Titta på solrosen här brevid och fundera på vad ni ser. Jag tror att de flesta av oss ser en vacker blomma, härligt gul som piggar upp oss. Den är vacker och ser perfekt ut! Men tittar man lite närmare så ser man att ett par av de gula bladen är av och ett av de gröna bladen är trasigt. Men det spelar ingen roll, blomman är vacker ändå. Den är inte perfekt – men ändå vacker!

Precis så är det med oss människor. Ingen av oss är perfekt, men precis som blomman så är vi vackra ändå. Det spelar ingen roll om vi är lite trasiga, vi kan lysa upp andras tillvaro ändå. Hur vi än letar kommer vi aldrig att hitta en helt felfri blomma ändå tycker de flesta av oss att blommor är vackra. Hur kommer det sej då att vi har så många åsikter om människor som inte är helt perfekta?

Vad är det som styr; vår egen syn på oss själva eller andras åsikter om oss? Vem sätter ribban för vad som är perfekt? Å var går gränsen för ”för många” defekter? Vad är vackert? Är det verkligen så att en blomma får vara lite trasig och ändå anses som vacker – men att en människa med små skavanker inte är det? För mej är de allra flesta människor vackra och då menar jag förstås inte till utseendet utan till insidan. De allra flesta har ett gott hjärta, är omtänksamma, hjälpsamma och ödmjuka. Då har uteseendet en väldigt liten eller ingen betydelse alls.

Att fylla ut, operera om, fixa till och slipa bort kanske gör utsidan vackrare – men gör det en person perfekt? Jag tycker ju inte det. Men det kanske gör att man trivs lite bättre med sej själv. Jag har ju gjort och ska göra en del korrigeringar på min kropp, iofs av medicinska skäl, och jag kan säga att de gjort mitt liv enklare och bättre men knappast lyckligare. Jag var lycklig redan innan och kan nog bara säga att jag fått mer livskvalitet av de ingrepp jag gjort.

Ingen är perfekt eftersom ingen vet vad perfekt är, eller också är vi alla perfekta. Jag föredrar att se det så. Kanske är det den som lever med olika små skavanker som är den perfekta? Den som har tryggheten inifrån och inte behöver ändra sej. Precis som solrosen. Den har sina små defekter – men nog sjutton är den vacker och näst intill perfekt.

Det finns någon där ute för oss alla, som älskar oss precis som vi är – med eller utan skönhetsfel. Vi måste bara känna att vi är den person vi vill vara och att vi trivs med oss själva som vi är. Det är lixom det enda vi kan göra och det enda vi själva kan styra över. Och man ska aldrig behöva förändra sej för att en annan människa tycker det. Aldrig! Vi är alla vackra precis som vi är – vi måste bara fatta det  🙂