Jag har alltid haft svårt för det mörka vinterhalvåret, bara velat dra en filt över huvudet och gömma mej. Men så är det inte i år…
 
Jag var ute och gick med Baileys nyss och insåg hur mycket vi har att tacka honom för. För första gången på många, många år mår jag bra trots att det är vinter (nåja… enligt almanackan). Jag kan inte påstå att jag är lycklig, men jag är tillfreds med livet och min plats i livet. Jag är inte alls lika trött och smådeppig som alla andra år, däremot är jag pigg och glad. Jag väger 5 kg mindre den här vintern än förra och orkar gå hur långt som helst. Jag ser fram emot att börja dansa igen och faktiskt även att gå på vattengympa (som jag för hatat).
 
Jag tror att det beror på att jag tack vare min lilla fyrbenta vän tar vara på solljuset varje dag. Han måste ju gå ut och då måste ju även jag följa med… att få solljus på näsan och luft i lungorna flera gånger om dagen gör tydligen susen. Jag har alltid tyckt om att promenera, på sommaren… på vintern har jag stängt in mej och bara väntat på solen och värmen. Det har jag inte gjort i år!
 
Man tänker så bra när man går och förr har jag liksom stängt av tankeverksamheten under vinter, eftersom jag helt enkelt inte orkat tänka. Jag trodde aldrig jag skulle säga det på vintern; jag mår bra!
 
Och allt har vi vår lilla Baileys att tacka för det. Han kostade en herrejösses massa pengar, men vilken bra investering han var i vårt liv! Han är värd varenda krona!