Idag är det 8 år sedan universums mest otippade relation kom till stånd. Den mellan mej och Martin…Vi hade känt varandra 6-7 år, i mina ögon var han en hemmasittande datanörd och i hans ögon var jag en ganska irriterad och stressad tvåbarnsmorsa. Det fanns inte minsta chans eller möjlighet att det skulle bli något mellan oss. Absolut inte!!!

Men så började vi jobba tillsammans lite tätare, vi pratade mer och mer och en natt bestämde vi över en chatt att vi kanske skulle testa ändå… kanske… eventuellt… testa lite… Martin flyttade in två veckor senare. Det är idag 8 år sedan vi gjorde den där överenskommelsen att försöka. En ganska bra överenskommelse tycker jag. Det blev ju ganska lyckat faktiskt  🙂

Den absolut omöjliga relationen har blivit den absolut bästa! Vi har fortfarande inte slutat prata. Martin är fortfarande en nörd. Jag är fortfarande tvåbarnsmamma, men inte längre irriterad eller stressad. Idag är vi en familj, där barnen numera är stora och har flyttat hemifrån. Nu är det lixom Martin och jag, ensamma på heltid. