hela världen!

Inte hela världen!

Kommentarer 0 kommentarer

Nu ser jag äntligen slutet på tre galna veckor. Det har varit massor att göra, massor med godis, massor med mat och massor med dålig koll. Å massor med plus på vågen. Typ 2 kilo… i min värld massor. Men vet ni? Det är faktiskt inte hela världen!

Visst är det surt att ställa sej på vågen och vecka efter vecka se att pluset blir allt större. Men jag har ingen att skylla på, det är jag själv som valt och stoppat i mej varenda liten smula. Kanske inte så genomtänkta val alla gånger, men men… Istället för att stadigt gå ner mina två kilo till bröllopet har jag gått upp ytterligare två.

Även som Guldmedlem måste man alltså ha koll och det är inte det lättaste att hålla vikten heller. Jag visste att april skulle bli knepig ur viktsynpunkt, så är det ibland. Det är lixom det som kallas livet. Man kan inte vara nitisk och stenhård varenda dag, året om, livet ut. Det är inget liv att leva så! Så jag tar mina kilon för vad de är och tänker att det är faktiskt inte hela världen. Just de två kilona kommer jag att gå ner snabbt, de andra två är det värre med. Men jag har en plan!

Maj är lite lugnare, så träningen och promenaderna kommer nog att funka hyfsat. Å bara värmen kommer på riktigt kan promenaderna bli både längre och snabbare. Juni blir ännu lugnare, det är då jag ska lägga in stöten för de där sista två kilona. Å finns de kvar i juli har jag några veckor på mej då också. Ingen panik alltså. Å kommer jag inte hela vägen så är det ändå ok, även om jag inte kommer att vara helt nöjd. Min målvikt är 60, då är jag precis inom normalt bmi och absolut inte smal. Men det är upp till mej att kämpa mer om jag ska bli nöjd. Ibland är det värt kampen, ibland inte. Jag vet att jag kommer till 59 utan problem, det är sedan det blir svårt. Att komma till 58 är alltså målet, går det så går det. Det är min verklighet, jag kommer aldrig bli trådsmal!

Idag börjar alltså en lugnare period. Nu är nästan hela godisvinsten uppäten, Lakritsfestivalen är över och dagarna lugnare. Jag har bara tre uppbokade dagar nästa vecka, resten av tiden går till mej! Tyvärr ser det ut att bli ett riktigt grisväder, så de långa promenaderna blir nog inte av. Kom inte dragandes med ”dålig väder, bra kläder osv”. Det funkar inte så för mej! Jag fryser inifrån oavsett om jag är inne eller ute, jag tror det beror på fibron. Jag är extremt väderberoende tyvärr.

Med exakt 3 månader kvar till bröllopsresan är det alltså dax att få ordning på allt. Klänningen ska sys om, hindersprövningen ska tas ut, vigselplatsen ska bokas och vikten ska alltså fixas. Ungefär 90 dagar… jaja, 2-3 kilo ska jag väl klara. Om inte, så är det inte hela världen. Det blir som det blir helt enkelt. Man måste ju ha ett liv också!

Nödlösningar

Nödlösningar

Kommentarer 0 kommentarer

När man försöker gå ner i vikt lockar allt som är gott, fettigt och sött. Att ha bra grejer hemma är a och o för att man inte ska trilla dit och stoppa i sej en massa grejer som man kanske inte planerat för. Följer man Viktväktarnas program får man iofs äta precis vad man vill, men inte hur mycket eller ofta som helst. Ibland händer det saker i livet som gör att man tappar kontrollen och det är då de smarta nödlösningarna måste finnas!

Jag har levt efter Viktväktarnas program i snart 16 år. Jag har bara skrivit in mej en gång och kan väl säga att jag följer programmet 40 veckor om året av 52 möjliga. Jag är alltså varken slavisk eller fanatisk. Jag halkar av banan, men vet hur jag tar mej upp igen. Att veta sina styrkor och svagheter hjälper långt! Jag älskar godis och kommer aldrig i livet att sluta äta det och med planering får jag in det också i livet. Mina svagheter är att jag avskyr att laga mat och ofta är väldigt trött. Mina styrkor är att jag är jäkligt envis och vanemänniska.

Så vad gör jag när allt går åt skogen då? Till att börja med ser jag det aldrig som ett misslyckande. Jag är inte misslyckad bara för att jag går över mina dagliga SP någon dag, inte ens om det blir så flera dagar i rad faktiskt. Jag är bara misslyckad om jag inte kravlar upp på banan igen och det har hittills inte hänt. Jag kan ligga i diket i veckor, tom månader – men jag kravlar mej alltid upp igen. Då är man inte misslyckad, oavsett hur länge man legat i diket. Ingen som försöker igen och igen är misslyckad! Jag börjar aldrig om – jag fortsätter bara framåt!

Det är viktigt för mej att ha bra saker hemma som går snabbt att fixa! Skit i vad folk säger om halvfabrikat! Det är bättre att äta något halvdant som går snabbt och mättar än att inte äta alls eller köra förbi Donken och ta en superfet hamburgare varenda gång allt spårar ur. Jag har alltid tortillabröd, korvar och filéer från Hälsans Kök, pasta, tomater och ägg hemma. Med detta kan jag göra wraps, ”pasta rosa”, tunnbrödrulle, tortillapizza eller bara koka upp pasta, korv och steka ett ägg. Enkelt, snabbt och gott! Jag skulle kunna leva på mina vegowraps!

Blir jag sötsugen tar jag en banan, blev jag inte nöjd så testar jag med ett kokt ägg. Är jag nöjd då, så var jag förmodligen hungrig, är jag inte nöjd så behöver jag godis! Och då äter jag godis! Men jag har inget hemma, det går inte. Blir jag så sugen att jag bara måste ha något, så måste jag ta mej till centrum och då är dealen med mej själv att jag måste gå dit för att få äta det. Jag köper alltid åtta bitar av mitt favoritgodis som är 100 gram. Jag vet alltså att jag får, hur mycket det ”kostar”, en begränsad mängd, inget frustrerande förbud, inget misslyckande. Min lösning som passar mej, passar förmodligen inte alla.

