Bläddra efter
Etikett: sverige

4 mil på cykel i solen på Visingsö

4 mil på cykel i solen på Visingsö

Det var äntligen dax! Ytterligare en av sommarens höjdpunkter. Jag skulle äntligen få se hela Visingsö och då menar jag HELA. 4 mil på cykel typ…

När jag var liten, typ 3-4 år, var mamma, pappa och jag ute och flög. Då menar jag inte bildligt talat, utan bokstavligt. Min pappa hade ett litet fyrsitsigt flygplan som vi var ute med ganska ofta. Just den här gången blev jag kissnödig, det finns inte många lösningar i ett sånt litet flygplan. Så vi landade på det lilla flygfältet på Visingsö, jag kissade och sen flög vi iväg igen. En nödlandning alltså 🙂 Det är vad jag sett av Visingsö.

Vårt sommaräventyret hade nått Gränna och vi hade biljetterna till Visingsö i fickan. Direkt efter frukosten fixade Martin cyklarna, så var det bara att trampa ner till färjan. Kön var inte så lång när vi kom, men växte snabbt och var snart ända upp till ställplatsen som vi kom ifrån. Men vi kom med och 25 minuter senare var vi framme på Visingsö. Solen sken, klockan var bara 10 och det var jättevarmt. Helt perfekt alltså!

Färjan kommer in ungefär i mitten av ön, vi började med att kolla in ruinen som ligger alldeles brevid hamnen och trampade sedan söderut. Vi tog vägen som går närmast vattnet, som nog inte är gjord för cyklar – men det brydde vi oss inte om. Det var lite knöligt och smalt, men fram kom vi i alla fall till slut till ruinen i Näs. Där spelade man tydligen in Arn-filmerna, sånt har Martin superkoll på.

Från ruinen kunde man se fyren på södra udden, men vi kunde inte hitta vägen dit. Så det blev till att fråga, jag är inte den som är den, har jag ett mål tar jag hjälp! En man som var ute med hunden visade oss hur vi skulle ta oss till fyren och eftersom ingen annan tydligen vågar fråga, var vi alldeles ensamma där. Vi packade upp vår picknick, åt, och låg sedan och solade en liten stund alldeles vid vattnet. Så himla mysigt! Planen var alltså att cykla från fyr till fyr. Ön är ca 15 km lång, vi hade lyckats ta oss till den södra fyren – skulle vi orka ta oss till den norra också?

Visingsö är fullt med historia, mängder av fornlämningar och minnesmärken. Jag hade ringat in det viktigaste på kartan i cykelkorgen, men allt var även tydligt utmärkt utmed vägen. Så även om vi cyklade långt, var det inte längre sträckor i taget. Det var något att titta på hela tiden, många stopp blev det och då känns det ju inte så långt.

Efter picknicken höll vi oss till huvudvägen, nästa stora mål var Svensgården som tydligen har Sveriges bästa ostkaka. Den var vi ju tvungna att smaka, här skulle man även kunna köpa lårrullad senap… sånt måste man ju bara kolla in. Ostkakan var ljuvlig!!! Jag hade utan problem kunnat äta en portion till, såååå gott. Ni måste åka hit när ni besöker Visingsö, det är den absolut godaste ostkaka jag någonsin smakat! Den där lårrullade senapen då? Jag är inget senapsfreak, men den var väldigt god! Lite för grov för mej, men vilken smak! Prefekt till varma mackor 😛

Tillbaka till vägen igen. För att komma tillbaka till huvudvägen skulle man svänga vänster, precis när jag svängde såg jag det: solrosfältet! Jag bara vrålade till ”Nej, rakt fram!!!” till Martin, vände cykeln och cyklade den korta biten till solrosorna som jag sett. Så läckert! Det var inte ett jättestort fält, men fullt tillräckligt för mej. Här kunde man plocka en solros för bara 5 kronor, beloppet swishades och gick till Cancerfonden. Hade vi inte cyklat och haft plats i cykelkorgen så hade jag köpt en bukett. Nu fick vi nöja oss med bilder. Många bilder blev det.

Dagen gick och nog började vi fundera över vårt beslut att cykla udde till udde. Men det kändes som att detta var enda chansen, att det på nåt sätt var nu eller aldrig. Så vi trampade på. Benen började kännas stumma, baken var mer än lovligt öm – men vi fortsatte. Förbi fornlämningar, kyrkan och det lilla flygfältet (där vi ”nödlandade”), och efter att ha cyklat in mellan två gårdar nådde vi äntligen även den norra fyren. Vi gjorde det! Det tog hela dagen och vi var mer än trötta, men vi gjorde det – vi cyklade faktiskt udde till udde på Visingsö! På vanliga cyklar ska tilläggas – inga elcyklar här inte 😛

Sen skulle vi tillbaka också… det var ju mindre kul… på tillbakavägen vek vi av för att pusta ut vid en av de få sandstränder som finns på Visingsö. Den finaste ligger en liten bit bort, men dit orkade vi helt enkelt inte. Vi får börja med den nästa gång. Klockan var runt 17 och matklockan började göra sej påmind. Så vi cyklade vidare för att upptäcka att det mesta stängde just kl 17, det enda som fortfarande var öppet var en thairestaurang på vägen och några ställen i hamnen. Så vi satsade på att åka tillbaka med färjan och äta i Grännas hamn istället.

Vi kämpade tillbaka till hamnen och kom fram precis när sista bilen körde på. Jag vrålade ”Vänta på oss”, trampade lite extra och swischade ombord med Martin bakom mej. Innan vi riktigt fattade vad som hänt, så var vi ute på vattnet och snart på andra sidan. Upp med cyklarna till Peppe och på stappliga ben gick vi ner i hamnen för att äntligen få lite mat. Man blir hungrig av att cykla fyra mil, för det var faktiskt så mycket det blev. Det var ju tur att vi cyklat iaf lite dagarna innan, så vi inte var helt färska. Vi var såååå trötta!

Men vi gjorde det! Mitt mål var att äntligen få åka till Visingsö och i allra bästa fall cykla udde till udde för att se bägge fyrarna och se så mycket som möjligt av ön. Martin trodde inte att vi skulle hinna över den här sommaren, tack o lov trodde han fel. Vi hann, vi cyklade och vi älskade det. Vilken fin ö!!!

Är ni i Gränna så måste ni avsätta en dag extra och ta båten över till Visingsö. Det kostar bara 60 kr per person, tur och retur, och då får ni ta med cykel också. Men har ni ingen cykel så finns det att hyra i hamnen. Jag skulle inte ta husbilen över första gången, kanske nästa, men parkera bilen och ändå cykla runt. Det finns bara en camping (tror jag), den ligger vid hamnen. Att ta husbilen runt ön är ingen höjdare, det går såklart, men vägarna är rätt smala och trafiken ganska tät. Platserna man vill se har små parkeringar och är inte alls anpassade för större ekipage.

Man står så fint i hamnen i Gränna och det är så enkelt att ta cykeln med på båten, så det är mitt stående tips att göra så. Vi kommer definitivt att åka över fler gånger, men då ska vi nog bara cykla upp till sandstränderna på norra delen. Vi måste ju kolla in stränderna på riktigt 🙂

Har du varit på Visingsö? Blir du inte lite sugen på att åka dit?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Gränna – mer än polkagrisar

Gränna – mer än polkagrisar

Vårt sommaräventyr närmade sej sitt slut, men det hade vi faktiskt ingen aning om när vi kom till Gränna. Vi visste såklart att vi hade ett datum när vi måste vara hemma, men det låg ju nästan en vecka bort…

Efter guldvaskningen var det meningen att vi skulle ta oss hela vägen till Gränna, men i höjd med Huskvarna ringde jag upp min bästa kompis som bor där och frågade om vi fick stå på deras tomt över natten. Jag ville ha tystnad, lugn och och ro och träffa henne förstås. Det fick vi och hade en mysig kväll med tidigt avslut hemma hos Å och hennes familj.

Istället för att komma sent till en ställplats och hoppas på plats, kom vi nu tidigt till Gränna hamn och kunde välja och vraka. Planen var att stanna 2-3 nätter, då vill man stå bra, så vi valde noga och hittade en plats lite avsides. Det var onsdag och dag 19 på vår resa, det var dax att utforska Gränna!

Vi började med att utforska hamnen och kolla båten till Visingsö, dit skulle vi nämligen åka på torsdagen. Sen gick vi upp i stan och det är verkligen upp. Så mycket backar och de är branta. Vi passerade mängder med polkagristillverkare, medan vi letade efter ett ställe för lunch, men även ett knäckebrödsbageri. Oftast äter vi i husbilen, men ibland lyxar vi med mat ute. I Gränna kändes det passande att testa lite Småländska delikatesser, det blev nämligen isterband till lunch.

