För precis ett år sedan hade vi vår sista klass på Viktväktarna. Efter 14 år var det dax att göra något annat och ta ett väldigt läskigt steg ut i något vi inte visste något alls om. Jag skulle bli hemmafru och Martin sökte jobb, ingen av oss hade alltså någon inkomst alls…

Vi hade räknat ut hur länge vi kunde leva på vårt sparande och såg ljust på framtiden. Vi trodde ju att Martin skulle få jobb direkt med den utbildning han nu hade. Men det fick han inte… Det tog hela 7 månader innan han fick napp,  som iofs visade sej vara en riktigt lyckträff och värt att vänta på. Han trivs väldigt bra där!

Under tiden som vi var hemma tillsammans fortsatte Martin att förkovra sig i olika mindre kurser och jag ”roade” mej med att opereras några gånger. Jag var alltså väldigt tacksam att Martin faktiskt inte hade något jobb just då utan kunde ta hand om mej när det var som värst. Först fixades mina ögonlock, en operation jag inte alls hade räknat med men som ögonläkaren ville göra bums. Det var inte kul! Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv! Men snyggt blev det och nu ser jag hela världen igen  🙂

Sen var det dax för den STORA operationen, DRÖMMEN! Det jag väntat på i 15 år. Äntligen skulle min E-kupa tas bort och bli något litet och mer behändigt. Vad det skulle bli och hur det skulle se ut visste jag inte. Och jag brydde mej inte heller. Det fick se ut hur det ville, bara det blev mindre! Å det blev det! När jag vaknade upp efter operationen hade jag en nätt liten C-kupa som jag trivs jättebra med. Nu kan jag röra mej precis hur jag vill och mår toppen! Läkningen gick hur bra som helst och jag hade faktiskt inte ont en enda minut. Men jag fick ju inte göra något, så det var tur att Martin fanns där.

Hösten var ganska trist. Vi började bli lite stressade över jobbsituationen, men jobbade på med vikten istället. Det var många, långa promenader tillsammans då vi löste allt från middagsfrågan till världsfreden. På en sån promenad berättade jag om min idé om ett magasin och på bara några dagar hade Martin snickrat ihop en websida åt mej. Så det var bara att börja skriva, ansöka om eget företag och en massa annat. Å sedan dess har jag haft min bebis Du i Fokus som rullar på och ger oss möjlighet att göra och se en massa roliga saker. Jag tjänar fortfarande inte en krona, men jag har kul!

Så kom dagen då vi skulle åka till Gambia och sorgen var stor när resan ställdes in pga ebola i angränsande länder. Så mycket känslor det finns i kroppen och så ledsen man kan bli! Det tog tid att komma över det, men nu är en ny resa bokad så i januari drar vi iväg istället.

7 januari kom äntligen Martins första arbetsdag! Och sen kom första lönen! Äntligen kunde vi täppa till kasshålen som började bli ganska stora. Å några löner senare kunde vi börja spara lite igen. Vilken skön känsla! Nu har vi det inte särskilt fett, men vi klarar oss. Huvudsaken är att vi har så det täcker våra utgifter och att vi mår bra.

Vi tog steget ut i något helt okänt, men landande till slut med bägge fötterna åt rätt håll. Min hemmafrutillvaro blev inte riktigt som det var tänkt, istället blev jag redaktör för ett webbmagasin. Å jag har inte jobbat så här mycket på länge. Men jag har kul! Martin går till jobbet med ett leende på läpparna varje morgon, och trivs jättebra. Med vikten är det just nu lite sisådär… men bara sommaren sätter fart på riktigt så ska även det bli bra.

Ibland måste man våga göra något galet, våga chansa. Man har bara ett liv och det gäller att leva det fullt ut medan man kan. Jag vill inte ångra att jag inte vågade mer eller vara bitter över att jag stannade i något jag inte trivdes med. Livet är för kort för det! Våga följa era drömmar, gå emot strömmen, göra det oförväntade. Våga leva!!!