Eftersom jag ville hitta ett sätt att leva när jag skrev in mej i augusti 2000, var det viktigt att hitta lösningar för livet. Inte för stunden. Inga förbud, utan lösningar som går att leva med. Lösningen med barn i hushållet blev att vi alla fick dricka läsk och äta godis på helgerna. Så hade man något att se fram emot. Inget förbud, till helgen fick man ju. Å det funkade! Sedan barnen flyttade är det dock lite si och så med den regeln… Det var också viktigt att hitta snabba maträtter som alla tycker om, de här är några av dem Pasta med krämig spenatsås, Vitlökskycklinggryta, Vitlöksräkor och Kassler i ugn och andra enkla grejer som korv och makaroner, köttfärssås mm. Mycket vitlök ser jag nu  🙂

Just precis nu är jag lite ofrivilligt nere i det där diket, det är mycket som händer. Jag äter mycket mat som jag inte själv lagat och är ute på roligheter med ingen träning eller koll alls. Men det är ingen svacka och det är inget misslyckande. Jag går massor och vet att det blir ordning till helgen igen. Vågen pekar snabbt uppåt, men den pekar neråt när det blir ordning igen. Dock inte lika snabbt ner som upp…  Livet är så, det går upp och det går ner. Inget att straffa sej för, bara upp på banan igen.

Man måste vara snäll mot sej själv! Vi är vår största mobbare och sabotör. Vi klankar ner på oss själva istället för att jubla när vi gör bra val. Vi vet vad som är bra för oss och ändå lägger vi krokben för oss själva. Uppmuntra, belöna. Lägg inte ut några ”krokben”, köp inte kaffebröd och godis om ni inte kan ha det hemma. GÅ och köp det vid behov. Förändra beteendet som en belöning och en investering i livet. Istället för att se det som en uppoffring och en kur.

Se er själva som viktiga!

Trött…

Trött…

Kommentarer 0 kommentarer

Idag är en dålig dag, jag är trött och fryser. Det här varannandagvädret får mej att må dåligt. Jag hoppas vårvärmen kommer på riktigt snart och att det kan bli sol några dagar i sträck. Å kom inte och säg att jag ska klä mej bättre… när jag fryser kommer det inifrån och det spelar ingen roll hur varmt jag än klär mej. Tyvärr! Jag önskar det kunde lösas så enkelt som att bara klä sej lite bättre…

Så idag pysslar jag runt här hemma, städar lite, skriver lite, läser lite… jag har en bokrecension som ska göras men lyckas inte ta mej igenom boken. Inte för att den är dålig, utan för att den är så otroligt vackert skriven och jag inte lyckas koppla av så pass mycket att jag klarar att läsa en ”långsam” bok. Men jag har iaf kommit halvvägs, bara resten kvar  🙂

I eftermiddag tar jag mej in till stan för att besöka Maria på Total Hälsa på Karlaplan. Vi ska börja en hudföryngrande behandling idag, det ska bli väldigt spännande. Först tänkte jag att det skulle bli skönt att bli ompysslad lite, men jag har ju ingen aning om ifall det gör ont… hur skön är en sån behandling egentligen? Det är det jag är där för att upptäcka, så det återstår att se. Sen får vi se hur mycket yngre jag blir, läkningen kan ta upp till ett halvår!

I övrigt är det mesta som vanligt. Jag springer ut så fort brevbäraren närmar sej. Kommer beslutet idag? Är vårt nya efternamn godkänt? Så fort intyget kommer börjar nästa jobb; Martin ska söka nytt körkort, pass och ändra namn på en massa ställen. I augusti är det min tur… men för mej blir det lättare, jag har ju kvar mitt gamla också. Man kanske borde börja öva på nya namnteckningen  🙂

Tankarna far runt, inget blir gjort, saker glöms bort. Trasslet med sonen är iaf över! Han blev ju uppsagd i mitten av februari pga arbetsbrist och var rätt förtvivlad. Sedan dess har han sökt allt och lite till och i torsdags hade han två jobberbjudanden, det ena började han på igår. Han har gått upp i lön, men har tyvärr en ganska lång resväg. Jag hoppas att det även denna gång ska visa sej att det kan komma något bra ur något väldigt negativt… så var det ju sist.

Guuud så jag svamlar, men så känns det idag. Ingen ordning på nånting. Ska göra ett ryck i köket nu, så det iaf blir lite ordning där. Ha en fin dag everyhopa, imorrn hoppas vi på solsken!

Måste det gå fort?

Måste det gå fort?

Kommentarer 0 kommentarer

När jag jobbade på VV var det två frågor som alltid återkom:
1. Hur mycket kostar ett glas vin?
2. Hur snabbt kan jag gå ner 10 kg?

Jag som nästan aldrig dricker vin och snittade typ ett hekto i veckan under min viktminskning kunde ibland bli lite provocerad av detta. Särskilt när någon kom ut från vägningen och var besviken när de ”bara” gått ner ett halvt kilo… Det viktiga är ju inte takten! Det viktiga är att det går neråt på ett hälsosamt sätt! Den som går ner snabbt och sedan lägger på sej kilona igen har ju inte lärt sej något alls på vägen. Den som däremot går ner sina kilon och sedan håller vikten har utfört en riktigt prestation! Att gå upp i vikt tar inte en kvart, inte att gå ner heller… sånt är livet!

Jag har hållit min målvikt mer eller mindre i drygt tio år. Under sjukdom har jag gått upp allt och lite till, men gått ner allt igen efter ett tag. Nu är jag på min målvikt och hade tänkt att stanna där. Men det är baske mej inte lätt! Min målvikt är 60 (jag är 156 cm lång), för att gå gratis som Guldmedlem får jag alltså väga max 62 på VV´s våg med kläder på. Det gjorde jag innan påsk… det gör jag inte idag. Så är också livet! Men det är inte hela världen, för jag kan knepet!

Dagarna i Riga satte sina spår kan man väl säga. Det var en massa god mat, champagne och godis i mängder! Jag visste att det skulle bli plus på vågen och tog smällen. Ibland kan man faktiskt planera att gå upp i vikt och det är ok. Skillnaden mot mej och många andra är att jag är på banan direkt igen. Vi kom hem i måndags, igår åt vi bra och idag har jag både ätit bra, varit på gymmet och tagit årets första löptur ute. Jag gick upp 1,5 kg över helgen, det tar jag snart bort igen. Jag har nämligen gått kursen… Viktväktarnas kurs i att först och främst gå ner i vikt och sedan även hålla den.