Mätta och belåtna, lite för mätta… började klättringen upp för berget. Vi hade blivit tipsade (av flera följare på instagram) om berget som man kunde gå upp för och se ut över hela Gränna. Så det var vi ju tvungna att göra. Där uppe skulle man även äta den berömda räkmackan, men den hoppade vi över. Utsikten var verkligen otrolig, vi hade dessutom helt kart väder och kunde nästan se detaljer på Visingsö.

Tillbaka nere i stan började det droppa lite, så vi sprang in på Grenna Museum. Där började vi med att titta på utställningen som handlar om Grännas historia. Här fanns det mesta att veta om staden och polkagrisarna. Utställningen hittar man i Franckska gården, ett hus från 1600-talets mitt, och innehåller sju små rum med olika teman. Strax brevid ligger Polarcenter allmänt kallad André museet. Här visar man planeringen av S A Andrées polarexpedition, fram till det att Örnen lyfter från Danskön på Spetsbergen. Men även andra expeditioner i Arktis och Antarktis. Otroligt intressant!

Jag tycker absolut att man ska börja med att se filmen, det är samma film på bägge våningsplanen. Den är en kvart lång och berätta om precis allt man behöver veta. Sen kan man gå runt och förundras över allt material man lyckats samla ihop. Här finns brev, loggböcker, bilder, kläder och en massa annat. Här kan man tom se en av slädarna och en luftballong. Ett av de mest intressanta museum som jag varit på faktiskt.

När vi sett allt sken solen igen. På vägen tillbaka till Peppe handlade vi lite polkagrisar, sen tog vi faktiskt en eftermiddag med varsin bok i solen. Knaprandes på polkagrisar såklart. På kvällen tog vi en promenad i hamnen, medan solen gick ner. Det var varmt och skönt, massor med folk i rörelse och vi bjöds alla på en magisk solnedgång.

Kvällen gick åt till att planera morgondagens tur till Visingsö. Äntligen skulle jag få åka dit!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

En av sommarens höjdpunkter!

En av sommarens höjdpunkter!

Det har hänt mycket roligt i sommar. Sista veckan av vårt äventyr innehöll två av höjdpunkterna, saker jag sett fram emot väldigt länge. Nu var det dax att vaska guld, men först en sväng på GeKås.

Vi lämnade alltså Växjö och Småland för ett dygn i Halland. När vi ändå var hyfsat i närheten tänkte vi titta in på Ullared och komplettera ett par saker som vi behövde i husbilen. Vi kom fram vid 17-tiden, tog ett snabbt varv i varuhuset (stod längre i kö än vi gick runt) innan de stängde och parkerade sedan på ställplatsen ungefär vid Ullareds stora lager. 100 kr utan el och gott om plats.

På morgonen var vi hyfsat tidigt tillbaka inne på GeKås, som nästan var tomt på folk så tidigt. Den här gången hade vi ingen tid att passa, så vi gick runt i lugn och ro. Vi har inte så mycket plats i husbilen och behövde heller inte särskilt mycket, så när vi var i stort sett färdiga var vagnen inte ens halvfull. DÅ!!! Hittade jag kuddarna till dagbädden som jag letat efter i typ ett år. STORA kuddar, och soffan kräver fyra stycken. Men de var som tur var vakuumförpackade, så de fick följa med hem trots vår utrymmesbrist.

Strax efter lunch rullade vi vidare, nu var Vetlanda målet. Vad sjutton gör man i Vetlanda? Jo, man vaskar guld! Strax utanför Vetlanda ligger det lilla samhället Ädelfors, som ligger utmed Emån där man hittat guld i flera hundra år faktiskt. I Ädelfors finns en camp där man kan vaska och det är såååå roligt! Jag var här med mina barn och föräldrar för kanske 20 år sedan och nu skulle Martin äntligen få testa.

Men detta var samtidigt ett jobb, det ska skrivas om på mer än ett sätt och skulle alltså dokumenteras först och främst. Tobias tog emot oss, han har i stort sett vuxit upp här. Tobias visade oss runt, berättade både om platsen och guldets historia och var sedan vår läromästare i Guldvaskningens ädla konst. Så här långt har det varit Martin som filmat och jag som filmats, nu bytte vi roller. Jag har ju vaskat guld förut, nu var det Martins tur att testa – alltså fick jag sköta kameran. Det gick bra det med 🙂

När man kommer till Ädelfors får man låna både stövlar och vaskpanna, dessutom finns instruktörer på plats som hjälper alla att komma igång. Först tar man en särskild panna för större stenar och grus, den kör man rally med under vattnet i en stor balja, för att få gå ner guldet till botten. De stora stenarna slängs bort och det som finns kvar häller man över i en vaskpannan. Sedan sätter sej i lugn och ro nere vid vattnet och vaskar bort lite i taget tills man bara ha svart sand kvar. Där i sanden kan man se hur det glimmar till. Där är guldet!

Oftast sitter man en hel dag, typ 10-17. Vi var ju där på jobb och hade bara några timmar, men Martin hann iaf vaska tre pannor och hittade några guldkorn som Tobias monterade i ett litet rör som minne. Ett sånt rör ingår i priset och alla får såklart med sin skatt hem.

Vi pratade med några som var där och vaskade samt några som jobbar där, alla sa samma sak: Det är som meditation att sitta där med sin panna. Att vara ett med naturen, spänningen och lugnet. Alla får och kan vara med. Alla åldrar. Alla personligheter. Här fanns verkligen alla åldrar, den lilla flickan på kanske 5 år som vrålade ”Pappa, jag har hittat guld!!! så hela Ädelfors hörde och de äldre männen som lämnar fruarna hemma några dagar varje sommar för att umgås, vaska guld och dricka öl.

För att inte tala om dem som jobbar där, både som anställda och ideella. Tobias var till Ädelfors första gången som 4-5-åring med sin pappa som var riktig ”nörd”. Han blev fast direkt och har varit tillbaka varje sommar sedan dess och började tidigt sommarjobba här – nu är han utbildad geolog och jobbar i en zinkgruva. Han har under åren vaskat ihop till en guldring, materialet och den som ska få ringen finns – nu är bara frågan när och hur han ska ställa den stora frågan. Vi hade massor med förslag såklart 🙂

Jag kan verkligen rekommendera ALLA att åka till Ädelfors! Det är så häftigt! Att vaska guld i Småland lixom, hur coolt? Om man vill kan man bo direkt på campen i husvagn, husbil eller tält. Här finns även stugor att hyra, det gjorde vi första gången. OCH det är guldgaranti, ALLA hittar guld och det finns så det räcker till alla.

En av sommarens höjdpunkter alltså och jag är så glad att Martin också tycker det. Han fick faktiskt lite Guldfeber och vill gärna åka tillbaka. Det ska vi såklart göra!

Har du vaskat guld någon gång? Eller blir du kanske lite sugen på att testa?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Skrotbilar, hundar och slott

Skrotbilar, hundar och slott

Dag 14 på rull var det dax att kolla in en plats som jag velat se många år. Dessutom skulle vi äntligen få mysa med inte bara en, utan två, borderterriers. Samma ras som vår älskade pälsboll och som vi bara sett en enda gång sedan han dog.

Vi vaknade upp hos vår vän B i Skruv, tog en promenad med henne och pälsbollen Lukas och lämnade sedan den lilla fina byhålan efter en förmiddagsfika. Dagens mål var Stenslanda, strax utanför Växjö. Vi hade bara 4-5 mil att köra och kunde se en massa kul på vägen, utan att stressa.

För många år sedan såg jag bilder från Bilkyrkogården i Ryd, sedan dess har jag velat åka dit och nu var det äntligen dax! Det var jättelätt att hitta dit, värre att hitta parkering. Den lilla parkering som finns direkt vid Bilkyrkogården, rymmer kanske 6-7 bilar, jag överdriver inte om jag säger att det var 10 till som stod halvt livsfarligt längs vägen. Tvärs över vägen fanns ett avstannat bygge, där knölade vi in oss. Till en början med halva baken ute i vägen, men strax kunde vi parkera om och stå bättre, när en bil lämnade. Detta med parkering måste verkligen kommunen ta tag i!

I alla fall… Bilkyrkogården i Ryd, även kallad bilskroten på Kyrkö Mosse, var från allra första början en plats där Åke Danielsson ägnade sig åt torvbrytning på mossen, innan han drog igång bilskroten i slutet av 1940-talet, so skulle löna sej bättre. Åke lämnade området -91 och sedan dess har allt fått förfalla. Under slutet av 90-talet skulle bilarna ha transporterats bort, men pga dåligt väder blev det inte så. Här finns drygt 100 bilar, i mycket varierande skick. Å nu har naturen tagit över dem alla och hela området och det är så läckert!

