Idag skulle jag ha en lugn hemmadag, med städning av alltan, nagelfix och lite småjobb vid datorn. Alltan städade jag och hade precis börjat fixa naglarna när jag uppmärksammas på att en av pressvisningarna imorrn faktiskt är idag! Ops! Det är bara att fixa klart naglarna medan en lätt lunch intas och sen ta tåget in till stan.

Det är när jag går mellan tåget och Pr-stället som det slår mej. Detta hade varit helt omöjligt för bara ett par år sedan. Då mådde jag så dåligt och var så stressad att jag inte kunde göra saker spontant eller ens knappt ta tåget in till stan. Om jag gjorde nåt sånt så var jag utslagen i flera dagar efteråt.

Idag kan jag utan problem ändra mina planer och ta tåget in till stan både en och två gånger samma dag, utan att känna mej det minsta stressad. Jag vet oftast inte ens vad klockan är, utan tar det lugnt när jag går runt i stan och till och från tåget. Har jag ingen tid att passa så får det ta den tid det tar och jag kommer fram när jag gör.

Särskilt tydlig var detta när jag kom fram till centralen och skulle ta tåget hem igen. Jag kommer upp på perrongen och ser tåget mot Södertälje åka iväg framför näsan på mej. Och jag bryr mej inte. Medan folk runt mej står och svär och är superstressade, tittar jag på tavlan och ser att nästan tåg kommer om 7 minuter. Ingen större väntan alltså. När jag numera går till tåget så går jag bara dit utan att ha koll på klockan, det kommer ju tåg nästan hela tiden… Förr var det en strid om sekunderna, även om jag inte hade någon tid att passa… Det låter helt sjukt, men jag vet många som stressar av vanan precis som jag gjorde,

Jag har numera helt kopplat bort stressen i kroppen och det är en befrielse. Det spelar ingen roll om jag kommer fram fem minuter hit eller dit, eller ens en halvtimme åt ena eller andra hållet. Om jag inte har en tid att passa alltså. Men jag har oftast ingen tid att passa och har lärt mej att stressa ner helt. Å jag kan knappt förstå att det är mej det handlar om. Jag som tidigare var så stressad att hjärtat slog dubbelslag och kroppen skrek i protest varenda dag. Att jag har kommit så här långt med mej själv är ett under!!!

Idag när jag gick runt i stan njöt jag av vartenda steg, trots att jag var på Östermalm och poliser sprang runt överallt pga alla rån som skett under dagen. Jag var lugn som en filbunke och stortrivdes där jag gick. Tänk att detta är mitt liv nu! Stressen är borta, njutningen har istället tagit den platsen. Livet är för viktigt och värdefullt för att stressas bort. Jag är både stolt och glad över att jag kommit så långt med mej själv som jag har. Livet är faktiskt bra härligt!!!