Viktväktarna kan nämligen ses som en kurs. Precis som vad som helst som man vill lära sej. Ett språk måste man öva in och det tar några terminer innan det sitter. Sen måste man tala språket för att hålla det vid liv. Precis så är det med vikten också! Man lär sej vad som fungerar och vad som inte fungerar, man går ner i vikt och sedan får man även lära sej att hålla vikten. Så länge man har koll funkar det, när man släpper kontrollen och struntar i allt funkar det inte längre. Det är därför Viktväktarna inte är någon kur, utan ett sätt att leva. Å då spelar det ju faktiskt ingen roll hur lång tid viktminskningen tar. Huvudsaken är att det går neråt och att man hittar ett sätt som man kan leva med resten av livet.

Å det har jag gjort! Jag skrev in mej på VV i aug 2000 och jobbade där 2001-2014. Jag har hittat mitt
sätt att leva. Vägen till framgång är att aldrig ge upp! Den som jobbar sej igenom motgångarna är en vinnare! Min vikt kommer alltid att pendla lite grann, sånt är livet. Men jag kommer alltid tillbaka till min målvikt igen, där jag mår som bäst. Å i bästa fall kan jag ta bort ett par kilo till, nu när jag vet vilka sjukdomar jag har och medicinerar.

Så var stolt över ditt lilla hekto! 1 hekto i veckan blir faktiskt drygt 5 kg på ett år, det är en klädstorlek. 2 hekto, blir drygt 10 kg…. många bäckar små alltså. Även med små steg kommer man i mål. Och man är ingen förlorare när vågen går åt fel håll heller, det är så det är ibland, det är bara att fortsätta framåt igen. Allt måste inte gå fort, huvudsaken är att man hittar ett sätt som fungerar resten av livet. Livet kommer alltid bjuda på en och annan smäll, alltså måste man lära sej att parera dem på bästa sätt så skadorna blir så små som möjligt. För ens egen skull! Vi har bara en kropp att bo i, den måste vi ta hand om. Var ska vi annars bo…

Men va f-n…

Men va f-n…

Kommentarer 0 kommentarer

Här tränar man och verkligen känner hur kroppen förändras, så visar värdena nåt helt annat. Så jäkla surt!

Innan jul visade mätningarna på gymmet att kroppen slimmat ihop sej massor! Skillnaden var jättestor och jag var förstås jättenöjd.  Inför dagens mätning var det väldigt spännande, jag känner att det hänt massor och såg fram emot nya fina siffror. Så blev det inte…

Centimetrarna över magen och rumpan var färre, men annars var det någon halv centimeter mer på alla andra ställen. Fettmätningen var egentligen mest spännande, men den visade också plus. Inte så mycket, men ändå…

Jag känner ju att jag är mindre och orkar betydligt mer på gymmet vid varje träningstillfälle. Att då se måtten öka istf att minska är riktigt surt! Kom inte och säg att det är muskler, det ser jag ju på fettmätningen att det inte är. Det är dessutom fett som tar plats i kroppen, inte muskler. Jag borde ha massor med minusresultat!

Vi kom fram till att det måste vara nya medicinen som ställer till det. Jag har tagit levaxin i snart sex veckor, kroppen är kanske inte van än. Därför ska jag fortsätta som vanligt, så tar vi en ny mätning om 3-4 veckor igen. Så får vi se vad som hänt då.

Detta är inget som sänker mej, snarare tvärtom! Detta får mej bara att kämpa ännu mer! Jag ska ha resultat! Så är det bara! Jag ser ju att det händer saker med kroppen! Jag har aldrig förut tränat i linne, eftersom jag tycker att jag sett ut som en prinskorv. Nu har jag faktiskt börjat med det, eftersom jag börjar se resultat. Jag ser faktiskt inte tjock ut längre. Mitt bmi ligger fortfarande på gränsen till övervikt, men just nu är vikten ganska oviktig så länge jag inte går upp massor. Det är kroppen som ska omformas, det är det som är viktigt.

Gårdagens vägning visade ett hekto upp. Ett hekto kan bero på precis vad som helst, så det räknas knappt. På torsdag åker vi till Riga och har ingen koll på maten alls eftersom det är någon annan som bokat allt åt oss. Men det finns ett gym på hotellet som vi tänker testa och självklart blir det massor med steg, vi går alltid överallt när vi reser. Bästa sättet att se en ny plats är med fötterna  🙂

Så det är bara att fortsätta framåt! Göra bra val, motionera, vila och skratta! Det har varit ett vinnande koncept hittills, varför ändra något som funkar?

En så kallad fibrodag…

En så kallad fibrodag…

Kommentarer 0 kommentarer

Den senaste tiden har jag varit piggare än vanligt och mått riktigt bra. Idag är ett undantag… jag är trött, har ont och kommer mej inte för med nånting. Hjärnan hänger inte riktigt med och orden blir fel. En fibrodag alltså. De där som bara dyker upp utan förvarning och stör.

Jag hade hoppats att den fibromyalgi som konstaterades för ett par år sedan egentligen var symptom av en dåligt fungerande sköldkörtel. Symptomen är ungefär desamma och nu när jag medicinerar för hypotyreos och mår mycket bättre, tänkte jag att allt berodde på det. Så var det alltså inte. Även om jag mår mycket bättre, så kommer alltså de där dagarna då jag inte okar något alls och har ont. Inte alls lika ofta som förut, men de finns där. Jag får helt enkelt acceptera att mina två diagnoser finns där och ta dagarna lite som de kommer.

Just idag är det tröttheten som är värst och värk ett lår. Jag hade tänkt åka och träna, men det får vänta till imorrn. Då är säkert värken borta, eller har flyttat sej, och jag borde vara piggare igen. Imorrn ska jag även träffa min nya kiropraktor, den gamla slutade vid nyår. Spännande… Han ska få låsa upp min nacke som bråkat ett tag.