Att gå runt med kamera här är riktigt roligt och tar sin lilla tid. Ni som gillar att fota måste verkligen åka hit! Vi gick runt i kanske en timma, åt lunch i Peppe och drog vidare. Nu skulle vi få hundmys i kubik! Lukas i Skruv hade stillat det värsta av abstinensen, men nu skulle vi få träffa två Borderterriers och två Bordercollies och vi visste att alla fyra var riktiga kelgrisar. Men de gillar att leka också, så först stannade vi och köpte en boll. Man måste ju ha med sej något när man kommer på besök 🙂

Snart var vi framme hos C och M och alla hundar. Vilken lycka! Hussarna och mattarna som vi har besökt under resan har säkert trott att vi kommit för deras skull… eller hur… det kan de ju får tro… det tog ungefär 0,1 sekund innan jag låg på backen med alla hundar över mej och bara njöt. Lilla Musse, bara 12 veckor, blev såklart ”min” direkt. Honom kidnappade jag och släppte inte förrän jag skulle gå och lägga mej, typ.

Jo, vi både saknar och längtar efter en hund – men vi ska inte ha någon egen. Livet som vi har nu med friheten att åka och göra vad vi vill är för värdefull. Men låna en pälsboll då och då kan man ju göra och hälsa på hos dem, fast det ju är husse och matte vi hälsar på alltså… Ingen av våra vänner har något emot att komma efter hundarna i prioritetsordning. De är lika hundgalna som vi, tack o lov!

Vi fick en sagolikt god middag och satt sedan och pratade alldeles för länge. Det blev lite instagramskola och såklart ännu mer hundmys. Musse somnade både i min famn och vid mina fötter. Och fick ytterligare en lång hundpromenad i nya omgivningar. En bra sak med hund, man får se mer av ett samhälle än bara dem man hälsa på. Och motion. Me like!

Värdparet skulle iväg strax innan lunch dagen därpå. Efter lite mer hundmys så vi var också färdiga att åka iväg, nu skulle vi titta på slott och ruiner igen. Det finns några såna i Växjö som bara var någon mil bort. Vi gillar slott och när vi såg Teleborgs slott så bara smälte vi. Ett riktigt sagoslott, med tinnar och torn – så häftigt!!! Vi gick länge runt i parken och gick sedan och kände på dörren, den var öppen och vi smög in.

Vilket ställe! Vi träffade rätt snart Anna som är en av de ansvariga på slottet. Hon berättade lite och visade oss runt. Slottet byggdes klart år 1900 av greven Fredrik Bonde af Björnö som morgongåva till sin unga hustru Anna Koskull. Nu är det hotell och festvåning. Här finns 30 hotellrum, varav 8 sviter, 15 dubbelrum och 7 enkelrum – alla rum har sin egen stil. Vi fick se sviterna och det sk tornrummet, så läckert! Kommande helg ska Joe Labero ha show där och snart rustar man för julbord. Vi hoppas få komma på julbordet och även bo kvar på slottet, vilken grej!

När vi tittat klart åkte vi vidare till Kronobergs slottsruin som ligger några kilometer utanför Växjö. Under medeltiden var borgen en biskopsborg men överlämnades senare till Gustav Vasa. 1542 intog Nils Dacke slottet och styrde därifrån det upproriska Småland mot Gustav Vasa, men Vasa och hans söner återtog borgen och gjorde den till en befästningsborg. Redan på 1600-talet började sten tas bort från slottet för att användas som byggnadsmaterial inne i Växjö och det ståtligt slottet förvandlades till en ruin.

Här gick vi också runt en bra stund, innan vi drog vidare igen. Nu skulle vi faktiskt lämna Småland ett dygn, för en liten avstickare till Ullared i Halland. Vi behövde några grejer till husbilen, såklart 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Bond-museum, glaskonst och hundmys

Bond-museum, glaskonst och hundmys

Vi tog oss alltså över Ölandsbron i 17 sekundmeter och på andra sidan var det nästan helt lugnt. Vi styrde bilen mot Smålands inland, målet dag 1 var det lilla samhället Skruv strax utanför Lessebo. Där skulle vi äntligen få lite hundmys 🙂

Men vi började i Nybro. Där ställde vi oss på ICA´s parkering, handlade och åt lunch. En följare på instagram såg att vi närmade oss och tipsade om Bond-Museet som skulle ligga bara några minuter bort. Det har jag hört talas om, så det ville vi se såklart!

Museet låg mycket riktigt, bara några minuter bort, i en gammal bilverkstad. Ägaren var på semester, men där fanns en mycket behjälplig vikarie som visade oss tillrätta. Vilket ställe!!! Här fanns grejer från golv till tak, bara saker från Bond-filmer och med Bond-tema. Det var kläder, bilder, saker, bilar och en massa annat samlat under ett tak. Där står tom ett flygplan och en riktig gondol!!! Vet ni hur stor en sån är???

Allt startade 1964 när Gunnar Schäfer och hans bror såg filmen Goldfinger. 2003 hade han så mycket grejer att hans bilverkstad fick bli museum istället. Detta är tydligen världens enda Bond-museum, vilket ju är jättekonstigt! Men det har gjort att man numera hör av sej till Gunnar direkt från inspelningsplatserna och kollar med honom först om det är något han vill ha till museet, innan det säljs eller kastas. Så här finns bla guldtackor från Golden Eye (?), gondolen från Moonraker, flygplanet från Skyhawk och flera bilar från olika filmer, även en tuktuk faktiskt. Självklart finns där även en bar där man kan ta sej en Dry Martini. Ägaren har dessutom bytt namn och heter numera James Bond, såklart, då är man hängiven 🙂

Man blir helt stum när man går där. Det är så fascinerande, men jag tycker att grejerna förtjänar en snyggare, tydligare och luftigare presentation faktiskt. För det är så många fina och unika saker, som borde visas upp bättre. Det riktigt kliade i fingrarna att få styra upp alltsammans och fixa en snygg, överskådlig och lättstädad utställning. Är man Bond-freak så SKA man åka hit, men det är faktiskt kul för alla. Otroligt fascinerande vad en enda människa kan samla på sej!

Vi hade lite tid över och ville iaf besöka ett glasbruk när vi ändå var i närheten. Valet föll på Orranäs, där finns både glasbruk och museum. Och dessutom en jättestor parkering med gott om plats för husbilar. Orranäs ligger brevid det nedlagda glasbruket Orrefors. Lokalerna såg nästan spöklika ut, så ledsamt.

Orranäs glasbruk är ganska nytt, bara 4 år gammalt, och här var det full aktivitet när vi kom. Entrén är riktigt häftig med eldflammor i glas som visar vägen till verkstan eller hyttan som jag tror den kallas. När vi kom tog konstnären Carlos R. Pebaque´ precis fram en ny ”glasklump”. Jag kan lova att vi satt som ljus medan ”klumpen” blev en fågel. Det var som att se någon dansa ett väl koreograferat dansstycke, så otroligt häftigt. Varje steg, varje moment, var så väl inövat och det var så fascinerande att se. Det finns en kort film, en sk reel, både på min instagram och på Jikitas på äventyr, om ni vill se själva.

Vi hade kunnat sitta där hela dagen, men till slut lyfte vi iaf på häckarna och tog oss in i glasmuseet. Där kunde vi se glasets historia från slutet på 1800-talet tror jag och framåt. Där fanns även en butik med massor av fina grejer, vi lyckades faktiskt att inte köpa något.

Sen tyckte vi att det var dax att åka till vår vän B, och cockerspanieln Lukas, i Skruv. Vi har känt varandra i säkert 20 år men inte träffats på länge, pälsbollen har vi aldrig träffat, men sett på bild. Vi hade en otroligt hundabstinens och hamnade såklart på golvet direkt med Lukas i knät. Så mysigt att få gosa hund igen och snurra mjuka öron. Hundöron kan vara det mysigaste som finns faktiskt!

Efter en härlig trerättersmiddag tog vi en lång promenad runt samhället, innan vi snabbt slocknade i bilen som vi parkerat på B´s tomt. Tyst, lugnt och framför allt: totalt vindstilla. Vi sov såååå gott!

Fortsättning följer såklart! Ni måste ju få vara med hela resan 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Fornlämningar och halv storm

Fornlämningar och halv storm

Vädret var lite ostadigt och det hade blåst upp lite när vi åkte från Borgholm, men regnade iaf inte. Vi hade varit ute på rull i 11 dagar och varit på Öland i sju av dem. Det var dax att styra mot södra udden, genom att köra östra sidan ner.

