Det är inte jättebra…
Jag har levt under ganska stor stress de senaste 30 år och blev rejält utbränd första gången 1998. De senaste 10 åren har inte varit särskilt mycket bättre och de senaste två har varit fullständigt kaotiska. Så nu är jag i den berömda väggen igen 🙁
Ni som hängt med här på bloggen vet hur de senaste åren sett ut med sjuka föräldrar, dödsfall, problem med närstående, tvister med olika företag och myndigheter mm mm. Sånt där som är hyfsat normalt under ett liv och går att hantera, om det kommer ett problem i taget. I vårt fall har de kommit tillsammans och hela tiden under fler år. Så jag har tagit slut.
Sedan i mars har jag varit på en mängd olika läkarbesök och undersökningar och nu börjar saker trilla på plats rent fysiskt, psykiskt är det värre. Jag är sönderstressad, på ren svenska. Å det är inget jag kan göra något åt, mer än det jag redan gjort. Efter kontakt med kurator är det jätteskönt att veta att jag inte kunnat hantera min situation på något annat sätt än jag har gjort. Hade jag gjort som alla säger ”och prioriterat mej”, så hade det blivit ännu värre. Ibland kan man inte prioritera sej själv utan att det blir katastrof och det är ett val jag varit tvungen att göra. Även om det känns otroligt orättvist!
Skillnaden mot 1998 är att jag då både var sönderstressad och deprimerad, den här gången är jag inte deprimerad – däremot rejält frustrerad. Förra gången var jag ensam, den här gången har jag Martin – det är en stoooor skillnad. Att dela problemen med någon som faktiskt lyssnar och stöttar är otroligt skönt. Det är hos honom jag skärmar av, pratar av mej och får ovillkorlig kärlek. Han är bäst!
Nu har det alltså gått så långt att jag blivit fysiskt sjuk. I somras fick jag utslag på benen, vid flera tillfällen. Som en miljon pyttesmå vattenblåsor ungefär. Detta återkom vid ett par olika tillfällen. Sen fick jag ont i vänster hand, så pass att jag knappt kan använda den – men man hittar inget fel.
En morgon vaknade jag av att ögonlocken förvandlats till vattenballonger och hängde så tungt över ögonen att jag knappt såg något. Synen förändrades också. Detta har gått tillbaka en del, men nu blir det operation för att ta bort resten. Liknande den jag gjorde 2014, men snittet läggs på ett annat ställe den här gången. Jag sover dåligt, kan vara vaken i timmar på nätterna och är aldrig pigg. Och jag har gått upp i vikt.
Sista jag gick upp i vikt så här snabbt var när jag fick en infektion i kroppen 2010. Då fick jag en massa diagnoser, medicin och gick ner igen. Nu är det alltså dax igen. Så jäkla surt eftersom jag var i mitt livs bästa form för bara två år sedan. Å jag vet ju vad mina andra läkare säger… jag måste vara normalviktig och fysiskt aktiv 30 minuter per dag för att hålla cancern borta. Så ni fattar ju, en stressfaktor till.
Kuratorn frågade om jag behövde en sjukskrivning, men det är ju jobbet och uppdragen som ger mej energi. Att få resa, träffa människor som inte vet något om mitt liv hemma, få sol, värme och glömma allt annat för en stund. Hon fattade tack och lov. Det är svårt att förklara, men att inte vara hemma är enklast just nu. Det är ju därför vi varit ute med Peppe så mycket, han är vår räddning!
Stressen blev så stor att jag tappade nästan alla rutiner. I valet att sova eller promenera, blev det sova. Så våra två dagliga promenader har ofta inte blivit ens en. Jag har tränat, men helt utan energi och ibland inte ens hela passet. Mitt pass är bara 15 minuter, att inte ens orka det säger en del. Å jag har verkligen inte orkat. Det har inte handlat om lust, utan om total energilöshet.
Men nu har jag ändå fått en del hjälp och bekräftelse på att jag hanterar situationen så gott jag kan. Det känns jätteskönt! Vi har även fått ett personligt ombud från kommunen som ska hjälpa till med en del av trasslet med myndigheter osv. Jag kan inte säga mer om det i nuläget. Men det innebär att jag inte behöver ringa mängder med samtal eller ha koll på en massa detaljer. Det är många inblandade och väldigt rörigt. Att prata med myndighetspersoner när skallen inte är där den ska är otroligt påfrestande. Och det tar enormt mycket tid.
Jag bytte vårdcentral då min läkare sedan 11 år slutade väldigt plötsligt och fick otroligt nog tag på en annan helt fantastisk läkare. Tyvärr slutar han nu i december, men Dr A har verkligen gått in för att lösa så mycket som möjligt tills dess. Han har koll på allt det fysiska utom mina ögon, men där har jag min egen ögonläkare Dr G.
Mina ögonlock blev alltså väldigt tunga, så de har legat och skavt mot ögat och på så sätt skapat en inflammation. Mot detta har jag fått en ögonsalva som ska tas tre ggr om dagen, å då ser jag inget på typ en timma efter. Inte lätt att jobba… Å sen blir det operation för att ta bort överskottshuden så fort det bara går. Det ska jag berätta mer om i ett annat inlägg, jag har ju nämligen redan gjort en sån operation en gång…
Men jag erkänner mej alltså sjuk igen, av stress. Trots att jag kände igen symptomen för länge sedan, kunde jag inte stoppa det. Jag har tagit hand om mej så gott jag kunnat, mer kunde jag inte göra. Nu får jag ta hand om sviterna så gott det går och hoppas att eländet ska vara över någon gång. Jag kan inte vara helt öppen med allt, men kan väl säga som så – att det inte syns på utsidan vad en person går igenom och att de allra flesta har någon skit att bära på. Man brukar säga ”Pick your fights” och det är ungefär så jag levt senaste åren. Ett ständigt val mellan pest och kolera kan man säga. En dag kanske jag kan berätta allt. Döm aldrig en annan människas beslut, du har ingen aning om vad h*n går igenom.
Jag vet att man måste prioritera sej själv, men ibland går det helt enkelt inte att göra det utan att förstöra allt man har. Det är iofs också ett val. Jag vet allt det där med att man måste rädda sej själv för att kunna rädda andra… det låter fint och funkar kanske så om man inte måste ta hänsyn till andra som är en nära. Svår att förklara utan att säga allt, jag kanske inte ens borde skriva detta inlägg eftersom jag inte kan säga allt?
Det jag kan säga är iaf att jag inte mått alls bra och gått upp en del i vikt, MEN att jag äntligen ser lite ljus i tunneln och att vi återigen börjat med våra dagliga promenader. Inte två, men iaf en om dagen. Och jag tränar med energi igen! Får jag bara lite sol på nosen och ordning på ögonen, så ska det nog kännas liiiite bättre igen. Jag har levt med detta så länge att det är ett slags normalläge, jag måste bara hinna andas lite mellan smällarna. Prio ett just nu är normalvikt igen, allt för att hålla cancern borta. Går det så går det…
Jag ger aldrig upp! Särskilt inte när det gäller min hälsa!
Missa inga inlägg:
Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube
5 svar på ”Det är inte jättebra…”
Kram! 💕
Stor kram till dig. Vilket ”h..vete” du hår igenom igen. Skönt att du har ett bra stöd hemma, vilken lättnad. Och du verkar ha bra läkare mm runt dig.
Och nej man kan inte se vad en annan människa bär inom sig när det inte syns utåt.
Kram Kajsa
Skönt att höra att du har folk runt omkring dig som stöttar dig. Galna läkare och ointresserade psykologer är ju en del i mitt mående just nu och slåss fortfarande mot dom. Ja ibland måste man prioritera andra för att det ska fungera. Fick den frågan från en psykolog häromdagen bara. Svarade att visst kunde jag skita i att pappa kom i jorden och skita i bouppteckningen… Det hade blivit jag som fått betala då mina syskon inte har pengar.
va jobbigt, vet hur det känns varit utbränd själv nått år nu. skönt att du har din sambo som stöttar dig och finns där för dig. att ha folk att prata med i livets motgångar är så betydelse fullt <3
Denna jädra stress av olika orsaker tar sönder människor. Kan bara skicka en stor kram från mig i liknande situation