Problemet med fibromyalgi är att det är svårt att planera. Eller… planera kan man ju enkelt göra, men när dagen för aktiviteten kommer kanske allt måste ställas in pga en dålig dag. Det mesta fungerar om jag får sova bra på natten och vakna när kroppen sovit klart. Därför undviker jag tidiga möten och evenemang så mycket det går. Dagen är ofta förstörd om jag måste gå upp tidigt. Jag mår bäst när jag vaknar vid 7.30 och får äta en lugn frukost, sen kan jag göra nästan vad som helst i vilket tempo som helst. Oftast.

Men så kommer de här dagarna då jag inte orkar göra någonting alls. Inte för att jag inte vill, utan för att jag helt enkelt inte orkar. Har jag varit pigg en period är det extra svårt att acceptera såna dagar. Att knappt orka resa sej från tv-soffan är extremt frustrerande! Så är det idag. Så jag skriver en rad här, sorterar lite papper där och försöker att iaf få något gjort för att inte känna mej för lat. Martin blir galen när han hör att jag känner mej lat och försöker få mej att förstå att det är ok att ha dåliga dagar och inte göra något alls. Han ser det på ett helt annat sätt än vad jag gör och det är jag förstås tacksam för. Hade han titta snett på mej och haft en massa krav på mej så hade det inte varit hållbart.

Idag är alltså en fibrodag, en dag då det inte blir mycket gjort alls mer än det mest nödvändiga. Magasinet är uppdaterat, en text är skriven för imorgon och bloggen är också uppdaterad iom detta inlägg. I övrigt googlar jag lite på Riga för att se vad man måste göra där när vi åker dit på torsdag. Tv´n står på och jag tittar med ett öga, men snart blir det nog en tupplur. Det här inlägget tog nästan två timmar att skriva eftersom nästan alla ord bli felstavade och jag måste lägga mej en stund då och då. Vanliga dagar tar ett inlägg kanske 15-20 minuter att skriva. Då kanske ni fattar hur illa det är.

Imorgon är en annan dag…

Vissa saker måste man göra…

Vissa saker måste man göra…

Kommentarer 0 kommentarer

Precis som många andra så tycker jag inte alls om att gå till tandläkaren. Jag avskyr det inte, men avstår helst. Förr gick jag hos en privat tandläkare vid Globen, vi var bägge ingifta i släkten kan man väl kanske säga. Så det blev en mer personlig relation än bara som tandläkare och patient.

Sen gick jag in i väggen, blev rejält sjuk och tänderna fick helt enkelt vänta på sin tur. Den kom när Martin flyttade in och vi bägge tog tag i tandhälsan samtidigt. Mina föräldrar har gått på Tandläkarhögskolan i många år och föreslog att vi skulle söka dit. Sagt och gjort, och vi hade turen att faktiskt få bli patienter där. Detta var början på en helrenovering av våra munnar för oss bägge. Martin hade en massa grejer att göra, det skulle både laga, dras ut och göras nya tänder. Jag hade mest ett infekterat tandkött, ett par hål och massor med tandsten.

Hos den ”vanliga” tandläkaren hade vi blivit ruinerade. Hos Tandläkarhögskolan tar varje besök minst tre timmar, men det kostar bara 150 kr. Många, många timmar senare hade vi friska munnar och kollas nu bara upp någon gång då och då och fixar det som behövs. Nu har min gamla tandläkare pensionerat sej och hoppar in som lärare på skolan då och då. Så nu träffas vi där istället  🙂

Min mun har aldrig varit riktigt frisk och tandstenen har alltid varit riklig och suttit stenhårt. Tills idag. Jag har slarvat med mina besök hos tandläkaren och inte varit där på en riktig behandling på kanske två år. Jag befarade det värsta och såg verkligen inte fram emot saltvattenblästern som skulle inta min mun. Den gör ont! Men så blev det inte. Idag när jag låg i stolen såg man iofs tandsten, men inte särskilt mycket. Kan alla mina upptäckta och numera behandlade sjukdomar ha med saken att göra? Nu får jag ju medicin och mår ganska bra, kan det påverka även tandhälsan? Klart man kan se i munnen att någon är sjuk, men kan man även se att personen i fråga blivit friskare? Ja, det ser ju ut så och väldigt glad för det är jag!

Tyvärr var min gamla tandläkare inte där idag, men jag hoppas att han är där nästa gång. Han måste ju bli sjukt imponerad! Han har ju lixom sett mej i alla skick, från sämsta tänkbara status fram till för kanske två år sedan. Jag känner ju att jag blir friskare dag för dag och det känns verkligen helt fantastiskt. Även om jag aldrig blir helt frisk, så är jag nöjd med allt som det är idag. Jag orkar inte riktigt som andra, men alldeles tillräckligt!

Tandläkarhögskolan är verkligen toppen! Otroligt trevliga och duktiga elever och riktigt proffsiga lärare. Eleven har man i 3-4 år, min är jättemysig och en kopia av Leila som bakar i tv. Hon tar hand om mej och varje moment besiktas av en lärare innan hon fortsätter. Allt är alltså helt säkert, trots att det är en elev under utbildning som har hand om en. Varje besök tar iofs sin lilla tid, men det är ganska trevligt och som sagt väldigt prisvärt.

Är ni nyfikna och vill ha en proffsig men lite billigare tandvård så kan ni googla på tandläkarhögskolan och leta upp var er närmaste finns. Där står det säkert hur man går till väga för att bli patient där. Vi är jättenöjda och hoppas kunna fortsätta där även i framtiden. De har hjälpt oss massor!

Det där med tänder är ju faktiskt ganska viktigt. Särskilt när man blir äldre. Man vill ju gärna ha tänder kvar att tugga med lixom… Hur är det för er? Har ni en tandläkare som ni gillar? Går ni dit regelbundet? Hur mår era munnar, egentligen???

Nu börjar min tid på året!

Nu börjar min tid på året!

Kommentarer 0 kommentarer

Våren är officiellt här, enligt SMHI. Vi överlevde alltså den här vintern också – jabba! De senaste årens vintrar har varit helt ok tycker jag. Inte så mycket snö och inga 30 minus, himla bra!

Men nu är det vår och varje dag letar jag vårtecken på hundpromenaden. I min egen rabatt har jag både snödroppar och krokus. Rabarberbladen börjar komma upp och knopparna på syrenen är tjocka och härliga. Vi klippte ner massor med buskar i höstas så det blir nog inte så mycket blommor, men de som kommer blir nog fina.