Äntligen skulle jag få se alla platser som jag vet att jag besökt som liten men inte kommer ihåg ett skvatt av. Norra sidan är väl utforskat, södra… not so much… jag hade utrustat mej med turistkarta och tvingade Martin att stanna på nästan varenda plats som var utmärkt på kartan. Öland har rätt gott om fornlämningar, på södra Öland ligger de tätt… mycket stenar och ruiner blev det 🙂

Vi började med att köra rätt över ön, till Kapelludden. Här finns S:t Britas kapell som fungerade som lite av varje på 1200-talet och framåt. Jag har sett bilder från platsen och vet att det är ett populärt ställe att gifta sej på, så det vile jag se på riktigt. Det var tur att vi var ute tidigt och tomt på folk, för det var svårt att parkera här. Sen tuffade vi på, vi kollade in de sju kvarnarna som står på rad i Störlinge, som vi egentligen tycker är fem eftersom två står på andra sidan ett hus. Karums allvar med Noaks Ark som är Ölands mest kända fornlämning undersökte vi också, innan vi fick skynda oss till Färjestaden för att möta upp mina föräldrar som var på väg till Löttorp.

Efter en välgörande kroppkakelunch på Arontorps och ett totalt skyfall, körde mina föräldrar norr ut medan vi fortsatte söderut. När vi var på Länsmuseet i Kalmar var vi på utställningen om Sandby Borg, även kallad Ölands Pompeji pga de fynd som gjorts, så den ville vi såklart se mer av. Det heter inte solen och vindarnas ö för inte… när vi kom fram till södra Sandby blåste det rejält! Här fanns en fin sandstrand, en stor parkering och borgen som nog var mer spännande på museet än i verkligheten. Men här skulle vara fint att stå med Peppe en natt, så vi kommer nog tillbaka.

Vi började bli lite trötta på blåsten, fornlämningarna såg ungefär likadana ut och klockan gick, så vi tog ett snabbt varv runt Eketorpsborg, som jag verkligen gillar men sett noga några gånger tidigare. Nu blåste det så man knappt kunde stå upprätt, men det var ju så nära till fyren Långe Jan på södra udden och för en gång skulle regnade det inte – så det var bar å åk lixom.

Planen var att äntligen gå upp i den dryga 30 meter höga fyren, men det sket sej den här gången också. VI kom nämligen tio minuter för sent, det är såååå typiskt. När det för en gångs skulle inte regnar, å andra sidan hade vi kanske blåst ner. Som sagt; på Öland kan det blåsa och nu BLÅSTE det, vi befann oss ju på en udde med vatten runt. Nu kunde jag inte längre gå rakt eller hålla kameran stadigt. Jag kunde faktiskt inte ens öppna bildörren själv, utan att att följa med den när den öppnades. Vi kunde helt enkelt inte fortsätta längre utan var tvungna att hitta någonstans att stanna för natten.

Sååå typiskt. Nu hade vi äntligen tid att se allt på södra Öland, då blåser det upp till halv storm och vi har inget annat val än att avbryta alltsammans. För det var faktiskt precis det vi gjorde. Vi fick en av de sista platserna på ställplatsen i Grönhögen, bilen svajade hela natten av blåsten. Vi hörde bilar som åkte iväg tidigt på morgonen och när vi såg att det blåste 17 m/s och skulle bli värre, tänkte vi att vi nog gör bäst i att lämna ön medan bron är öppen. En dag för tidigt och utan att se en massa saker på önskelistan. Snopet, men det kändes inte som vi hade något val. Men Öland ligger ju kvar, nästa gång får vi helt enkelt börja med södradelen, innan vi åker norrut.

Så vi packade ihop oss, med lite sorg i hjärtat, och körde mot bron. Det är lite läskigt att åka i en stor bil när det blåser mycket, men allt gick bra och på andra sidan var det faktiskt betydligt lugnare. Nu var det dax att upptäcka Småland på riktigt!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Borgholm som jag aldrig sett det förr

Borgholm som jag aldrig sett det förr

Efter några dagar med varierande väder och jobb i Löttorp, drog vi vidare. Inte så långt, bara 4-5 mil faktiskt… målet för etappen var Borgholm. Självklart har jag varit i Borgholm massor med gånger, men bara på dagtid. Nu fick jag chansen att i lugn och ro kolla in både Solliden, Slottsruinen och solnedgången.

Vi hade hört att man kunde stå för 100 på Slottruinens parkering, när slottet är stängt, det lät ju bra. Så vi tänkte att vi kollar in Solliden och ruinen först och är då redan på plats när det är dax att parkera för natten. Det gick ju sådär… det gick inte att parkera vid ruinen alls, det var knökfullt. Vi tänkte att vi åker och kollar om Sollidens parkering har samma status, det hade den inte! Där fanns en gigantisk parkering med gott om plats och där kunde man dessutom stå helt gratis en natt. Så nu vet ni, glöm ruinens lilla parkering för en 100 och stå istället gratis vid Solliden med gott om plats. Utan el såklart.

Vi började med lunch i husbilen och tog sedan tag i dagens första äventyr, vi skulle utforska Solliden grundligt. Jag tror att det är kanske 20 år sedan jag var där senast, mycket är lika – men en del är ändrat. Precis när vi kliver in genom entrén så öppnar sej himlen, vi ställer oss under en massa träd och väntar. Efter en stund är det bara att traska vidare och ibland gömma sej för skurarna som kommer då och då.

Parken är jättefin! Ska man se den i all sin prakt så är det dock på våren och i början av sommaren som man ska vara där. I år är där två tillfälliga utställningar, en i trädgården med Bertil Valliens glaskonst och en på krocketbanan där några kända personer fått inreda sina egna växthus. Vi gick runt i lugn och ro, tittade på precis allt och tog massor med bilder. Jag har ingen aning när jag kommer hit igen, så det är lixom bäst att passa på.

När vi kände oss färdiga gick vi den korta biten till Slottsruinen, som bara ligger några hundra meter bort. Även här gick vi noga igenom allt och fick även här parera regnskurarna. Det spelar ingen roll hur många gånger jag besöker ruinen, jag upptäcker något nytt varenda gång. Särskilt när man går runt med en kamera och letar spännande vinklar dyker det upp saker man inte sett förr.

Matklockan hade ringt för länge sen när vi var nöjda och då vräkte regnet ner. Så det var bara att skynda hem till Peppe, fixa mat och vänta ut regnet… igen… helt plötsligt övergick regnet i den mest fantastiska sommarkvällen. Så Martin tog ut cyklarna och vi cyklade ner till Borgholm. På vägen fick vi se slottsruinen från en annan vinkel, det har jag inte gjort förut. Jag ville visa Martin kallbadhuset först av allt och väl där möttes vi av ett alldeles fantastiskt ljus. Hundra bilder senare hade vi lyckats ta oss till hamnen, som ligger alldeles brevid.

Vi parkerade cyklarna och strövade runt i stan som myllrade av avslappnade turister. Det kändes inte som att gå runt i Sverige ens, utan som på Rivieran eller i Spanien. Urmysigt! Här satt folk och myste på varenda uteservering, åt glass på bryggan eller bara gick omkring och njöt av atmosfären och värmen. Precis som vi.

Tidigare har jag alltid åkt hem efter uträttat ärende, det är många år sedan jag upplevt Borgholm på kvällstid. Men det var ju supermysigt! Nöjda cyklade vi tillbaka. Det var svårt att förstå att regnet vräkt ner bara några timmar tidigare. Vi sov sedan gott och åt frukost med Slottsruinen som kuliss. Här kommer vi att stå fler gånger, så himla mysigt!

Så härligt att få uppleva en välkänd plats på ett helt nytt sätt. Bara genom att vara där på en annan tid på dygnet och ta sej dit på ett annat sätt. så ska jag upptäcka fler ställen 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Hemma igen…

Hemma igen…

I fredags stod vi i valet och kvalet… skulle vi vara ute på rull lite till, eller skulle vi åka hem? Väderrapporterna varnade för rejält oväder och det är inte jättekul att betala för en ställplats och sedan inte kunna göra något. Så vi bestämde oss för att åka hem.

Efter 21 innehållsrika och helt fantastiska dagar packade vi ihop oss för sista gången och rullade hemåt. Inte utan viss ångest dock, livet ute på vägarna har verkligen blivit vår grej och gett mersmak. Dagarna har gått supersnabbt, det går inte att fatta att vi varit ute i tre veckor. Jag har ju inte ens hunnit skriva om allt här på bloggen, men det kommer!

