Kärt barn har många namn sägs det. Nu kanske inte utbrändhet tillhör de käraste av barn, men nog sjutton finns det många namn för syndromet. Sprungit in i väggen, gått i backen, vidbränd, utmattnngsdepression mm. Alla säger ganska tydligt vad det handlar om; man är helt slut, inte bara lite trött eller utarbetad.

För mej var detta ett faktum hösten 1998, då hade jag två små barn och var ganska nyskild. Killarna hade en mängd sjukdomar och diagnoser, jag skulle dra in tillräckligt med inkomst för att vi skulle klara oss med iaf mat för dagen och kläder på kroppen. Inte så lätt när man har 2-3 läkarbesök i veckan och upp till fyra timmars medicinering per dag. Klart man blev lite trött…

När jag inte hittade hem från Ica Maxi en dag, insåg jag att min situation var ohållbar. Jag somnade så fort jag satt ner, grät för allt och var väldigt otrevlig. Jag gick till läkaren och där började en tre år lång sjukskrivning. Då pratade man inte om utbrändhet och det var inte alls rumsrent att säga att man inte orkade hålla ihop sej. Så till omgivningen sa jag att jag hade nåt mysko hjärtfel som man utredde. Det syns ju inte heller… Jag upptäckte nämligen att det var mer accepterat att ha ont i hjärtat än att inte orka med sitt liv, sina barn eller sej själv. Stressen blir ju inte direkt mindre när man inte känner sej accepterad. Så ja, jag ljög för att få lugn och ro.

Det här är länge sedan nu, men jag är fortfarande inte helt återställd. Det blir jag aldrig. Jag har förmodligen fått fibromyalgi och sömnapne pga utbrändheten. Det innebär att jag har kronisk värk, är konstant trött, har extremt dåligt minne och obefintligt tålamod. Jag insåg snabbt att jag aldrig mer kan jobba heltid, det orkar jag helt enkelt inte. Men enligt sjukvården är jag så frisk jag kan bli och jag skulle aldrig ens be om en sjukskrivning eller sjukpension eftersom jag aldrig skulle få det beviljat. Istället fick jag rätta utgifterna efter inkomsterna och acceptera läget. Det underlättade en hel del när Martin kom in i bilden kan man väl säga.

Varför jag tar upp detta idag är för att jag ser fler och fler braka. I min omgivning har det varit ganska lugnt på den fronten ett tag, men nu ser jag återigen fler och fler som ser ut som urvridna trasor. Jag är inte rädd att fråga, tvärtom! Jag varnar alla jag kan, det är inte värt att hamna där jag är. Kan man stoppa i tid är det värt allt! Jag ser varningssignalerna tydligt på andra och påtalar dem. Oftast reagerar personen med ett ”äsch, det är inte så farligt” för att ganska snart börja storgråta. Jo, det är farligt! Att inte ta hand om sej är väldigt farligt!

Stress är dödligt! Stress ger en massa biverkningar som vi inte vill ha. Kroppen stänger av och man blir faktiskt lite dum i huvudet. Minnet sviker, tålamodet tryter, det logiska tänkandet finns inte, skrattet försvinner, vikten ökar (för de flesta), hjärtat jobbar hårdare och en massa annat. Det är faktiskt livsfarligt! Är det verkligen värt att hamna där? Förklaringen är ofta att man inte har något val eller att man gör ju bara roliga saker… Jag trodde inte att jag hade något val, som ensam med två små sjuka barn, Men även jag hade kunnat ta mer hjälp av tex mina föräldrar. Alla har ett val! Å roliga saker tar också energi… man kan inte vara med överallt bara för att det är kul. Man måste prioritera som det så fint heter och då prioritera sej själv! För att kunna finns där för sin familj.

Att hamna i en långvarig utbrändhet/depression, kalla det vad du vill är ett helvete! Det tror man inte när man står vid sidan om. Men så är det! Så känner du igen något av de symptom som jag skrivit om här är det dax att du drar i handbromsen rejält. Du vill inte hamna där jag var eller är idag. Det kan jag lova dej! Så våga se dej själv i spegel, fråga hur du verkligen mår, lyssna noga på svaret och agera därefter. Nonchalera inte tecknen!

Tänk på det nu när julstressen sätter fart. Det är inte värt att fara runt som ett skållat troll i jakten på den perfekta julen, det blir aldrig som man tänkt ändå. Farmför allt vill familjen ha en glad mamma/pappa på julafton, inte någon som sitter och sover helt slut i soffan framför Kalle. Det enda som betyder något är din hälsa, det är den som gör att du kan finnas där för din familj så länge du vill. Har du bara hälsan, kan du göra precis vad du vill – när du vill. Tänk på det!

Ta hand om er där ute. Ni är värda att må bäst!