Jag gick förbi Kungsträdgården igår och kollade in körsbärsträden. Det börjar bli bra med knoppar där också och just igår började man hacka bort isen på isbanan. Snart är där fullt med folk som solar i trappen och tar bilder med körsbärsträden. Så härligt!

Det är när solen och värmen kommer som jag vaknar. Det är då jag får energi, vaknar tidigare på morgonen och kan njuta av dagen på ett helt annat sätt än på vintern. Jag blir bara piggare och piggare ju varmare det blir. Ge mej 30 grader och jag går på högvarv  🙂

Det är lite för kallt än, 3-4 minus på morgonen, men snart kan man sitta på trappen och äta frukost. Jag testade en lite stund här om dagen, men fick gå in efter en stund. Baileys ligger dock på trappen hela dagarna och kyler ut oss här inne. Dörren ska nämligen vara öppen, stänger jag vill han komma in för att sedan stå vid dörren och gnälla… Han älskar att ligga där i solen, sova och hålla koll på skatorna.

Men om bara några veckor kan balkongdörren stå öppen hela dagarna och man kan sitta ute och äta både frukost, lunch och middag. Snart behöver man bara en tunn tröja när man går hemifrån på morgonen och snart åker sandalerna på. Alldeles snart kan man gå barfota på gräset på baksidan och ligga och njuta i en solstol. Nu är det vår och sen kommer den underbara sommaren!!!

Nu börjar min tid på året! Nu lever jag på riktigt igen!

En riktigt bra dag!

En riktigt bra dag!

Kommentarer 0 kommentarer

Jag kräver inte så mycket av mina dagar för att de ska bli bra, det brukar räcka med lite sol. Men idag har allt varit toppen, det blev verkligen en riktigt bra dag!

När jag vaknade sken solen in genom fönstret. Bara en sån sak! Jag kände mej utvilad och kunde konstatera att jag bara varit vaken TVÅ GÅNGER under natten! Det är huuuur bra som helst för att vara mej. Jag brukar ha minst 10 vakna tillfällen per natt, allt mindre än det är toppen! Två är ju nästan samma sak som noll…

Solen fortsatte att sina, hunden låg och sov ute på trappen medan jag fixade ordning mej. Lunchen avnjöts på Wienercafeet på Östermalm med god toast, wienerschnitzel och chokladpraliner till efterrätt. Gott gott. Solen sken fortfarande när lunchen var slut.

När jag kom hem var det full pott i brevlådan! Fotoböckerna jag gjort till grabbarna i Gambia hade kommit. De blev jättefina! Den till Smile är med bilder av vårt besök i byn, den till Limbo ska hjälpa honom i hans arbete som taxichaufför och guide. Omedelbums efterlyste jag någon som kunde ta med dessa till Gambia och fick napp direkt! Så redan på tisdag flyger böckerna ner till min favoritplats på jorden. Jag tog upp killarna på messenger och berättade att de hade presenter att hämta from tisdagkväll och då ringde Limbo upp via messenger! Så jag fick till och med prata med honom och det funkade jättebra i flera minuter. Båda var både glada och tacksamma, för mej var det dock viktigast att höra att båda är friska och mår bra.

De där samtalet gjorde min dag! Jag som inte ens tycker om att prata i telefon längre… men att veta att han gjort sej besväret (kanske inte så besvärligt, men ändå) bara för att prata med mej gjorde mej så glad! Tack o lov för Facebook och messenger!!! Vad hade vi gjort utan det? Att kunna skriva till varandra är en sak, men att även kunna ringa till varandra, helt gratis, är ju helt otroligt!!! Att kunna prata med någon på andra sidan jordklotet, helt gratis och nästan utan minsta knaster, är helt galet!

Tänk om det varit så när jag bodde i Gambia på 90-talet. Då funkade knappt vanliga telefoner och när det fungerade var det svindyrt! Internet kanske fanns i mer civiliserade delar av världen, men inte där. Men det funkade att leva så också då. Telefon och kommunikation är dock väldigt viktigt! Just internet underlättar otroligt mycket för oss i kontakten med killarna i Gambia. De kan med hjälp av telefonerna de fått av oss, kontakta oss direkt om det händer något. Som när taket på familjens hus blåst av mitt under regnperioden och vi på bara någon timme hade samlat ihop pengar till ett nytt. Pengarna fördes över till Linda, där Smile hämtade dem och på bara ett par dagar hade han ett nytt tak till familjen.

Tack vare Facebook kan jag ha Gambia lite i bakfickan hela tiden. Att någon vill hjälpa oss att ta fotoböckerna till Gambia värmer mitt hjärta. Att böckerna blev så fina känns extra bra. I bästa fall ger det Limbo några nya kunder när han kan visa bilder på sina utflykter. Smiles mamma kommer bli så glad över bilderna och jag kan riktigt se hur halva byn trängs runt honom för att titta och kanske se sej själva på bild för första gången. Där finns en bild på Smile och hans farmor, den tror jag blir extra viktig för honom.

Solen, sömnen, fotoböckerna, kontakten som tar med böcker, samtalet med Limbo, chatten med Smile… allt detta tillsammans blev en riktigt bra dag! Jag är alldeles varm i magen  🙂

Fy så dåligt jag mådde då!

Fy så dåligt jag mådde då!

Kommentarer 0 kommentarer

De flesta som varit tjocka har inga bilder på sej själva. Särskilt inte om de gillar att fota och alltid är bakom kameran 🙂

Jag började fundera på när jag var som störst och hur jag faktiskt såg ut då. Fanns det några bilder? Jag har ett excellblad med min vikt sedan massor med år tillbaka och en koll i det visade att jag i mars 2011 vägde 69,1 kg. Det är mer än när jag väntade barn och alldeles för mycket när man är 156 cm lång. 
Vad kunde det finnas för bilder sedan den tiden tro? Jag började leta, i mars och april fanns inget. Men i januari samma år fanns bilder från vår senaste Egypten-resa, det var ingen vacker syn…
Jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde där… Trött, ont, ledsen, tung… Ganska sjuk faktiskt. När vi sökte hjälp på vår närmaste vårdcentral fick jag bara höra att alla är lite trötta ibland. Man tog inte ens ett blodtryck! Så jag bytte vårdcentral och det var det smartaste jag någonsin gjort för mej själv!
Hos Doktor L, 4-5 mil bort, fick jag hjälp! Han började med att ta massor med prover och mängder med olika tester och undersökningar. Det gick remisser åt alla håll och det var nästan ett heltidsarbete bara att gå igenom allt och träffa alla olika läkare. Jag låg en natt på sömnlabbet på Huddinge Sjukhus, fick gå runt med en dunk och samla mitt urin ett dygn, träffade ortopeder och en massa annat. Å efter bara någon vecka började svaren av alla prover att trilla in.

