En bra ålder

En bra ålder

14 år

Man säger att 40 är det nya 20. Å jag måste säga att jag trivs väldigt bra med att vara 40+. Någon sa att då är man tillräckligt gammal för att bli tagen på allvar men fortfarande ganska ung. Det tycker jag stämmer jättebra!

Jag
kände mej inte vuxen förrän barnen gick i högstadiet. Då först började
folk ta mej på allvar när jag höjde rösten och satte gränser. Är man
dessutom lika stor som en smurf verkar det ta tid att bli vuxen i andras
ögon. Men när jag var strax under 40 och var tvungen att ta tag i en massa jobbiga
grejer och verkligen kliva in i getingbon och faktiskt klarade av att
reda ut flera stora konflikter utan att varken få tunghäfta eller börja
gråta, då kände jag mej vuxen för första gången.

Att
äntligen bli så säker på sej själv att man vågar säga ifrån på riktigt
och med argument som är hyfsat genomtänkta är riktigt skönt. Att inte be
om ursäkt för sin existens och stå och skrapa bortkommet med foten,
trots att man vet att man har rätt. Det kanske är det som är att vara
vuxen? Att säga ifrån på ”rätt” sätt. Att ta ansvar och våga ta itu med
sånt som kanske inte är jättekul, men nödvändigt. Som tex konflikter,
missuppfattningar och orättvisor. Sätta gränser för sej själv och andra.

Men att även lära sej
att se vad som faktiskt är nödvändigt att göra och kanske strunta i sånt
man ändå inte kan göra något åt. I mitt fall handlade det förstås om
barnen. Att kräva äldste sonens rätt när han fick jobbigt i skolan. Att
sätta ner foten på yngste sonens språkresa när de placerat honom i
en familj med andra svenskar, trots att vi betalat extra för att han
skulle vara ensam svensk i sin familj. Ungdomarna var redan i Spanien, det var midsommarafton och det blev ett jäkla hallå innan de förstod att vi inte tänkte ta ett busskort som kompensation. Han fick sin familj, de var helt underbara och har kontakt än idag. Att faktiskt gå till rektorn och
peka ut en lärare som olämplig. Att kräva rätt vård. Osv osv. Att ta ansvar. Skydda. Ställa
till rätta. Om det är att vara vuxen, så blev jag det vid 38 typ. Innan
dess gjorde jag det jag skulle, men lite osäkert och obekvämt. Nu gör
jag det och sen är det inte mer med det. Jag är inte rädd för konflikter och har väl aldrig varit, skillnaden är att nu ser jag vilka det är värt att ge sej in i. Pick your fights…

Självklart tar
sej detta med åldern även uttryck i andra saker. Jag säger ifrån även
när det gäller mej och min person. Jag ifrågasätter när folk beter sej
underligt runt mej och ber om förklaring. Är det mitt fel vill jag
förstås be om ursäkt. Jag har inget behov av att vara folk till lags,
men är lite smidigare och behöver inte berätta vad jag tycker och tänker
om precis allt. Inte ens på Facebook. Jag håller faktiskt oftast tyst
numera, om det inte är något jag verkligen brinner för. Jag kanske har
blivit både lugnare och förståndigare.

Däremot bryr
jag mej mer om hur jag ser ut och hur jag beter mej. Inte enbart för andras
skull – utan för min. Jag vill gilla det jag ser i spegeln och håller på
att hitta min stil. Jag testar gärna nya saker och det jag tycker om
behåller jag – det andra släpper jag och går vidare. Ungefär så gör jag
även med nya bekantskaper. De som är intressanta och genuint trevliga
och som verkar tycka detsamma om mej lär jag gärna känna lite bättre. Om
de vill och låter mej.

Jag har inget problem med att
bli äldre, snarare tvärtom! Det är skönt att inte bry sej så mycket och
att faktiskt säga ifrån utan att få dåligt samvete. Att för det mesta
kunna se vem som faktiskt tycker om mej för min skull. I de kretsar där
jag cirkulerar kan detta vara lite svårt, men jag tror att jag har fått
in snitsen. Visst skulle jag vilja vara några cenitmeter längre,
snyggare, smalare, roligare och en massa annat. Men jag duger ändå som
jag är och gör det bästa av det jag numera har. En rynka här eller där
är ju inget man dör av direkt. Gamla tanter med rynkor är dessutom himla
söta! En sån vill jag bli!

22 år

Så jag tycker att jag har
en himla bra ålder och det tycker jag numer varje gång jag fyller år.
46… och snart nygift som när jag var 22. Jag tror på skrattet! Att
skrattet och kärleken till livet håller en frisk och då kanske man
känner sej yngre. Jag tycker ju iofs att vissa av mina klasskamrater ser
jättegamla ut och får ofta höra att jag inte ändrat mej alls. Det har
jag visst. Men jag blir mer och mer jämnårig med mina barn… Jag tycker nog att min bästa ålder är nu och framåt. Det är ganska jobbigt med alla krav som ung. Att ha små barn osv.

Vad
tycker ni? Hur gamla är ni? Gillar ni åldern ni är i? Vilken ålder är
bäst? När är man egentligen vuxen? Å när är man gammal?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *