Jag hade lite ont och var lite stel redan i söndags, men
inget som var så mycket värre än vanligt. Med fibromyalgi är man rätt van att ha ont och
smärttröskeln är ibland lite för hög… många av oss med fibro står ut lite för
länge och tar hjälp lite för sent. 

I måndags när jag vaknade var hela handen
svullen och gick knappt att använda, men jag tog några alvedon och smorde in
handen med Voltaren några gånger under dagen, det fick räcka så. Vart efter dagen gick så blev det lite
bättre, även om det inte var bra.

I tisdags var det värre och samma procedur upprepades.
Problemet kom när jag skulle hälsa på folk, det gick inte utan att jag kved
lite tyst… nu insåg jag att problemet inte skulle gå bort med alvedon och
voltarensalva. Jag ställde min egen diagnos och tänkte att det förmodligen är
en inflammation i lillfingerleden. Sånt brukar gå bort med vila (och antiinflammatoriska läkemedel som jag inte hade hemma).

Så igår fyllde min pappa år och en av hans kompisar som var där och firade honom är
läkare, jag frågade om han kunde bekräfta min diagnos och ge mej råd. Han mumlar tyst ”Det här ser inte så bra ut…” Mycket
riktigt! Jag har en inflammation i både leden och senan och ska vila och äta
medicin i en vecka. OCH jag får inte måla!!! Helst inte göra något alls… Handen
ska gärna spjälkas och hållas stilla. Men hallå?! Då kan jag ju inte göra något
alls, inte ens sitta här och skriva! 

Jag avskyr läkemedel, men köper ändå att äta voltaren under
en vecka – så länge jag inte behöver spjälka eller linda handen. Idag är allt
mycket bättre, jag kan tom knyta handen och ge käftsmällar om det skulle
behövas. Det är inte alls lika svullet och gör inte alls lika ont. Så om några
dagar är jag nog som ny ska ni se!

Problemet är att det förmodligen kommer att komma tillbaka
när vi börjar måla igen. Men då får det väl vara så då. Det är bara halva huset
kvar och gör vi ite i taget så ska det nog gå bra. Så lätt stoppar man inte en fibrokärring  🙂