Först och främst hade jag en infektion i kroppen som jag förmodligen hade gått omkring med väldigt länge. Det som började med lite ont i knät blev något mycket större. Infektionen i den sk Gåsfoten (smalbenet) hade spridit sej till hela kroppen, så det blev en hästkur med starka mediciner och direkt gick jag ner några kilo och mådde lite bättre. Strax efter det visade sömnutredningen att jag hade sömnapne av det lite mer ovanliga slaget. Ingen medicin eller behandling skulle hjälpa eftersom detta satt i hjärnan orsakad av min utbrändhet några år tidigare. Däremot fick jag rådet att sova middag och bara det hjälpte mej mycket. Jag var inte lat – jag var faktiskt sjuk!

Så där rullade det på. Ortopeden hjälpte mej med mina olika långa ben och jag fick klack på skon som hjälpte massor mot ryggbesvären. Han konstaterade även en sk snapping-hip och efter några besök var det även han som kom fram till att jag har fibromyalgi och på så sätt förklarade en massa annat konstigt. När infektionen hade lämnat kroppen orkade jag ta itu med vikt och träning lite mer och lyckades gå ner tillräckligt för att få bröstförminskningen. Lyckan var totalt! Ännu mer smärta och värk försvann, jag sov bättre, kunde röra mej mer och vikten höll sej runt 60 vilket är normalvikt men på gränsen till övervikt. Hur jag än kämpade så gick det inte att gå ner mer.

Jag fick kontakt med en sjukgymnast som gav order om sk fotbäddar, inlägg i skorna, för att räta upp mina fotleder, knän och höfter. Samtidigt ifrågasatte hon att jag alltid är frusen och inte går ner i vikt trots att jag äter som man ska och tränar mycket. Jag borde kolla upp min köldkörtel tyckte hon, men det hade jag ju gjort. Men vi tog ett nytt varv med prover, dr L tog några extra som visst visade att det var lite vajkalle! Jag har antikroppar mot sköldkörteln som gör att den inte kan jobba sen de ska utan skapar samma symptom som vid hypotyreos/underfunktion. Å för tre veckor sedan fick jag äntligen medicin!

Nu händer det grejer! Jag fryser inte lika mycket, magen funkar helt ok, jag är hyfsat pigg och jag rasar i vikt! Nu är det måndagsvägningen som gäller, men fortsätter det som hittills den här veckan då blir det veckorekord! Nu känns det som att jag faktiskt kan lämna gränslandet till övervikt och komma ner till en mer normal normalvikt. 58 till bröllopet i sommar känns inte längre omöjligt.

Det är otroligt jobbigt att valsa runt i sjukvården. Man behöver stöd och känna att man blir tagen på allvar av sin vårdgivare. Det gjorde inte jag på vår närmaste vårdcentral, men sedan jag bytte så är jag mer än nöjd. Det känns som jag fått livet tillbaka faktiskt. Det har tagit 6 år från det att jag sökte hjälp till idag. En lång tid för en person som vanligtvis inte är känd för sitt tålamod. Men vad har jag haft för val? Precis som med vikten har det bara varit att harva på och fortsätta framåt. Alternativet hade varit att ge upp, låta kilona och sjukdomarna härja fritt och att må ännu sämre. Det är inget alternativ för mej!

Jag ser på bilden och kommer ihåg hur dåligt jag mådde och påminns om hur lång vägen varit. Idag mår jag nog så bra jag kan göra och det tackar jag Doktor L för. Han är nyckeln till alltihop och den som gett mej livet tillbaka. Till dej som mår dåligt och känner att något är fel; tro på dej själv och byt vårdgivare! Även om du får åka långt så är det värt det bara för att bli tagen på allvar.

Våga tro på dej själv, dina känslor och dina symptom. Respektera dej själv och ta dina bekymmer på allvar. Ge dej chansen till ett friskare liv – du är värd det!

Egen tid?

Egen tid?

Kommentarer 0 kommentarer

Det där med egen tid kan vara en känslig fråga. Som ensamstående med två barn, som dessutom var sjuka och tog massor med mediciner, fanns ingen egen tid. Så var det bara och det accepterade jag. Det var inte mycket jag tänkte på, utan livet gick ut på att få vardagen att fungera så gott det gick. Att jag skulle bli sjuk av stressen var absolut inget jag förstod eller tänkte på.

Men barn blir större och min tid kom när barnen var runt 15. De tog bägge moppekort och fick varsin moppe och kunde på sätt ta sej till träningar och kompisar på egen hand. Helt plötsligt hade jag lite ”egen tid”. Martin hade dessutom kommit in vårt liv och underlättade en hel del för mej. Efter det har den där egna tiden bara blivit längre och längre och nu är allt tid min egen. Barnen har flyttat ut och det är jag själv som bestämmer helt och hållet vad jag gör med min tid.

Allt vi gör är ett val och jag har de senaste åren valt mej. Valt att lägga tid på min hälsa för att må så bra som möjligt. Det innebar att jag var tvungen att eliminera stress. Jag klarar helt enkelt inte stress längre. Efter min utbrändhet kan jag inte jobba heltid, boka in för mycket eller stressa. Då stänger kroppen av, jag tappar minnet, får ont i kroppen och blir så trött att jag inte kan hålla mej vaken. I samförstånd med Martin tog vi beslutet att jag skulle sluta jobba. Jag får alltså vara hemma och pyssla med bloggen, skriva texter för magasinet och ta hand om mej. Ganska lyxigt va?!

