Det här att hitta sin pusselbit är något jag är väldigt ödmjuk inför. Jag hittade min för 17 år sedan. Idag 2008 blev vi ett par och har knappt varit ifrån varandra sedan dess.

Jag har skrivit så många gånger om hur vi träffades, så det tänker jag inte göra nu. Istället vill jag berätta om den tacksamhet jag känner. Jag är så otroligt tacksam för att Martin kom in i mitt liv och faktiskt stannade hos oss. Det var trots allt en väl sammansvetsad familj med två tonårsgrabbar som han skulle ta sej in i.

Vi hade väl en hyfsat lugn period vad det gällde sjukdomar just då, men hade gått igenom många år med en massa läkarbesök och skit. Barnen födde med sammanlagt ett tiotal diagnoser och mängder med mediciner. Jag säger lugn period just då… riktigt så var det faktiskt inte. Vår ettåriga hund var magsjuk och vi hade översvämning i köket. Men jag var van vid betydligt värre och tyckte att det var ganska lugnt 😛

Martin hade iaf kommit för att stanna och det är jag väldigt glad för. Han är nämligen min stora trygghet. Jag vet att han gör allt för mej och skulle ta ner månen åt mej om han kunde. Vi har under de här 17 åren aldrig bråkat. Vi tycker såklart olika om vissa saker, men det är sånt vi bara konstaterar och accepterar. Det tar för mycket energi att bråka. Då säger vissa att vi inte har någon passion. OM ni bara visste!!!

Vi har olika intressen och gör saker på varsitt håll, men vi trivs bäst tillsammans och är ju nästan alltid tillsammans också. I husbilen bor vi på typ 10 kvm och det är inga problem alls. Då umgås vi verkligen till 100%. I förra bilen, som var betydligt mindre, var vi bokstavligen nästan på varandra och det gick bra det med. Tre månader ute på rull blev det förra sommaren, ändå hade vi ångest och ville inte åka hem när det närmade sej höst. Så ja, vi trivs tillsammans.

17 år alltså. Det trodde ingen av oss. Asså, vi hade ju inte ens i vår vildaste fantasi ens kunnat se att det skulle bli vi. Men så blev det och det är jag väldigt glad för. Martin är något av det bästa som hänt mej och jag hade tänkt att behålla honom resten av mitt liv. Men sånt vet man ju inte, man kan bara önska och hoppas.

Idag firar vi vår kärlek med middag och scenshow. Det blir bra. Sen kör vi lite till, ett år i taget 🙂

---

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube