Jag har funderat på det här som hände efter matchen mellan Tyskland och Sverige i lördags. De flesta av oss är överens om att det gick för långt. De flesta av oss är också överens om att något måste göras. Om bara ett par månader är det val här i Sverige, då kommer vi få se hur illa det faktiskt är…

Jag är svensk men ser kanske inte särskilt svensk ut. Jag får ofta ett förvånat”really” till svar när jag är ute och reser och säger att jag är från Sverige. När jag var liten fick mina föräldrar frågan om jag var adopterad, detta trots att mina föräldrar också är ganska mörka. Jag är alltså svensk och numera gift med en polack, fast han är ju svensk medborgare sedan massor med år. Han pratar svenska utan brytning och ser nog mer svensk ut än vad jag gör. Ändå kände han sej tvungen att byta namn. Från början valde han att bara göra om sitt tilltalsnamn till svensk stavning, men när vi gifte oss bytte han stavning även på sitt mellanman och bytte efternamnet helt. Plötsligt fick han massor med jobbförfrågningar, med gamla namnet var det rätt hopplöst. Om det berodde på namnet vet vi ju förstås inte säkert, men man kan ju undra…

Mina kusiner är adopterade från Indien. Det ser man förstås eftersom de är lite mörkare i hudfärgen än en vanlig svenne. De har varit här sedan de var några månader gamla, pratar förstås svenska och har svenska namn. Mina kusiner har alltså varit i Sverige längre tid än min man, men det är dem man skriker glåpord efter och säger att de ska åka hem. Vart i hela friden ska de då ta vägen? Sverige är ju hemma! I många fall är mina kusiner mer svenska än vad jag är, de är bla mer noggranna med svenska traditioner än vad jag någonsin varit.

Jag glömmer ofta bort att mina kusiner är födda i ett annat land och att vi inte ens har biologiska släktband. Vi kan sitta och jämföra arv, symptom och diagnoser och prata om vår farmor/mormor och se likheter, ända tills vi kommer på att vi  faktiskt inte har några blodsband och inte kan ha samma arvsanlag. Vi har aldrig sett någon större skillnad på oss. Jag blir tex brunare än min ena kusin, till hennes stora irritation. Vi ser oss som människor. Vi grupperar oss inte efter bakgrund eller hudfärg, vi är bara vi.

En del tycker alltså att varken mina kusiner eller min man ska vara i Sverige pga deras bakgrund. Bara för att de är födda i ett annat land så ska de diskvalificeras som svenskar, trots att de varit här nästan hela sitt liv. De har inte begått något brott eller på annat sätt misskött sej, de är bara födda i ett annat land. Precis som både Zlatan och Drottning Silvia har de rötterna utanför Sverige (Zlatan är dock född i Sverige) och ska då heller inte ha rätten att bo här och inte heller ta del av våra svenska förmåner. Detta trots att de skött sej och betalat skatt hela sitt vuxna liv, de är ändå fel i vissas ögon pga av sin bakgrund. En svensk däremot som begått brott och lever på samhället är helt ok. Vad är det för logik?!

Kan vi inte bara börja se varandra som människor! Skit i vart vi kommer ifrån och hudfärgen vi har, det är inte det som är viktigt. Det viktiga är att vi är bra människor som gör så gott vi kan och är schyssta medmänniskor. Ursprung och hudfärg säger ju ingenting om vem vi är, förutom på ett ungefär vart på jorden vi är födda, och vad spelar det för roll! Att kalla varandra för skällsord och på andra sätt kränka varandra pga ursprung är ju bara så dumt! Vi är alla människor och när vi börjar behandla varandra som vi själva vill bli behandlade kanske det kan börja hända något.

Jag vet inte hur vi ska komma till en total acceptans och respekt människor emellan, jag vet bara att man måste börja där man själv står. Jag gör så gott jag kan och har försökt ge mina barn samma värderingar som jag själv har och samtalar med mina vänner. Ändå ser jag ju hur de påverkas av andra yttre faktorer och media (särskilt sociala medier) och det enda jag kan göra är att påminna dem igen och igen om det jag tycker är rätt: Att vi alla bara är människor och att vi ska sträva efter att vara så schyssta mot varandra som möjligt. Det enda som är viktigt.

I eftermiddag hoppas jag förstås att Sverige ska vinna mot Mexico, men om det nu inte blir så – så hoppas jag slippa se samma efterspel som i lördags. Jag hoppas att vi lärt oss något  iaf, och hoppet är ju som bekant det sista som dör hos människan – oavsett var man kommer ifrån.