Magasinet kräver en hel del jobb, men jag väljer själv när jag ska göra det. Jag har valt bort nästan alla pressfrukostar, om jag inte känner att jag har en bra dag. Jag har ingen väckarklocka utan vaknar av mej själv vid 8 när kroppen tycker att jag sovit färdigt. Grejer runt lunch, på eftermiddagen och kvällen passar alltså mycket bättre för mej. Och för att kroppen ska må bra så måste jag träna!!! Det mår både jag och vikten bäst av.

Så när allt är perfekt vaknar jag vid 8, äter frukost och är på gymmet strax innan 10. En perfekt dag lyckas jag även ta hundpromenaden innan lunch och kan sedan ta itu med dagen och skriverierna hela eftermiddagen. Som idag! Idag har jag haft en perfekt dag. Träning och hundpromenad innan lunch, en nyttig och god lunch och nu sitter jag och skriver. Jag har tagit nästan 10 000 steg redan, fyllt i checklistan och är jättenöjd. Jag känner hur kroppen verkligen tackar mej för att jag kommit igång med träning och promenader igen.

Jag har alltså mängder med egen tid nu och gör i stort sett vad jag vill på dagarna. Å jag mår så bra! Stress hör inte hemma i någons liv, det är faktiskt livsfarligt. Fler och fler sjukskrivs pga stress och jag tror inte att så många vet och förstår hur farlig stressen är. Jag blir aldrig frisk! Jag kommer aldrig bli som förut och har fått en mängd följdsjukdomar pga min utbrändhet. Jag kan lova att ni inte vill ha det så! Alla människor vill klara en vardag, vara vakna en hel dag, kunna jobba heltid, ha roliga saker inbokade flera dagar i rad, må bra i kroppen och slippa värk mm. Då måste man ta hand om sej!

Den där egna tiden kan vara avgörande för att ni inte ska behöva hamna där jag är idag. Det kan räcka med fem minuter på morgonen då hemmet är tyst, med en god kopp te. Eller en kort promenad, utan hörlurar eller sällskap. Bara lyssna på naturen och ta in här och nu. Att våga säga nej, även till roliga grejer när det kör ihop sej. Eller att sitta länge på toaletten, med låst dörr, tills man faktiskt är färdig! Egen tid kan vara lite vad som helst, det behöver inte ens vara länge – bara några minuter i total ensamhet och tystnad. Utan stress.

Det där med yoga och mindfulness är nog inte så dumt. Tänk på det du som städar toaletten samtidigt som du kissar, springer till och från jobbet, står och äter frukost och enda gången du säger nej är till partner och barn… När skratten uteblir har du första varningssignalen, då måste du sätta stopp direkt! När du börjar gråta när någon frågar hur du mår är det riktigt akut. När du inte längre kan komma på saker du tycker om att göra – då är det farligt!

Så prioritera lite egen tid. Ta hand om dej. Om inte du tar hand om dej, vem ska då göra det? Om inte du ser dej själv som viktig, vem ska då göra det? Det är lite som syrgasmasken på flyget; man måste sätta på sin egen innan man kan hjälpa andra. Så ta hand om dej först, du är faktiskt viktigast i ditt liv – sen kan du ta hand om andra. Jag missade den biten och se vad som hände…

Ta hand om dej! Du är värd det!

Resultatet av senast operationen

Resultatet av senast operationen

Kommentarer 0 kommentarer

Förändringar är ofta svåra att se själv. Då är det bra med bilder!

Jag kommer förstås ihåg hur ont det gjorde att springa och hur jag nästan kräktes när jag gjorde yoga. Allt pga mina stora bröst. Men hur stora de faktiskt var har jag förträngt och inte förrän jag ser bilder inser jag skillnaden mot idag. 
Ingreppet jag gjorde för en månad sedan har jag funderat lite över. Var det verkligen nödvändigt? Så idag tog jag nya bilder och visst var det nödvändigt! Den bröstvävnad som var kvar efter operationen låg i kläm och den är borta nu. Nu har jag två bröst, inget extra vid sidan om.
Visst är det lite krångel och ofta en lång väg att gå för att få hjälp med sina problem. Men ofta är det värt jobbet för att få problemen fixade. Det tog många år att våga be om remiss, några år att uppfylla kriterierna, ett år från bedömning till operation och nu ytterliga 18 månader till innan ärren kunde fixas. Men jag är så nöjd!

Jag har aldrig brytt mej om hur ärren skulle bli eller hur mycket de skulle synas. Det enda som var viktigt var att brösten blev mindre och att jag skulle kunna röra mej som jag ville, sova bättre och blir av med värk. Jag är jättenöjd över hur bra allt läkt och hur fina ärren är, men hade faktiskt varit helt ok om ärren synts också. Det var inte ärren som var viktiga, det var storleken!

Så var inte rädd för den långa vägen och krånglet. Det kan vara något av det bästa du gjort!
Ska jag eller ska jag inte?

Ska jag eller ska jag inte?

Kommentarer 0 kommentarer

Idag var jag äntligen tillbaka på Curves igen! På två månader har jag tränat hela två gånger, det var mellan semestern och operationen. Men nu har allt läkt som det ska och jag kan fungera som vanligt igen. 

Jag drog glatt på mej träningskläderna i morse, åt frukost och drog iväg. Jag insåg ju att det skulle bli lite jobbigt, jag har gått upp något kilo och kroppen känns tung. Å visst kändes det, men inte så farligt som jag trodde. Den där halvtimmen var helt ok och efteråt kändes det riktigt skönt. Det är första gången jag tränar både med klack och inlägg i skorna, så nu är alltså båda benen lika långa och dessutom raka. Å skillnaden känns! Jag har redan träningsvärk i ena vaden  🙂

Planen är att jag ska köra ett pass på söndag också och sedan har jag och Sussie uppföljning på måndag innan jag tränar igen. Åsså hade jag tänkt köra 2-3 gånger i veckan, de veckor som är lugna. I övrigt blir det ju hundpromenader varje dag, så motion får jag oavsett. Tillsammans med bra mat, appen från Vitväktarna och nya medicinen så hoppas jag nu se resultat. Jag vet ju att kroppen stramar upp sej ganska snabbt, men det får ju gärna synas på vågen också. Tre kilo ska bort…

Men det viktigaste är att valkarna på ryggen försvinner, så klänningen sitter snyggt på bröllopet. Allt annat går att trolla bort, men valkar på ryggen syns hur man än gör när man har en bar rygg… 

Jag har fått förfrågan om att söka ”Årets Curvett”, ett pris som Curves delar ut varje år i tre olika kategorier. Isf skulle det bli i kategorin ”årets inspiratör” och det kan jag väl kanske köpa… Jag vet att jag inspirerat en mängd kvinnor att testa Curves koncept och att många gillar det. Så varför inte? Jag kan vinna en resa till Amsterdam… vad tycker ni? Ska jag skicka in en ansökan eller ej? Är jag tillräckligt inspirerande?

