Fick du också vänta?
Senaste dagarna har särskilt radio pratat om hur kompisar på besök får vänta på rummet medan familjen äter. Jag känner igen det och har funderat lite mer på detta.
Jag är född i januari 1970 och växte alltså upp på 70- och 80-talet. Vi bodde i ett radhusområde med mängder av ungar i alla åldrar. Jag bodde på nr 20 och de jag umgicks mest med bodde på 34 och 26, ganska nära alltså. Alltså borde det ju inte vara så svårt att springa hem och äta kan man tycka, ändå var man ofta hänvisad till kompisens rum medan de åt. Men så var det inte hos oss, hade jag en kompis på besök så nog sjutton fick de äta.
Det vanligast var dock att man lät kompisen vänta på sitt rum och det var lixom inget konstigt, bara som det var på den tiden. Kanske fortfarande, jag vet inte? Mina ungar har ofta haft kompisar med hem och alla har fått mat.
Hur som helst… jag har några teorier om detta. På 70 och 80-talet var middagstiden helig. Man åt vid 17.30 så man skulle hinna titta på barnprogrammen som började strax efter. Det var ju på den tiden då det man skulle se på tv var just precis då, annars missade man det. Stenåldern alltså 🙂
Så kanske handlade det om att det var den tiden på dagen då familjen hade sin enda chans att träffas och umgås? Att tillsammans varva ner och avsluta dagen på ett bra sätt. Kanske?
En annan teori är att man inte ville stå i skuld. Om någon bjuder ens unge på mat måste man själv göra detsamma. Och marginalerna kanske inte var jättestora? En extra mun någon gång då och då kanske var ok, men om kompisarna alltid ses hos bara den ena och ofta, eller är fler än en, kan det ju bli ganska kostsamt i längden.
Eller också kanske man helt enkelt inte tänkte så mycket… det var lixom bara så att man åt hemma hos sej och var en kompis på besök så var det så, den fick vänta. Jag vet inte…
Jag kommer ihåg att det var ett äventyr de få gånger man faktiskt blev bjuden på mat hos en kompis. Det var ju jättespännande att se vad som ställdes på bordet och hur det funkade hos just den familjen. Särskilt när man fick smaka maten hos någon av de få utländska familjerna i närheten. Vi hade en familj från Österrike, en från Tyskland och en från dåvarande Jugoslavien, Kroatien tror jag… jättegod mat!
Hemma hos oss bjöd vi alltid, bara den som tackade nej fick sitta kvar på rummet och vänta. Vi hade det absolut inte gott ställt, men en extra tallrik fanns alltid. Och likadant har det varit hemma hos mej sedan jag fick eget. Självklart ska alla äta! I vissa fall vet jag att några av ungarnas kompisar ätit sitt enda mål mat för dagen tillsammans med oss.
När Martin fick höra detta kom han ihåg hur konstigt han tyckte att det var när han kom till Sverige som 8-åring. I de svenska familjerna fick han vänta på rummet, men i de utländska familjerna var han välkommen till bords. Som icke-svensk liten kille, men nytt språk och ny kultur måste det varit jättekonstigt. Är detta en kulturell skillnad kanske?
Vad säger ni? Fick ni vänta på rummet? Vad är er teori?
Missa inga inlägg:
Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube
11 svar på ”Fick du också vänta?”
Jag har aldrig tyckt det det varit något konstigt med att inte bjuda mina kompisar på mat eller att jag inte åt hos kompisar när jag var barn. Standard var att sitta på rummet och vänta tills kompisen ätit klart alternativt gå hem så länge. Jag tycker inte att barnens kompisar har skyldighet att bjuda mina barn på mat när de är hos dom nu som vuxen heller. Annat är det såklart om man kommit överens om det från början att barnet ska äta borta. Men att förvänta mig att mina barn kan äta hos sina kompisar känns ganska konstigt faktiskt.
Jo men så var det ju märkligt man växte upp att man väntade på rummet och någon enstaka gång blev bjuden. Det var inget konstigt eller märkvärdigt. Sambon umgicks med många utländska kompisar var nsn slltid fick mat eller förväntades äta oavsett om msn precis kom från middagsbordet eller inte.
Barnens kompisar har fått mat hos oss, så det är nog mer vanligt att man bjuder in till bords nu än förr.
Tror att när vi växte upp, själv född 71 så var det en stor kulturell skillnad dom sakta suddats ut mer och mer.
Kram Kajsa
Bodde på en Svensson villagata där alla var svenskar utom en familj. Standard fick man vänta på rummet om man inte bestämt tidigare och blev man bjuden fick man ringa hem och fråga om man fick äta hos kompisen. Berodde nog mest på att respektive familj hade sin familjetid vid kvällsmaten och att någon faktiskt förberett måltiden. Var ingen ekonomisk fråga obser område jag växte upp.
Det var blandat ibland väntade jag på rummet, ibland fick man mat inget konstigt alls. Man fick ju ändå mat hemma. Dock fick man ofta fika .
Jag bjuder när vi kan, men ibland har jag fått säga att jag inte visste att vi skulle få besök och det har aldrig vart konstigt. Vissa gånger överraskar jag med tacos och godis mys och ibland fika och ska barnen stanna en timme så måste man inte äta ihop.
Det var nog väldigt blandat när man växte upp och jag tycker inte att det är självklart att man alltid måste bjuda på mat. Det är som du skriver kanske den enda stunden man får tillsammans som familj och då kan den vara helig. Hemma hos oss får alla mat som är där, om de vill ha så klart.
För det mesta var det dags att gå hem vid middagsdags när jag var liten, annars blev jag alltid bjuden på mat och likaså mina vänner när de var hos oss.
Mina föräldrar bjöd alltid och så även jag. Minns särskilt en kompis som mest var min systers de bjöd aldrig utan man fick sitta i vardagsrumssoffan medan de åt.
I det fallet tror jag att det kanske handlade om ekonomi. För det var ofta smörgås och oboy de åt till middag….
Jag tycker nog det är rätt uppenbart att kompisen ska få gå hem medans familjen äter o ibland kan man bjuda med kompisen på lunch. Varför ska hen sitta på rummet o vänta,? Drygt
Vår familj har alltid bjudit på mat när jag & min bror haft vänner över, aldrig något väntande på rummet för någon vän men jag själv har fått vänta på rummet som barn när vänner ätit. För mig är det en självklarhet att bjuda alla som kommer över 😊
Detta känns som om det blivit en höna av en fjäder, absolut.
När jag växte upp på 50-talet så hade jag mina kompisar nästgårds. Vi var alla arbetarfamiljer och vi hade våra middagspunkter. Ingen satt någonsin på rummet och väntade, utan man gick hem till sitt och åt middag med sin familj. Vår familj hade ofta gäster som de bjöd på mat, så inget konstigt annars.
När mina barn växte upp så bodde vi en tid lite ensligt och självklart fick en kompis på besök också mat.
Växte upp på sextiotalet, var och en gick hem till sitt när det var middagsdags inget konstigt med det. Känner inte alls igen mig. Sen kunde det bjudas på mat om det av någon anledning fanns behov, min mamma vet jag, köpte matvaror till familjen med många barn. Fika var väldigt vanligt med grannarna och goda vänner. Alla har olika seder och bruk. Tycker mig skönja en del rasism mot svenskar som det verkar vara fritt fram att bete sig illa emot. Tröttsamt.