Jag trodde att 2016 skulle bli mitt år och gjorde verkligen vad jag kunde för att det skulle bli så. Jag har tagit hand om mej och verkligen berett vägen för ett riktigt bra år. Det skulle innehålla veckorna i Gambia, midsommar på Öland, bröllop och bröllopsresa… mängder med mår-bra-saker. Barnen hade sitt; jobb, bostad och kärlek. Igår rasade det…

Namnfrågan krånglar fortfarande. Eftersom vi inte fått klart med namnet har vi inte kunnat boka vår bröllopsresa. Igår var det bara en enda hytt kvar på kryssningen vi drömmer om, vi bokade snabbt som ögat förstås. Men bokningen förfaller om inte namnet blir klart inom 7 dagar… det måste nämligen stå rätt namn från början. Det går inte att ändra ens mot en avgift. Surt, men det här blev ändå ett lyxproblem lite senare på dagen.

Äldste sonen blev nämligen uppsagd på jobbet med omedelbar verkan pga arbetsbrist. I slutet av arbetsdagen blir han och en till inkallad till chefen och får iskallt veta att de inte behöver komma tillbaka nästa dag. Sonen är förstås förtvivlad! Han trivdes bra och trodde han skulle jobba där resten av livet. Företaget köptes upp i höstas och nog visste man att det skulle bli förändringar, men det hade inte ens gått några rykten om uppsägningar så det kom som en total chock.

Min egna bekymmer blev med ens ganska små och ytliga, sonens jobb är viktigare än det mesta förstås. För honom handlar det om hela hans liv med bostad och allt annat. För mej handlar det om en lyxresa, två veckor i mitt liv. När man dessutom vet att en god vän precis kämpar med sviterna efter en svår hjärtinfarkt bara 47 år gammal och ytterligare en nära vän fick en hjärtinfarkt här om dagen, ja då blir min egna problem ännu mindre. Hälsan, arbete och bostad är viktigast – i just den ordningen. Jag har både hälsa och bostad!

Ändå svider det… mitt år blir alltså inte mitt år ändå. Kommer jag någonsin att få helt lugnt runt mej? Är det för mycket begärt att hela familjen ska få vara friska, ha jobb, bostad och kärlek samtidigt? Iaf några månader i sträck? Tillräckligt länge för att vi ska hinna landa och faktiskt njuta av lugnet. Det verkar inte så… varenda gång när jag tror att det ska bli så, så händer något. Alltid är det något som händer som raserar lugnet och drar tillbaka mej till verkligheten igen. När ska jag lära mej att ett lugnt liv inte är för mej? Att jag aldrig kommer att få uppleva att alla mår bra samtidigt.

Jag klarar mej alltid och reser mej alltid igen oavsett hur hård knocken varit. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Det är värre för sonen. Han kämpar och har kämpat med sin annorlundahet hela sitt liv och varje större motgång blir större för honom än för oss andra. Nu får vi alla dra i alla trådar vi kan för att hitta ett nytt jobb åt honom. Han kan bara inte gå arbetslös! Så känner ni någon som har ett jobb över, vad som helst och nästan var som helst i Stockholmstrakten. Så finns här en 22-åring som gärna jobbar, är skötsam och social, passar alltid tiden och gör det man ber honom om. Han kan börja direkt! Han har dessutom b-körkort och bil, kan ta truckkort om det behövs. Erfarenhet från restaurang (6 år på Mc Donalds) och 18 månader inom verkstad/industri/lager. Titta under varje sten och hör av er!

Jag klarar mej, skrev jag precis… och det gör jag. Men visst blir jag påverkad. Hjärnan stänger av, jag tappar tråden, vet inte vad jag pysslar med, får inget gjort. Det enda jag vill göra är att sova. Så reagerar en kropp som varit rejält utbränd och som fortfarande inte är frisk många år senare. Jag hinner bara ta emot informationen, göra nånslags krisberedskap och meddela dem som behöver veta. Sen stänger jag av, inte medvetet – allt sker automatiskt av kroppen. Som nåt slags skydd antar jag.

Världen gungade alltså till lite för min lilla familj igen. Vi kommer att klara av detta också, förstås. Vi klarar allt. Frågan är väl bara hur lösningen ser ut den här gången och hur fort det går. Allt brukar ju lösa sej… på nåt sätt…