Oavsett så är jag iaf tillbaka! Kroppen har saknat träningen, det känns tydligt. Min fibromyalgi blir bättre, magen sköter sej bättre och nu kanske jag blir av med låsningen i nacken som jag gått med ett tag. För det här handlar inte om vikt för mej! Vikten sköter jag med mat. Träningen får min kropp att orka mer och hålla längre. Den gör mej slankare och starkare. Jag kan gå ner i vikt utan träning, det fixar maten – men jag kan inte bli stark utan träning!  Och för att kroppen ska orka med mej i längden, så måste den bli starkare – det gäller oss alla. Alla behöver någon form av träning för att orka bli gamla. Dessutom blir man glad och sover bättre  🙂

Så nu kör vi!

Det är därför!

Det är därför!

Kommentarer 0 kommentarer

Ibland får jag frågan varför jag bloggar. Här ovanför har ni svaret. För att hjälpa andra till ett friskare
och rikare liv! En del av det jag skriver om är tabubelagda ämnen som man absolut inte pratar om. Men tabubeläggs ett ämne betyder det ofta att det är fult eller på annat sätt fel. De sjukdomar och åkommor som kvinnor kan råka ut för är allt annat än fult eller fel. Men ofta är det skambelagda ämnen som är såra att prata om. Just därför berättar jag allt!!!

Jag har själv haft svårt att hitta information om mina egna bekymmer. Nog hade jag väl hört att en del kunde ha rikliga blödningar vid mens och kanske läckte lite vid ansträngning. Men i min bekantskapskrets var jag nog ensam… eller? Å det var väl bara att acceptera och leva med… eller? Det fanns ju ingen information, så vad skulle jag tro?!

Men jag gav mej inte utan letade och hittade hjälp som skulle komma att förändra mitt liv, med ganska små ingrepp. Då kan jag ju inte låta bli att dela med mej och låta fler veta! Om jag så bara kan hjälpa en enda kvinna till ett bättre liv, så är det värt allt. Idag vet jag att jag hjälp ganska många, det kommer mail lite då och då som berättar det. Å det gör mej alldeles varm av lycka! Igår kom ytterligare ett, som är anledningen till det här inlägget  🙂

Jag har alltså bränt slemhinnorna för att slippa rikliga blödningar. Att mina blödningar skulle bli nästintill obefintliga var en stor bonus. Innan kunde jag knappt gå hemifrån, nu räcker det med ett trosskydd en dag. Jag ser alltså att kroppen fungerar varje månad, men slipper den vanliga mensen. Ett ingrepp som tar ungefär en kvart och som förenklat mitt liv totalt!

Efter detta vågade jag be om hjälp med urinläckaget som jag haft nästan 20 år. Sedan första förlossningen skulle det visa sej, eftersom hela urinpaketet satt löst. Det hade släppt från musklerna och det var därför det läckte, hade alltså inget alls med knipövningar att göra. Även här var det ett ganska enkelt ingrepp, som tog kanske 30 minuter. Numera kan jag springa, hoppa och nysa utan minsta problem. Livsförändrande igen!

Mitt i alltihop fick jag veta att mina ögonlock var en trafikfara och helt plötsligt låg jag under kniven
igen! Hade ingen aning om att jag hade så begränsat synfält att jag riskerade körkortet… också en grej man inte talar särskilt mycket om. Iaf inte när det gäller yngre personer. Så det var jag ju tvungen att ta upp!

Vikten har jag pratat öppet om hela tiden och att målet var en bröstförminskning. Den gjorde jag för 18 månader sedan och bara att få en läkarbedömning var ett äventyr. Men efter att ha uppfyllt alla kriterier så kom jag alltså till operation och för ett par veckor sedan var jag tillbaka och korrigerade ärren. Jag har gått från en E-kupa till en C. Nu är jag symmetrisk, jag kan röra mej som jag vill och har inte längre ont i nacke och rygg. Jag har visat bilder från läkningen under hela tiden och berätta i detalj hur allt varit. Just för att jag vet att många vill göra samma sak, men har svårt att hitta information om just smärta, förhållningsorder, ärren osv.

Fibromyalgin, sömnapnén och nu hypotyreosen har kommit upp längs vägen. Att leva med dolda sjukdomar och ständig värk är rätt knepigt. Alltså berättar jag om det med! Min olika långa ben, förhöjda skor, inlägg och allt annat hänger också med. Jag visar allt; bra dagar, dåliga dagar, behandlingar, mediciner. Den osminkade sanningen kan man väl säga. För att hjälpa andra!

Om jag visar att det går att leva ett bra liv med en massa skavanker och hur jag gör, då kanske fler vågar ta hjälp och på så sätt få ett lite bättre liv. Att avdramatisera, visa upp och lyfta känsliga frågor gör att fler vågar prata, fråga och ta hjälp. Det är därför jag bloggar!

Tack för alla fina mail jag får! Fortsätt ställa frågor, ingen fråga är för konstig. Fortsätt skriva på bloggen eller skicka ett mail till mej och berätta att ni gjort ett ingrepp och hur det blivit. Jag är fullt medveten om att jag haft en jäkla tur med allt jag gjort och att allt lyckats så bra. Men det visar å andra sidan hur bra det kan bli och att små ingrepp kan förändra hela livet. Jag vägrar att begränsas pga att jag är kvinna med kvinnliga problem! Det går ju att göra något åt! Mina problem är på inget sätt unika utan drabbar tusentals kvinnor!

Så jag fortsätter att blogga, trots att en och annan ibland rynkar panna och frågar om det är nödvändigt att vara så öppen med precis allt. Ja, det är nödvändigt! Det förändrar faktiskt liv!!!