Ska man sammanfatta vårt jobbsemesteräventyr så kan man göra det ungefär så här: 21 fantastiska dagar, med massor med sol, massor med nya upplevelser och massor med kärlek och skratt. Vädret har varit helt fantastiskt mestadels, vi har sett mängder med nya platser och gjort en massa roliga saker, träffat gamla och nya vänner, gosat hund och skrattat. Som vi har har skrattat. Martin och jag har så otroligt roligt tillsammans, det är verkligen en förmån att kunna skratta så mycket tillsammans med någon.

Vi började med att långsamt ta oss ner till Kalmar. Vi stannade i Valdemarsvik av en slump och ett planerat stopp i Påskallavik. Två oväntat mysiga små ”hålor”, med en hel del att se faktiskt. Sen kom vi till resans första större stopp, Kalmar. Här skulle vi vara i 2,5 dag och hade tillsammans med turistrådet gjort upp en massa saker att se och göra. Vi for runt som små illrar och såg så mycket vi bara kunde, slottet, alla fina parker, museet, båtsightseeing och en massa annat. Nu ska vi bara välja ut vad som ska skrivas artiklar om och redigera fler hundra bilder… Det kommer att ta lite tid.

Sen fortsatte vi till Öland, där vi först och främst skulle träffa barnen, men också hitta intressanta grejer att skriva om. Öland är ju min bakgård, så det mesta känner jag till – men det behövs alltid nya fräscha bilder och finns alltid en och annan sak som jag inte sett än men velat se. Vi började med en snabbvisit i Löttorp, för att gå på Lammet & Grisen med yngste sonen, fortsatte till Byxelkrok som vi cyklade runt och återupptäckte under 2 dygn. Sen blev det ett dygn på Böda Sand innan vi pustade ut i Löttorp och träffa stora sonen som också kommit dit. Här stannade vi 3 dagar pga sämre väder och för att vi helt enkelt behövde jobba lite.

Sen rullade vi vidare, mot Borgholm! Hit har jag alltså inte hunnit i bloggen, men det kommer. Detta blir alltså en liten teaser på vad ni kommer att få läsa om 🙂

Det blev ett intressant dygn, då vi sprang runt på Solliden och Slottsruinen som galningar, för att hinna det vi skulle mellan skyfallen. På kvällen sprack himlen upp, så vi cyklade ner till Borgholm och fick en alldeles magisk solnedgång. Nu hade vi klarat av norra delen av ön, som jag känner väl och det var dax för den södra delen. Jag hade utrustat mej med turistkarta och tvingade Martin att stanna vid nästan varenda sevärdhet. Det innebär att det blev massor med stopp och det innebär i sin tur massor med ruiner, sten och fornlämningar. Och blåst!

Vi tog oss ner längst östra sidan, träffade mina föräldrar i Färjestaden där vi bjöd på lunch – kroppkakor förstås, innan vi tog oss ner till södra udden. Nu är det tredje gången Martin är där, den första som det inte regnar – så vi kunde ta lite bilder. Men det blåste halv storm istället och gick knappt att hålla kameran still. Det blåste mer och mer, när det närmade sej 20 m/s tänkte vi att det var bäst att åka över bron innan den stängdes. Så vi sov i en gungande Peppe på Grönhögens ställplats innan vi drog över bron, i Småland blåste det betydligt mindre.

Målet var Lessebo och Skruv där en gammal bekant bor, och på vägen dit hittade vi Bond-museet. Vilket ställe! Grejer precis överallt och ingen logisk ordning, inte i mina ögon iaf… men så intressant och fascinerande. Kommer att skriva mer om detta senare, ni kanske redan har sett bilder på min instagram? Hos min vän i Skruv fick vi mysa cockerspaniel och gå på promenad, så himla mysigt. Nu botades lite av hundabstinensen, men det skulle komma mer bot.

Efter Lessebo åkte vi förbi Bilkyrkogården i Ryd, innan vi fortsatte mot Växjö och FYRA pälsbollar! Asså, vi besökte ju såklart husse och matte, tack o lov så är hundarna deras ögonstenar och fattar när man ligger mer på marken och gosar, än sitter vi bordet och pratar. Till saken hör att två av pälsbollarna är Borderterriers och det har vi inte träffat någon sedan Baileys dog. Förutom på Böda Sand, som vi stalkade tills vi fick mysa lite. Ja, man är lite knäpp som gammal BT-älskare – men alla är såna så alla BT-ägare fattar 🙂

Efter hundpromenader och massor med hundmys var abstinensen på en rimligare nivå igen och vi drog vidare. Vi besökte Teleborgs fantastiska sagoslott och ruinen i Växjö. Sen vek vi av åt väster för att ta en dag på Ullared och fylla på lite till husbilen, innan vi åka nästan hela vägen tillbaka igen och fortsatte till Vetlanda. Strax utanför Vetlanda ligger nämligen Ädelfors och där skulle vi vaska guld! Jag har varit där förr och älskade det, nu var det Martins tur och detta är ju absolut något som vi kommer att skriva om. Guldvaskning i Sverige lixom – hur kul är inte det!

Vi träffade Tobias som visade oss runt, berättade om platsen, guld och historia. Han instruerade sedan Martin i guldvaskningens ädla konst medan jag filmade. Det brukar vara tvärtom, men jag ville verkligen att han skulle få prova. OCH!!! Han älskade det också! Sommaren höjdpunkt blev det faktiskt.

Nu hade vi varit ute i drygt två veckor och det var egentligen bara två stopp kvar, Gränna och Stendörren i Nyköping. Vidare mot Gränna alltså… men jag var så trött på ljud och intryck att jag ringde upp min kompis i Huskvarna och frågade om vi fick stå på deras tomt över natten. Det fick vi och kunde äntligen ses igen, efter nästan 18 månader. Det blev inte många timmar och alla var jättetrötta, men en gemensam middag och lite snack blev det iaf. Jättemysigt!

Vi drog iväg tidigt, för att verkligen få en plats där vi ville och det fick vi. Ställplatsen i Gränna Hamn är toppen och kommer man tidigt så kan man tom välja plats. Vi tog en långt in, där var det lugnt och skönt och sol från alla håll. Första dagen gick vi runt i Gränna, tittade på polkagristillverkningen, var på museet och gick upp på berget. Andra dagen åkte vi till Visingsö, äntligen! Jag har velat åka dit i många nu, nu blev det äntligen av. Om detta ska jag såklart också berätta mer senare.

Sen var alltså planen att åka till Nyköping på vägen hem, men pga ovädersvarningen åkte vi istället direkt hem. Å tur var väl det. Det kom nästan 30 mm regn dagen efter! Medan regnet skvalade kunde vi tvätta, jobba och komma ikapp lite.

Så nu är vi alltså hemma… känns ju sådär… vi har massor att göra och Martin börjar jobba imorrn igen. Men så fort solen lyser inom låt säga 15 mils radie, så drar vi iväg igen. Vart vet vi alltså inte, bara att vi åker så fort vi kan. Vi kan jobba i bilen och gör lite som vi vill och det känns väldigt lyxigt.

Så nu väntar vi bara på ”rätt” väder, sen drar vi. Vi älskar att vara på väg 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Kustvägen och en bebiskamel

Kustvägen och en bebiskamel

Efter de 22 intensiva timmarna på Böda tog vi några dagar i vårt hus i Löttorp. I och i… vi sov såklart i Peppe 🙂

Jag kommer faktiskt inte ihåg hur länge vi haft vårt hus, men det är runt 20 år. Innan dess hade vi ett mindre fritidshus i skogen strax norr om Löttorp.

Båda barnen var på plats när vi kom på söndageftermiddagen, plus sambon till yngste sonen. Vi blev bjudna på mysig middag innan de två yngsta skulle åka tillbaka hem igen. Kvar blev Martin, jag och äldste sonen. På måndagen drog vi tre iväg på äventyr, med sonen som chaufför – så lyxigt!

Planen var att åka hela Landborgen, eller Kustvägen, som den egentligen heter. Den går från Raukarna i Byrum till Äleklinta, där de berömda kamelerna finns. En mysig grusväg hela vägen, med massor att se, ibland med betande kossor som sällskap.

Man börjar alltså vid raukarna. Det är alltid lika härliga att gå runt och fota, det finns alltid någon ny vinkel att undersöka. Här finns ett hundratal raukar längs en sträcka på ungefär 600 meter. Vi åkte ofta hit och badade när jag var liten. Men den här gången tog vi alltså bara bilder och åkte vidare.

Längs vägen finns några ”måsten” när det gäller att stanna och ta bilder. Ett sånt ställe är den gamla sjöboden som ligger helt ensam och nästan smälter in i naturen med sin grå färg. Strax efter ligger det vi kallar raset, som egentligen benämns som bergraset i Fornbo. Jag vet inte så mycket om det, mer än att min morfar hade en båt här och att jag tror att klippväggen rasade på 30-talet… Om man kan tänka sej att bada vid klippor ska man komma hit, man är nämligen nästan ensam eftersom det är en bit att gå från bilen.

