Jag har varit rejält utbränd två gånger, den senaste för bara något år sedan. Sådär så stressen tagit över både knopp och kropp och gjort hela mej rejält sjuk. Nu var det nära, men jag tror att jag satte stopp i tid.

Efter förra veckans rejs med läkarbesök, Martins körkort, lämning av gamla bilen och hämtning av den nya och i kombination med kylan som aldrig släpper, fick jag ett rejält bakslag. Jag trodde att jag hade hyfsad koll, men det hade jag tydligen inte. Eller jo… lite… för den här gången satte jag stopp.

Förr har jag mest reagerat med trötthet och totalt hjärnsläpp när stressen blivit för stor. Ont i kroppen har jag alltid, så det är inget jag reagerar särskilt på. Men den här gången fick jag ont i magen och mådde illa, så som när jag var gravid. Är det något jag inte fixar så är det illamående. 38 veckor (spydde typ 5-10 ggr per dag), två graviditeter, det räcker för en hel livstid. Jag fixar det inte!

Jag fattade snabbt att det var magkatarr och avbokade allt. Illamående skulle bort direkt, det fick kosta vad som helst! Så hela den här veckan har jag varit nästan helt ledig. Jag har sovit massor, läst ungefär lika mycket, tränat och vilat. Jag har försakat en del jobb som jag borde gjort, men den här gången gick hälsan först. Ändå har jag faktiskt hittat på receptet till både en förrätt och en efterrätt (publiceras på lördag i duifokus.se), men det var för att jag fick lust – inte för att jag var tvungen. Det är stor skillnad!

I tre dagar har jag alltså bara tagit det lugnt och idag mår jag helt ok igen. Magen känns nästan som vanligt, men minsta lilla stresspåslag eller fel mat kör direkt igång illamåendet. Ni med magkatarr vet hur det suger i magen och man inte vet om man är hungrig eller om det är katarren som spökar. Så jag har småätit morötter och frukt i flera dagar, eftersom det känns bättre när magsystemet har lite i sej. Nu hoppas jag att dagens utlovade sushi inte ska ställa till något…

Jag trodde verkligen att jag hade koll, men så är det tydligen inte. Jag verkar dessutom bli än mer stresskänslig med åren. Men jag mår alltid bättre när solen och värmen kommer, så jag hoppas att det bara ska bli bättre from nu. Och from nästa vecka ser livet lite annorlunda ut och kan ge oss lite mer lugn, det ska jag berätta om då.

Kroppen är rätt klok ändå och stänger av när man själv inte fattar att man borde stänga av. Även om det är lite irriterande och även frustrerande att inte orka så mycket som man tror. Men samtidigt inser jag ju att ett heltidsjobb som anställd aldrig skulle funka. Jag måste kunna välja bort jobb när det behövs och kunna sova middag på dagarna. För att helt enkelt orka.

Den här veckan har jag tagit hand om mej och min hälsa, nu är det bara att fortsätta. För hälsan är ju faktiskt det viktigaste vi har och om inte vi tar hand om oss, vem ska då göra det? Å om vi inte tar hand om oss, hur ska vi då orka ta hand om andra?

—

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}