När Senior kom ner till oss på Öland var han i ett uruselt skick. Han
var deprimerad, aggressiv, manisk och jag förbjöd honom att gå tillbaka
till jobbet. På nätterna hade han mardrömmar, han skrek och for runt i sängen så saker på sängborden flög iväg. På dagarna var han nästintill apatisk, manisk och väldigt kontrollerande. Vi pratade massor och han bad till slut om min hjälp. Den
skulle han förstås få, men då var mitt krav att vi skulle göra det på
MITT sätt. Han skulle göra EXAKT som jag sa om jag skulle hjälpa honom,
annars kunde han sköta det själv. Han insåg att han var tvungen att lita
på mej, annars skulle han inte orka gå vidare.

Så när vi kom hem från Öland gick vi direkt till läkare som bara
genom att titta på honom gav en sjukskrivning på sex veckor och order om
att söka nytt jobb och nytt umgänge. Där började jakten på ett nytt
jobb och utrensningen av gamla sk vänner. Han flyttade hem igen och gick
dessutom med på att gå i terapi. Direkt fick han bevis på att de där sk
vännerna inte var några vänner – varken jobbet eller några vänner hörde
nämligen av sej en enda gång under de första 4-5 veckorna för att kolla
hur han mådde. Han ville nog inte ta livet av sej, han visste bara inte hur han skulle göra för att vända allt och bli glad igen. Men jag vågade inte lämna honom ensam särskilt långa stunder i fall att…

Så fort han insåg att han inte skulle
behöva gå tillbaka till jobbet släppte en stor del av stressen och han
blev kanske inte gladare, men mindre olycklig… han sökte jobb nästan
varenda dag genom att åka runt och lämna CV på vartenda ställe han körde
förbi. Men är man deprimerad så orkar man bara en liten stund i taget
och så var det även med honom… Att hitta jobb var inte det lättaste,
men responsen var ändå positiv… Av de första tjugo sökta jobben fick han svar från ungefär hälften att de skulle spara hans uppgifter och två av dem skulle höra av sej inom kort igen.

Jag tog hand om hela hans ekonomi redan i maj. Jag kollade igenom varenda kontouppgift sedan årets början, gjorde en budget och spaltade upp allt så han skulle se exakt hur allt såg ut. När lönen kom in tog jag alla hans pengar förutom de som skulle gå till räkningar. Han fick säga upp sitt träningskort som han ändå aldrig använde och en massa annat, Spotify och mobilen var ungefär det enda han fick ha kvar. Han hade bara tillgång till en begränsad mängd pengar på sitt betalkort och det som fanns på Ica-kortet. Efter 3-4 månader var han faktiskt ikapp igen och kunde överleva på sin lön igen.  Jag hade stenkoll och ifrågasatte varenda uttag. Med hans tillstånd förstås. Jag skötte alla hans vårdkontakter (med hans medgivande funkar det) och var som en hök på allt han gjorde, vem han träffade, vem han pratade, chattade och sms:ade med. Han hade ögonen på sej och kunde inte annat än göra som jag sa och även om han protesterade ibland så tror jag att han tyckte det var ganska skönt att någon annan styrde upp hans tillvaro.

Han blev lugnare och mådde bättre. Han sov lugnare och kunde till och med skratta igen ibland. Men när det gått en månad hade han fortfarande inte fått något jobb och då var han nog uppe i 50-60 ansökningar. Sjukskrivningen började gå mot sitt slut och paniken kom tillbaka, ingen behandling hade heller påbörjats pga sommaruppehållet. Sjukskrivningen var dock inget problem, läkaren såg att han mådde bättre men inte bra och eftersom behandlingen inte påbörjats så förlängde han med ytterligare sex veckor. Å då hände det!!!

Fortsättning följer!