Den där magkänslan… Del 4 – sonens egna ord…
Efter 6 månader är krisen alltså över och vi kom ut med nya erfarenheter på andra sidan. Egentligen har livet trasslat för sonen de senaste 2,5-3 åren, men kulmen var alltså nu i somras. Då rasade allt. Det har varit kaos, hårda ord, tårar, frustration och en massa annat. Det finns inga facit för såna situationer, man får helt enkelt agera efter sin magkänsla. Är barnen dessutom vuxna finns en massa regler och lagar att förhålla sej till, då får man ta till alla knep man kan – ibland ganska fula såna…
Men nu är vi igenom och vi mår allihop ganska ok igen. Jag tar fortfarande hand om Seniors ekonomi och har större koll på hans välmående än jag har när det gäller Junior. Han har fortfarande sina mysko stunder, men kommer snabbt ur dem när man säger till honom. Han sköter sin medicinering och verkar omtyckt på nya jobbet, som han själv tycker är toppen!
Vi har många att tacka (Martin, mormor & morfar mfl) och så här skriver sonen själv om allt:
För ett år sen trodde jag inte att mitt liv skulle se ut som det gör
idag, då jobbade jag på McDonalds och mådde bra (Trodde jag). Sen hände
det som absolut inte fick hända, Johan dog väldigt plötsligt och min Farbror dog. Jag gick in i en depression,
försökte att inte visa det utåt. Men så kom sommaren och semestern. Då
brast allting för mig, jag mådde sämre än någonsin, jag hade
självmordstankar och jag ville bara försvinna.
Idag mår jag bättre än jag någonsin gjort, och det
är tackvare nytt jobb, nya möjligheter och inte minst tack vare min
underbara mamma! Utan henne hade jag nog inte suttit här idag, Du är
bäst!
Trodde inte att en
depression skulle vara så länge, men nu vet jag hur det känns, och hur
jävla ont det gör. Jag unnar ingen, absolut ingen att hamna där. Men jag
är oerhört lycklig att jag klarade mig igenom det.
Jag frågade honom om han ville gästblogga och berätta hela sin historia själv, men det ville han inte – däremot fick jag skriva och berätta allt. Kanske skulle det hjälpa någon. Vi har ju även ett bokprojekt ihop som just nu ligger på is, så han vill att allt ska berättas och litar på mej.
Jag frågade honom vad han skulle ge för tips till någon som är i kris. Han svarade direkt: Våga be om hjälp! Men be INTE EN KOMPIS!!! En kompis går kanske att lita på när det gäller småsaker, men när det verkligen kniper är det ändå oftast någon äldre som är mer lämpad att hjälpa till. En förälder är att föredra, som känt en länge och vet hur man brukar vara. Någon som dessutom vågar och kan fräsa ifrån och sätta ner foten på riktigt. Ta emot hjälpen som erbjuds! Såna här tunga grejer orkar man inte reda ut själv.
Som förälder till ett barn som trasslat till det för sej (oavsett ålder) måste man ta sin magkänsla på allvar. Känns det fel är det oftast fel! Våga ställa obehagliga frågor och vara beredd på att svaren är lika obehagliga. Våga vara besvärlig! Våga ställa krav! Var en förälder helt enkelt, inte en kompis. Det hjälper inte att stryka medhårs när man ska lösa allvarliga problem, man måste peta bort onda sårskorpor gång på gång på gång. Var beredd på ett jäkla jobb helt enkelt och på en bergådalbana av känslor. Var också beredd på lögner och dubbelkolla varenda uppgift. Var misstänksam…
Mycket kan man inte förutse och saker måste göra direkt! En del är riktigt grisigt men måste köras igenom. Det är ett teamwork där den ena lämnar ut sej själv totalt och den andra plockar upp resterna. När båda är helt blottade och dränerade kan man börja pussla ihop bitarna och bygga upp något nytt. Men gör man det inte ordentlig så faller det snart igen… man måste röja marken först och bygga en stadig grund innan man börjar pussla. Ett jäkla jobb! Å jag vet inte än… men jag hoppas vi gjort rätt och att bygget ska hålla… jag vill verkligen inte gå igenom detta en gång till. Jag orka inte mer! Men måste jag så orkar jag… det är så det måste vara och är… jag är mamma… och en massa annat…