Sen får man åka några minuter. Strax innan Alvedsjöbodar finns en brygga med ett litet läger med fiskebodar som ligger jättefint. Det var här Martin friade till mej i solnedgången, för sex år sedan och en plats vi alltid återkommer till när vi är här. Här stannar vi alltid och tar bilder, vid fint väder ser man Blå Jungfrun klart och tydligt.

En liten bit söder om Alvedsjöbodar står den fina och väl bevarare väderkvarnen som vi också alltid stannar och fotar. Den är röd och fin och står som en slags väktare över sundet. Strax söder om denna finns det lilla stenhuset med sin stenmur. Grått, kargt och kallt – perfekta färger för en spännande bild.

Sen blir det en historialektion, då är man nämligen framme vid skurkvarnen i Jordhamn. När jag var liten hade man ett sommarspel som hette Stenkustens Folk, där man berättade om livet på ön. Det var alltså en teater med amatörer från norra Öland med kvarnarna och platsen som scen. Föreställningen blev så populär att den spelades in och visas lite då och då på bion i Löttorp. Skurkvarnen tog över efter den oxdragna kvarnen som står alldeles brevid. Bägge var till för att slipa stenar innan de skeppades iväg. Jag har för mej att den äldsta kvarnen kunde slipa 100 stenar i veckan, den nyare kunde ta ett 30-tal per dag.

Strax söder om Jordhamn ligger Sandvik där den stora kvarnen finns, en av världens största faktiskt och den största i Norden har jag för mej. Kvarnen är idag restaurang, eller… restaurangen ligger i en byggnad brevid – men man går igenom kvarnen för att komma till den. Här kan man äta de traditionella öländska rätterna som kroppkakor och lufsa. Vi stannade dock inte utan åkte vidare på Kustvägen, ända till slutet.

När vi kom fram till Äleklinta hade vi sån jäkla tur! Ni som kan ert Öland, vet att i Äleklinta finns det kameler och lamor, här håller nämligen kamelbonden Bengt till. Han blev först känd för att han var galen nog att ta två kameler till Öland i slutet av 80-talet. Sen blev han ännu mera känd när han var med i Bonde söker fru. Precis när vi kom skulle han släppa ut en ny liten kamel, bara fyra veckor gammal och vi fick vara med!

Den lilla krabaten fick inte världens bästa mottagande av de andra kamelerna och blev lite skrämd. Men efter en stund lugnade allt ner sej och det blev frid och fröjd inne i hagen. Vi fick en pratstund med Bengt och kunde ta lite bilder i lugn och ro, innan turisterna fick syn på honom och skulle ta selfies. Han berättade bland annat att han just nu har 23 kameler i olika ålder och att den keligaste heter Shejk. Honom fick även vi klappa, Shejk stod och väntade vid grinden på mys och när han var nöjd gick han iväg.

Nöjd och belåtna efter en härlig biltur, några höjdpunkter och överraskningar, och flera hundra bilder, tog vi oss hemåt igen. Kustvägen är ca 3 mil och skall köras i lugn och ro, helst cyklas faktiskt. Vi lämnade Peppe hemma, eftersom vägen är väldigt smal och naturen oerhört känslig. Här ska man helt enkelt inte köra husbil, vägen klarar inte det – men det gör ju folk ändå såklart… tyvärr.

Naturen längst vägen är otroligt vacker, fornlämningarna många och historiens vingslag känns i varje krök. Hela sträckan tar såklart en bra stund att köra, men är så väl värd den tiden. Stanna, njut av naturen, klappa en kossa, ta ett bad och vad du än gör – missa inte solnedgången! Det är här på västra sidan som de vackraste solnedgångarna upplevs. Det finns ju en anledning till att Martin valde att fria här 🙂

Vi åker Landborgen/Kustvägen nästan varje gång vi är på Öland, har du inte gjort det så är det dax!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Ett dygn på Böda Sand (aka Böda camping)

Ett dygn på Böda Sand (aka Böda camping)

Jag är uppväxt på Ölands västra sida och har varit väldigt lite på den östra. Böda var en plats som turisterna åkte till och dit det alltid var bilkö. Vi höll till på vår strand, det var lixom lugnast så.

När man blir med husbil kommer Böda i ett helt annat ljus. Man blir lixom nyfiken. Vad är det som lockar med Böda och särskilt Böda Sand? Vad är grejen? Det var vi ju tvungna att ta reda på och ville skriva om, så det blev till att checka in på Böda Sand (Böda Camping) ett dygn under värsta högsäsongen. Otroligt fascinerande 🙂

Jag har varit på campingen kanske två gånger under hela mitt 51-åriga liv. Senast jag var där var iofs området stort, men där fanns egentligen bara en lite halvdassig pool och en kiosk. Som jag kommer ihåg det alltså, det måste varit när barnen var väldigt små – alltså runt 25 år sedan.

Jag har ju sett lite på tv, hur området byggts ut och det nästan blivit som en stad i staden. Lite som Vatikanen i Rom. En egen stat lixom. Staten Böda på Öland, bara flaggan saknas. Jag skojar såklart, men när man redan vid incheckningen får en hel tidning som bara handlar om regler och bra saker att veta när man checkar in, bor där och checkar ut – jag då fattar man att det är stort.

Vi lyckades iaf checka in utan problem och få vårt kuvert med all information. Vi skulle bo på Tullamore Street, femte kvarteret. Tur vi fick en karta att köra efter, området är inte bara stort nu – utan JÄTTESTORT! Vi hittade vår plats och installerade oss. Sen började upptäcktsfärden, vi hade exakt 22 timmar på oss att se ALLT! Det räcker för att se hela området, men absolut inte för att UPPLEVA området. Det behöver man nog flera dagar till.

Men vi hade bara en dag och började med stranden. Den är fin. Det är såklart den folk kommer för, den är ljuvlig. Lång med finaste sanden och långgrunt när man ska bada. Vi kom ner till stranden vid 15-tiden, la oss och somnade direkt. Hoppsan. Lite trötta kanske efter en hektiskt vecka. Jaja, 45 minuter senare var vi på benen igen, gick upp från stranden och in till det som kallas centrum. Där finns allt. Ica, frisör, skönhetssalong, Spa, flera restauranger och en massa annat. Är man på Böda så behöver man faktiskt inte åka därifrån under hela sin vistelse, allt finns där. Bara att sparka av sej skorna och bara vara.

På Bödasidan har man ingen solnedgång, men vi tog oss ner till stranden ändå efter middagen. Sen gick vi runt HELA området. Jag tror det blev 15000 steg innan vi tagit oss runt allt och vi lyckades faktiskt träffa en bekant också. Henne familj är där två veckor varje år och står på samma plats. Hon hänger på låset när NÄSTA års platser släpps 1 juli. Men så är de sisådär 5-6 familjer som ska få plats och vill bo tillsammans. Å så har de gjort en massa år nu och gänget blir bara större och större.

Klar jag hade fördomar! Jag var tvärsäker på att vi inte skulle få någon sömn alls. Det lät överallt, ungar stojade runt, hundar skällde och det var lördagkväll… men vid midnatt var det tyst, otroligt nog. Vi sov jättegott, men man undrar ju varför vissa måste kasta glas 23.15 samt 7.15 – kan man inte göra sånt under dagtid när folk ändå låter? Vi vaknade alltså av krosset när man kastar glas i en container, men det var dax att vakna ändå. Vi skulle ju se det vi missat dagen innan.

Området som alltid visas på tv är paradgatan eller Fifth Avenue som den också kallas. Det var vi ju såklart tvungna att kolla in. Vi hade gått där kvällen innan, när hela gatan var upplyst med små lyktor och jättemysig. Vi upptäckte ganska direkt att Böda är indelat i områden, lite beroende på vilka som bor där. På Fifth Avenue är det prydligt och fint. Här bor långliggarna som har altaner, blommor och flaggstänger. Vi hörde något om att det finns en kölista för just den gatan och att väntetiden är upp till 20 år. Övriga områden har inte alls lika lång kötid. Man kanske helt enkelt får ta det som finns och jobba sej uppåt?

När vi var där var området helt fullt, så när som på ett fåtal platser. Visst var det mycket folk, men ändå hanterbart. Stranden är stor, där får alla plats. Går man bara lite åt sidorna finns gott om plats. Här finns även träningsmöjligheter och där var det inte alls särskilt mycket folk även om det alltid var någon som tränade. Numera finns även fyra padelbanor, där och på tennisbanorna var det alltid mycket folk – men i de två utegymmen fanns gott om utrymme. Det finns även ett gäng motionsslingor och naturstigar, OCH en 9-håls golfbana! Ni fattar va? Här finns allt!

