Idag är det Morsdag. Det har nog ingen missat. Det är idag papporna köper presenter till mammorna från barnen… Alternativt ger barnet en slant att köpa något till mamma för. Allt beror lite på ålder, på barnet alltså… Ensamstående mammor med barn utan engagerade pappor, får oftast inga presenter.

Jag tycker att allt är fejk och känns plastigt! Å det beror inte på att jag är en bitter morsa som inte blivit firad under åren, nej, det beror helt enkelt på att jag inte tycker att man ska ha en särskild dag för ett ändamål som nu för tiden enbart handlar om att butikerna ska sälja så mycket som möjligt. Jag är helt med på att att mammorna förr faktiskt fick en dag som bara var deras att slippa göra ett enda handtag hemma, alltid nåt lixom. Men idag? Nä, idag behövs den inte. Inte Farsdag heller för den delen!

När jag var liten var jag mest störd över muggar, tröjor och kort där det stod ”Grattis Världens Bästa Mamma”. Jag ansåg nämligen redan då att det inte fanns någon bästa mamma eller pappa, var och en gör så gott den kan efter bästa förmåga. Så min mamma fick oftast något jag gjort i slöjden eller en blomma jag plockat någonstans. Senare år har mina föräldrar haft den goda smaken att ofta vara på resa både på mor- och farsdag och jag har på så sätt sluppit ”hyckleriet”.

Jag tycker nämligen att man kan ge uppskattning lite då och då, när tillfället faller sej naturligt. Bjuda på middag här eller göra nåt skoj där. Inte en särskild dag då vi tvingas att döva dåliga samveten för att vi hälsar på för sällan, hjälper till för lite osv.

Hur mycket uppskattar man egentligen att ens partner går iväg och köper en present från den nyfödda bebisen? Kan inte partnern köpa en present ändå? Vilken dag som helst!  Så kan barnen köpa en present när de är stora nog att fatta varför… För mej var en teckning mer värd när barnen själva gav den till mej än presenten barnets pappa hade köpt när de inte ens var medvetna om varför.

Jag må låta som en bitter bortglömd morsa, men det handlar inte om det! Det handlar om att jag vill bli ihågkommen och firad för den jag är i mina barns ögon och framförallt i deras HJÄRTA! Deras mamma som de förhoppningsvis älskar som hon är med fel och brister som de själva sett under sin uppväxt. En mamma som de uppskattar trots att det varit bråk och gnissel genom åren. En mamma som verkligen gjort allt för dem alla dagara på året, och alltid sett till deras bästa. En mamma de vrålat åt att de hatar… En mamma värd att uppmärksamma lite då och då, inte bara en enda dag på året som andra bestämt.

I år är nog första gången som jag verkligen blir glad åt en kort gratulation från äldste sonen på Facebook. Han fyller snart 22 och för första gången känns det som hans ord verkligen kommer från hjärtat och att han menar dem. Att han äntligen fattat vad vi gått igenom tillsammans och uppskattar det jag faktiskt gjort för honom. Men hade han sagt det igår eller imorrn hade jag nog blivit ännu gladare. Orden är viktigare än gåvan, att de kommer från hjärtat och syns i ögonen. Den där kramen som yngste sonen smyger till sej lite då och då när man väl träffar honom.

Så fira gärna både mamma och pappa, men gör det även andra dagar på året. Då blir det lixom på ett helt annat sätt. Mer äkta!