Många har svårt att vara ensamma och att njuta av egen tid och tystnad. Det hade jag också. Förr var ensamheten påtvingad, ständigt närvarande och plågsam, det blir ofta så när man skiljer sej.

Jag var mer eller mindre ensam i ungefär tio år. År då jag kväll efter kväll, helg efter helg satt ensam i soffan när barnen hade somnat. Det var en av anledningarna till att vi skaffade hund. När jag hittade olika forum på internet och internet även blev billigare att använda blev ensamheten lättare, då fanns där iaf folk med ungefär samma intresse bara en knapptryckning bort. Det var mitt sätt att få ett socialt umgänge och var betydligt bättre än inget alls.

När bloggen kom in i mitt liv blev allt ännu roligare! Men jag var fortfarande ensam och till slut accepterade jag att jag skulle vara ensam resten av livet och började till och med att trivas i mitt eget sällskap. Vad hade jag för val lixom? Jag gillade helt enkelt läget och hittade ett helt annat lugn, även om det fortfarande var lika tråkigt… Så trillade Martin helt otippat ner i mitt hem och jag var inte ensam längre. Nu var vi två! Nu var vi ensamma tillsammans eftersom ingen av oss hade något särskilt stort umgänge.

Vi både jobbade och bodde tillsammans och träffades alltså precis dygnet runt och trivdes otroligt bra med det. I 6 år hade vi det så och det funkade hur bra som helst. Sedan bytte Martin jobb och jag gick hem och nu var jag helt plötsligt ensam större delen av tiden igen. Dessutom flyttade ungarna ut. Man kan ju tro att jag nu skulle tycka att allt blev jättetråkigt igen. Inte alls!

Jag njuter av min egen tid och tystnaden! Jag har oftast sovmorgon och vaknar när kroppen sovit klart. Jag har tid för träning och hundpromenader och kan sitta och skriva hela dagarna utan att någon tycker att jag är tråkig. Flera gånger i veckan är jag på olika pressträffar och träffar då andra som också sitter på sin kammare i sin ensamhet och skriver. De är mina arbetskamrater  🙂

Jag känner mej aldrig ensam längre. Vill jag prata med någon, behöver feedback, tips eller råd så finns det alltid någon att chatta bort en stund med. Å när Martin åker på sina kick-offer eller tjänsteresor så njuter jag faktiskt lite extra, då får jag nämligen ostörd sömn flera nätter i sträck! Då har jag alltid massor med planer på vad jag ska göra och jag hinner aldrig ens hälften…

Jag tycker att det är viktigare och viktigare att trivas i sitt eget sällskap. Det kanske har med åldern att göra? När man börjar förstå att inget är beständigt… och man förstår att man faktiskt är den viktigaste personen i sitt liv. Jag ska lixom dras med mej hela livet, lika bra att gilla det. Jag börjar tom tycka att jag är ganska ok som person faktiskt och det är ju också viktigt.

Så alla ni som tycker att jag verkar ha en tråkig vardag kan sluta oroa er. Jag gillar att vara ensam och träffar faktiskt massor med ”kollegor/arbetskamrater” flera gånger i veckan. Jag har det helt ok! OCH jag trivs i mitt eget sällskap numera.

Trivs du i ditt?