Skulle jag kunna bo här någon längre tid?

Jo, men det skulle jag nog kunna – iaf några dagar. Det är rätt härligt att ha stranden och allt annat nära. Nu är det ju lite knepigt för att det är Öland och jag känner till det på mitt sätt. Men låt säga att Böda varit på Gotland, då hade jag nog kunnat bo där ett tag och haft det som utgångsläge. Jag är ju en sån som vill se mer, men bo bekvämt. Då är ett sånt här ställe perfekt och särskilt om man är en familj. Barn i alla åldrar har hur mycket som helst att göra och kan träffa hur många nya kompisar som helst. Jag förstår folk som väljer den här typen av boende, absolut – även om det varit helt främmande för mej hittills.

Det finns bara ett fel. Å det är det där med solnedgången. Jag måste ha en solnedgång när jag är på Öland. Det finns tre lösningar, att cykla iväg och se solen går ner i kalmarsund, att flytta hela Böda Sand eller helt enkelt snurra på ön så att Bödasidan kommer västerut 🙂

Jag är iaf glad att fått se Böda Sand från insidan och vi kommer med all säkerhet tillbaka, men kanske en lugnare period och fler dagar – så vi slipper stressa runt och kan uppleva campingen lite mer rättvist. Det var lite stressigt att se allt på 22 timmar och dessutom en helg, mitt i sommaren när det är helt full. Men nu vet vi hur det är då!

Har du varit på Böda Sand? Berätta gärna om din upplevelse.

HÄR finns filmen från Böda Sand, häng med på rundvandring 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Byxelkrok och bröllopsdag

Byxelkrok och bröllopsdag

Att vi skulle till Byxelkrok var planerat, men inte var vi skulle bo. Det fanns ett par olika alternativ, bitarna föll ganska snart på plats.

Vi kom till ”Kroken” vid 10.30 på torsdagen. Lagom tidigt för att kolla in våra alternativ och fundera. Skulle vi stå i hamnen, mitt i smeten med el och faciliteter för 210 kr eller skulle vi bo lite mer avskilt utan någonting alls för 100 kr? Myller eller lugn.

Vi började i hamnen och tänkte att vi kunde flytta dagen efter så fick vi båda delarna. Så blev det inte. Det var så smidigt att stå i hamnen att vi stannade där i två nätter. Där fanns allt vi behövde i närheten och lite bekväm är man ju…

Första dagen tog vi det ganska lugnt, handlade lite och jobbade lite. Vi hade en plats närmast vägen och det märktes. Det var lite party bakom bilen på natten, så när ett ekipage framför oss lämnade på morgonen snodde vi snabbt deras plats. Även om det bara rörde sej om några meter, var det faktiskt betydligt lugnare. Dessutom fick vi sjötomt då, typ 🙂

Dag två, fredagen, var vår bröllopsdag. Den dagen är vi alltid larvigt romantiska hela dagen och det var vi även i år. Efter frukost tog vi ut cyklarna och trampade upp till fyren Långe Erik. En tur på sisådär 2 mil tur och retur. Bra motion och jättemysigt.

Solnedgångarna på Ölands västra sida är magiska, det är en självklarhet att tillbringa kvällen på stranden om man kan. Alltså tog vi med oss glas och bubbel ner på stranden och satt där och myste. Till saken hör att Martin friade till mej på samma strand, men några mil söderut.

Vi blev kvar på stranden rätt länge och strövade sedan runt lite i hamnen. Det är lite som att vara utomlands faktiskt. Mycket folk, alla är glada och avslappnade. På ett ställe satt en kille och spelade gitarr. Så mysigt!

Efter en god natts sömn packade vi ihop oss och lämnade Byxelkrok. Men först tog vi en sväng på årets marknad. Det brukar vara en av årets höjdpunkter, men nu var den så liten. Vi gick igenom på typ en kvart och köpte ingenting. Lite tråkigt, eftersom vi gillar att gå på marknader, men såklart väntat i pandemitider.

Vi hade ett par timmar att slå ihjäl, så vi åkte till Trollskogen. Där finns en slinga som är 4,5 km som är urmysig att gå. Det märktes tydligt att det var länge sedan vi var där, allt hade förändrats – utom själva skogen och slingan sträcka. Här fanns ett nytt naturrum, en jättestor parkering och delar av slingan var uppfräschade så man även kan ta sej fram om man har lite svårt att röra sej.

Efter promenaden fixade vi lunch i bilen och sen drog vi vidare. Vi skulle checka in på Böda sand – allmänt kallad Böda Camping!

Vilket ställe! Det ska jag berätta mer om i nästa inlägg 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Äntligen Öland!

Äntligen Öland!

Efter två dygn i Kalmar var det dax att äntligen rulla över bron. Som vanligt stannade vi vid brofästet och tog de obligatoriska bilderna 🙂

Öland är mitt andra paradis, där finns halva mitt hjärta – andra halvan finns i Gambia. Jag har aldrig bott på heltid på Öland, men fram till jag började skolan var vi där jämt och jag kommer knappt ihåg något annat. Mellan 6 och 15 års ålder var jag där varje lov och såklart hela långa sommarlovet.

Från början hade vi ett hus nere i skogen strax norr om Löttorp, de senaste 17-18 åren har vi haft ett hus inne i Löttorp. Där har jag och barnen varit så ofta vi kunnat, hela somrarna tillbringade där.

Att åka över bron är så mysigt, då åker jag ju till paradiset. Så var det även den här gången. Solen sken och allt var perfekt. Den här gången skulle vi däremot inte bo i vårt hus, utan på olika ställen i husbilen. Första målet var ändå Löttorp, men Lammet & Grisen.

Där skulle vi möta upp yngste sonen som är på semester med ett gäng kompisar. Har man bord och äter på Lammet & Grisen, får man stå på deras ställplats gratis. Så himla bra! Så det gjorde vi!

Vi kom tidigt, så vi hade några timmar att slå ihjäl innan det var dax för mat. Så vi packade ur cyklarna och drog iväg till ”vår” strand. Stranden där Martin friade till mej alltså 🙂

Där låg vi och läste och myste i solen och hade semester i typ två timmar innan vi cyklade tillbaka. Dagarna har varit rätt intensiva, så man somnar nästan så fort man lägger sej och blundar lite. Att sova i solen är ju sååå skönt!

Vi cyklade tillbaka och satte oss sedan utanför bilen och väntade in sonens gäng. Sen åt vi! Det är lixom det man gör på Lammet & Grisen. Man äter helgrillat lamm och gris, tillsammans med en massa goda tillbehör. Så sitter man i något som känns som en spansk taverna och allt kan liknas med en enda stor grisfest, fast med lamm också. Jättemysigt!

Ett måste att göra iaf en gång per sommar, men för oss brukar det bli på midsommarafton. Då ingår nämligen lunchen när man bokat middagen. Perfekt!

När alla var nöjda och belåtna gick vi upp på uteplatsen. Några av oss (jag) åt efterrätt och de andra tog varsin drink. Där satt vi och hade mysigt tills solen började gå ner. Sonens gäng skulle cykla tillbaka till huset och här finns ingen gatubelysning – då får man ge sej hemåt innan det blir kolsvart.

Vi gick tillbaka till Peppe och sov så otroligt gott. Det var helt tyst, till skillnad från Kalmar. Så vi vaknade ganska tidigt och var hyfsat utvilade och rullade vidare till nästa stopp.

Häng med till Byxelkrok!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Kalmar Kalmar Kalmar…

Kalmar Kalmar Kalmar…

Var börjar man när man ska skriva om Kalmar? Det finns ju massor att berätta!

Vi tog oss från Påskallavik hyfsat tidigt på måndagmorgonen och lyckades även i Kalmar att knipa sista platsen på ställplatsen i gästhamnen. Vi börjar bli bra på det där med att ta sista platsen 🙂

Vi kom strax innan 11 och började med att träffa turistchefen Stefan på Destination Kalmar. Han gav oss all info vi behövde för de två dagarna vi skulle vara på plats.

Sen började vi gå. Igen. Det är ju så vi upptäcker städer. Vi började med parken som ligger mellan gästhamnen och slottet. Där satte vi oss ner och planerade dagen. Man satt väldigt bra där med utsikt över slottet, så himla fint!

Vi gick igenom parken, tittade på bidragen till Sandskulpturtävlingen som var veckan innan och fortsatte in i stan. Matklockan hade ringt, så vi letade upp en grekisk buffé som mättade helt ok. Sen fortsatte vi att gå.

Målet var Länsmuseet och utställningen om regalskeppet Kronan. Jag har hört om både skeppet och utställningen under hela min uppväxt men aldrig varit där, nu var det dax!

Å vilken rolig utställning! Flera korta men otroligt bra och informativa filmer som både visade historiken och dykningarna. Massor med intressanta föremål i utställningen. Allt man behöver veta helt enkelt, på ett väldigt lättfattat och intressant sätt. Jag är så glad att äntligen fått se den!

Inne på museet fanns fler utställningar, bla en om Jenny Nyström. Ni vet hon som målade de fina julkorten med tomtar. Också en intressant och fin utställning om en väldigt intressant person. Överraskade bra, sånt gillar jag.

Innan vi gick tillbaka till Peppe tog vi ett snabbt varv runt Domkyrkan, sen va fötter och ben tvungna att få lite paus. Men efter lite vila var vi på g igen! Efter middagen tog vi en tur runt Kalmar slott, det lilla man kan se efter stängning. Sen letade vi upp Gustav Vasas bänk, som är 222 meter och ligger en liten bit ifrån slottet.

Som sista grej innan vi gick tillbaka för dygnsvilan letade vi även upp Krusenstiernska trädgården, men där var stängt. På vägen tillbaka gick vi en liten sväng i gamla stan, så otroligt fint! Dag 1 var slut och vi var dödströtta!

Dag 2.

Ska man se ett slott ordentligt och dessutom få bra bilder, så ska man vara där först. Alltså hängde vi på låset på tisdagen, vi kom inte in först men bland de första. Medan vi stod i kö hann vi träffa en bekant från instagram, så himla kul när man kan ses!

Vi gick grundligt igen rum för rum, tog massor med bilder och filmade en del. I Kalmar Slott finns en tillfällig utställning med fotokonst av Erik Johnsson, Behind the horizon. Så läckra bilder!!! Kortfilmer visade också hur han gjort några av bilderna. Se utställningen om ni kan i Kalmar eller om den kommer till er ort.

Det var dax för lunch, så vi traskade tillbaka till Krusenstiernska som nu var öppet, men kön till serveringen var rätt lång – så det fick bli sushi på Thai Silk eller nåt sånt. Ett tips vi fick från flera följare på instagram, tack för det! Där fanns en gigantisk buffé och även efterrätter. Sen var vi mer än nöjda! Ett ställe vi absolut rekommenderar.

På eftermiddagen var vi inbokade för en kort båttur. En sightseeing runt Kvarnholmen, under broar och förbi slottet. En bro var så låg att vi gick sätta oss ner på golvet i båten, så har jag aldrig åkt båt förr 🙂

Det var en jättemysig tur, också en sak som vi rekommenderar att man gör. Men vi älskar ju vatten och båtar, så länge jag slipper bada och köra. Haha, jag vill bara mysa!

Kalmar är för jäkla mysigt! Att stå i gästhamnen med husbilen var supersmidigt. En del ljud såklart, det är ju mitt i stan – men nära till allt. Och det finns ju hur mycket som helst att se och göra. Två dagar är alldeles för lite, men en bra början. Tänk så många gånger jag bara passerat, nu stannade jag ju ändå och såg mer än någonsin förut.

Men jag kommer tillbaka! En väldigt mysig stad med sina små uppmuntrande budskap överallt. Me like!

På Youtube finns det vi gjorde i Kalmar i två olika filmer:

Dag 1 och Dag 2 – titta gärna och följa oss även där 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Andra stoppet!

Andra stoppet!

Vårt sommaräventyr började alltså förra lördagen. Första natten blev i Valdemarsvik, helt oplanerat men både fint och roligt. Sen då?

Efter den där första natten hade vi lärt oss att man ska vara tidigt ute. Så vi lättade från Valdemarsvik direkt efter frukosten. Planen var att åka till en ställplats i Påskallavik. Mycket vikar nu… den planen höll vi iaf 🙂

I Påskallaviks gästhamn finns en ställplats som är uppdelad på var sidan om hamnen, en med el och en utan. Vi valde den utan och hamnade på så sätt nästan direkt på stranden. Det var bara en smal väg mellan bilen och stranden. Snacka om sjötomt. Superhärligt!

Vi kom tidigt och kunde välja bland platserna, himla skönt. När vi parkerat tog vi vår sedvanliga runda runt omgivningen som den även den här gången var en fin hamn, mindre än natten innan – men så fint! Det tog inte lång stund förrän vi låg på stranden och tog några minuter i solen. Äntligen lite sand mellan tårna!

I informationen vi fick från hamnvakten stod det att det skulle finnas en naturstig en bit bort. Sånt måste ju undersökas, eftersom vi gillar att gå. Så vi började gå åt det håll vi fått utpekat åt oss och gick och gick… vi kom till Nötö Camping, där kan man stå om det är fullt i hamnen eller har husvagn. Fint, massor med plats och billigt. Men någon naturstig hittade vi inte… så vi började gå tillbaka och då hittade vi den! Eller ja, det var iaf en skylt om en naturstig, men några markeringar i skogen var det ju inte jättegott om. Vi gick en bit med de markeringar som fanns, sen gav vi upp innan vi skulle gå vilse. För säkerhets skull lixom.

Men vår lilla upptäckfärd var väldigt fin, vi hade kul, fick motion och tog massor med bilder. Så det var absolut inte bortkastat ändå.

Jag hade läst om Konst i Trädgård, så när vi ätit middag kollade vi upp det. Konstnären Arvid Källström bodde på gården, som numera kallas Källströmsgården, i 30 år. I trädgården finns mängder med skulpturer, en del är jättestora! De här såg vi från vägen när vi kom till Påskallavik och var såklart tvungna att titta närmare på. Gården är öppen för allmänheten, så det är bara att kika in när man vill. Jättekonstigt och jättekul.

Det blev en rätt intensiv dag även i Påskallavik, men kul. Våra små svenska städer har en hel del att bjuda på om man bara ger dem lite av sin tid och är nyfiken. Den här ställplatsen måste jag verkligen rekommendera. Här var fint, tyst och supermysigt. Jag är rätt säker på att vi återkommer faktiskt.

Efter en god natt sömn gav vi oss av ganska tidigt även den här gången. Vi skulle nämligen till Kalmar och vill man ha plats i den gästhamnen, då måste man vara där tidigt. Så det var vi och om det ska jag berätta i nästa inlägg.

Nu är vi verkligen på g eller på rull kanske man ska säga. Och vi trivs så otroligt bra ute på vägarna 🙂

Här är vår film från Påskallavik, titta gärna och prenumerera på kanalen.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Bygg inte stentorn!

Bygg inte stentorn!

Visst kan det väl vara läckert med stentornen på stranden, men om man vet vilken skada de gör för djurlivet så blir tornen inte lika läckra…

När jag var liten byggde vi vindskydd av stenarna på stranden, men redan då fick vi höra att det inte var bra. Långt senare såg man ett och annat mindre stentorn, men inget anmärkningsvärt. För kanske tio år sedan hände något, det poppade upp torn överallt längst vissa stränder. På Öland och Gotland började tornen bli ett problem.

Det är nämligen så att fåglar som häckar på stenstränderna bygger sina bon, och letar sin föda, bland stenarna. Genom att flytta på stenarna förändras såklart deras boendemiljö och arterna riskerar att försvinna. Dessutom är en del torn så höga att de riskerar att rasa och då skada både människor och djur.

Vi var till fyren Långe Erik häromdagen och där var det helt galet. Det gick inte ens att gå ner till vattnet, där stod säkert femhundra torn på en yta av kanske 50 kvm, en del säkert 150 cm höga. Där finns en skylt, men den är ganska osynlig, att man inte får bygga tornen, men det struntar folk tydligen i. Även om skylten varit tydlig eller funnits fler, vete sjutton om folk hade brytt sej. Då måste man informera, så det gör jag nu.

BYGG INTE STENTORN. Ok, jag informerar OCH kommenderar! För gärna vidare den här informationen. Om folk förstår att tornen förstör för djuren, så kanske kanske någon avstår från att bygga eller kanske hindrar sina barn att bygga.

I Australien har en utrotningshotad ödleart i stort sett försvunnit helt nu pga stentornen. Där är böterna ca 50 000 kr om man blir påkommen med att bygga. Jag hoppas ju att folk ska vara förståndigare än så här i Sverige, men böter kanske är enda lösningen här också… fast då får ju tillsynsmännen ännu mer att göra. Redan nu går det timmar att rasera tornen som turisterna bygger upp. Vi rev kanske ett tiotal bara för att komma ner till vattnet, men jösse så folk tittade på oss.

Vi människor säger oss ju vara så miljömedvetna och vill djurens och naturens bästa. Då kanske vi skulle visa det, här är en superenkel grej att börja med 🙂

Alltså: Bygg inte stentorn, för djurens och naturens skull.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram