Nu har vi varit hemma en hel månad i sträck. Mycket för att göra en massa jobb och komma ikapp hemma, men också för att förbereda en loppis, och den gick av stapeln i helgen.

Vi planerar ju, som ni kanske kommer ihåg, att flytta in i husbilen på heltid. Det innebär att huset ska säljas och det i sin tur innebär att grejer måste bort. Vi har döstädat länge, sedan innan covid faktiskt – men då hade vi lixom inget mål mer än att få färre saker. Sedan snart fem år tillbaka har vi däremot haft ett mål och det är att sälja huset för att bo i husbilen.

Vi har fortfarande inget exakt datum eller ens ett år, men så fort alla bitar är på plats vill vi bara vräka iväg det sista och sälja huset. Och har man bott på samma ställe i nästan 35 år, så finns det rätt mycket att gå igenom och göra sej av med. Så det gör vi konstant.

Mycket kan man ge bort eller slänga, men en del saker finns det ju faktiskt värde i. Så vi har sålt både på Blocket och Marketplace, men även flera loppisar och i lördags var det dax igen. Jag börjar verkligen att avsky de där loppisarna nu, men men… vissa saker är lixom bara att göra ändå. Och kartongerna står ju färdiga numera, så de är lixom bara att ta med. Men vi har ju ingen bil, så sonen måste också engageras varje gång. Vi får väl se hur länge till han står ut…

I lördags var det alltså dax igen och som vanligt så går jag på toa det sista jag gör. Sparkar i toadörren med lilltån så det bara tjongar om det, men har inte riktigt tid att bry mej. Ja, det gör ont – men jag har slagit i tån så många gånger, och även brutit den flera gånger, att det lixom bara är så numera. Så jag tar på mej skorna och åker iväg.

Vi packar upp oss och allt går hyfsat bra. När det blir lugnt passar jag på att springa på toa, eller jag linkar dit – för nu kan jag faktiskt knappt gå. Under dagen har jag inte tagit många steg och foten har varit fast i skon, då har allt funkat. Men att gå en sträcka och använda foten, njae… det gick sådär… Men men, bara att stå ut sista timmen och sedan ta sej hem.

6 timmar senare och en flyttkartong fattigare är vi hemma igen. Då drar jag av mej skon och strumpan och hittar en färgglad liten tå som är svullen och pulserar av smärta. Vis av skadan, detta har jag som sagt gjort några gånger, vet jag att en bruten lilltå inte är att göra något åt. Kanske möjligtvis tejpa ihop med grannen, men oftast inte ens det. Jag vet att jag har två helt obokade dagar framför mej, så jag accepterar bara läget och tar plats i min massagefåtölj.

Där har jag suttit sedan dess. Nä, det har jag ju inte, men inte långt ifrån. Jag har läst och förberett veckan och inte tagit många steg alls. Tån är såklart fortfarande färggrann och svullen, men imorrn måste jag kunna ha en sko några timmar och linka in till stan på ett pressevent. Sen drar vi äntligen iväg med husbilen, då kan jag sitta stilla igen.

Ett jäkla skit det där med lilltår. De är ju små, men väldigt mycket i vägen ibland och de gör jäkligt ont när de är i vägen. Hur kan en så liten tå göra så mycket skada?

---

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube