Jag skulle ju berätta om Vännens viktresa. Självklart är han med på att jag berättar om det, det är ju en av orsakerna till att vi träffats  😉
 
Vännen drog över hundrastrecket redan som 12-åring. Han har alltid varit lång (nu 194.5 cm) och stor. När han mönstrade vi 21-årsålder vägde han 166 kg!!! Han tror själv att han varit tyngre än så, kanske runt 170 kg. När han fyllde 26 fick han nog av alla dieter och kurer och dagen efter sin födelsedag vägde han in sej på Viktväktarna. Han trodde då att det var ett ställe där man lärde sej laga mat, typ en matlagningskurs.
 
När han kom in i Folkets Hus i Södertälje var det inte alls som han tänkt sej. Det fanns ingen spis, utan bara en våg och en tjej som skulle väga honom. Han vägde in sej på 153,4 kg och var väl inte alltför munter när han satte sej för att lyssna på konsulenten. Hans familj visste ingenting… Det här var hans eget beslut, han hade fått nog.
 
Första veckan var en stor framgång. Han var helt övertygad om att han gått upp i vikt men han hade gått ner 4,2 kg! Efter det gick det som en dans. Han började sin viktresa i början av januari 1999 och innan jul samma år, bestämde han att han skulle gå i mål på sin födelsedag. Men han blev sjuk! Så 53 veckor efter att han skrev in sej gick han i mål 60,4 kg lättare!
 
Han tycker själv inte att själva viktnedgången var så svår, det är svårare att hålla vikten. Han började som vägare efter en tid och sen som kassör och konsulent. Han vill hjälpa andra till ett lättare, sundare och mer hälsosamt liv. Han har ju egna erfarenheter att ta av om man säger så… Vissa kan tycka att det inte är något jobb för en ”karl”, men han trivs och är en uppskattad konsulent. Jag vet ingen annan konsulent som får sina medlammar att skratta som han kan.
 
Just nu väger han några kilo över sin målvikt, men går ner igen sakta men säkert. Han är ju så lång att hans kilon inte syns så mycket, men han själv känner av dem. Och så är det ju… man känner ju bäst själv vad man ska väga – det ska ingen annan tala om för en. Jag är väldigt glad att han jobbar där han gör – annars hade vi ju inte träffats. Jag hade nog inte lagt märke till honom annars, han gör inte mycket väsen av sej direkt.
 
Så vi har Viktväktarna att tacka för mycket! Vännens hälsa i första hand och hans numera hälsosamma liv. Man vet ju faktiskt inte hur hans liv hade sett ut idag med så stor övervikt, i värsta fall hade han kanske inte ens levt… Dessutom kan vi tacka dem för att vi träffades och det är jag väldigt glad för! Nu peppar vi varandra till bra mat, långa promenader och muntrar upp varandra när det känns tungt. Vi tänker minsann inte bli tjocka igen – så är det bara!