Jag var på Drottninggatan några timmar innan attacken och har inte varit där sedan dess. Jag har av någon anledning känt ett behov av att åka dit och gå längst lastbilens färdväg och på något sätt bli ett med alla andra. Så igår åkte Martin och jag in till stan med flera ärenden på fickan.

Vi parkerade på Kungsholmen och gick över Kungsbron, förbi Oscarsteatern och gick sedan norrut på Drottninggatan till att börja med. Vid Kammakargatan vände vi och försökte förstå hur lastbilen kört samtidigt som vi tittade på alla blommor, gåvor och lappar som lämnats på olika platser längst vägen. Det var en helt annan stämning än det brukar vara på Drottninggatan. Inga höga ljud, bara ett svagt sorl, mycket värdigt och respektfullt. Jag tror inte att någon kan gå där helt oberörd. Blomsterhaven, alla nallar och flaggor gör något med en.

Vi fortsatte förbi Åhléns, över Klarabergsgatan och ner till Sergels torg. Även här var det bara ett svagt sorl och mycket kärlek. Bara under den lilla stund som vi var där kom det mängder med nya blommor i det redan överväldigande blomsterhavet. Nästan hela trappen ner till torget är full, så när som på ett par smala gångar så man ska kunna gå där. Här stod folk och grät, kramades, tittade, fotade eller bara kände in atmosfären. Stämningen i Stockholm är väldigt annorlunda just nu. Jag kan inte förklara hur, bara att det är annorlunda. Det finns ingen ilska alls, utan bara en slags kärleksfull tystnad. Ett tyst samförstånd att vi står enade. Inget kan knäcka oss Stockholmare!

Vi uträttade ett par ärenden i Gallerian och fortsatte sedan till Kungsträdgården och de alltid lika vackra körsbärsträden. Det är lika galet vackert varje år och jag tar lika många bilder varje år. Martin undrade hur många hundra bilder man kan ta av en liten blomma… MÅNGA svarade jag! Ena sidan håller på att blomma över och den andra har precis börjat blomma, så skynda er dit om ni vill hinna ta era egna bilder. Det spelar ingen roll hur många bilder man än tar, den där perfekta bilden låter fortfarande vänta på sej. Men en dag… då ska jag knäppa den!

Sen tog vi tunnelbanan tillbaka till bilen och åkte hem till hunden och kollapsade. Så många känslor och så många vackra blommor både på Drottninggatan och i Kungsträdgården. Det var mycket att ta in, så vi var helt slut när vi kom hem. Så det var himla gött att yngste sonen tittade förbi, så vi fick rå om honom lite med mat och hundmys. En lång, solig och känslosam dag. Påsken kändes långt borta och inte alls viktig.