Imorse åkte Martin och jag in till stan redan vid 8. Stackars Baileys fattade ingenting när vi släppte ut honom för en snabb morgonkiss för att han skulle klara sej tills Martin kom hem igen. Anledningen till den tidiga morgonen var att vi var inbjudna till Åhlens City av Röhnisch till ett frukostseminarium med Lofsan (Lovisa Sandström) om löpning.

Jag gillar ju att springa även om jag aldrig lyckas hålla i löpningen året runt. Martin har gått och sugit lite på ordet och nu ser det faktiskt ut som han ska ta steget… löpsteget  🙂

Vi tog för oss av de goda mackorna, juicen och kaffet/teet. Först presenterades Röhnisch och vi fick höra om hela berättelsen om hur företaget kom till. Om kuppen på en Tjejmil och bajamajor… med en skruvmejsel och lite driftighet kan man komma långt… Sen satte sej Lofsan till rätta och började peppa oss.

Det är lustigt att höra någon säga precis samma saker som vi sagt om vikt i nästan 15 år. Vill man bli smal är det inte träningen man ska fokusera på, utan maten. Och oavsett om det är vikt, löpning eller nåt annat man tänker ge sej på så måste man ha tålamod och ge projektet en ärlig chans – sikta på ett år! Å kör inte igång med alla cylindrar på en gång för då blir du antingen sjuk, skadad eller tröttnar.

Lofsans upplägg är 1 – 2 – 3 – 3 – 3. Med detta menas en träning vecka 1, två träningspass vecka 2 och tre pass vecka 3,4 och 5 och sen börjar man om. Man ska alltså inte tokträna tjugosju gånger i veckan, utan vara mer sansad och faktiskt nästan bara vila var sjätte vecka. Dessutom förespråkar Lofsan att något av passen ska vara så långsamt som möjligt men så långt man orkar. Typ rullatortempo, alltså en tant i rullator ska kunna passera dej. För att nöta, nöta och nöta. Det handlar ju inte om att springa fort i de flesta fall, utan om att nå målet att orka det där Vårruset eller den där Tjejmilen. Att helt enkelt komma igång och sen dessutom fortsätta.

Hon sa en massa annat klokt också förstås men allt kommer jag inte ihåg så här på rak arm. Men allt hon sa gjorde iaf mej ännu mer peppad att sätta igång med träningen igen. Det riktigt kliar i benen. Men även Lofsan tycker att jag ska ta det lugnt och låta kroppen läka i lugn och ro. Det är väl bara att lyssna på proffsen antar jag.

Precis som med vikt måste man ha ett mål med sin träning. Mitt mål är att få en stark och frisk kropp. Jag vill kunna springa 5 km utan att vilja stanna eller börja gå. Jag har sprungit Vårruset på 23 minuter, det var ett tag sen. Men dit vill jag tillbaka. Och när jag nått det målet är nästa att springa en mil. Det har jag aldrig gjort och det känns totalt omöjligt just nu. Men delmål ska hjälpa mej dit.

Jag sprang typ tre steg för att hinna med bussen idag och helt plötsligt förstod jag varför jag ska vänta. Det var inte så skönt kan man väl säga. Bysten var tung och gjorde ont vid löpning förut, nu var det mer att sömmarna och stygnen sved och stramade när det lilla som är kvar gungade de där tre stegen. Så ok! Jag har fattat! Jag väntar… men sen! Då jäklar!

Tack Lofsan för peppen idag. Även Martin fick sej en tankeställare och kan nu tänka sej att göra mej sällskap i löpsåret. Så himla kul det ska bli!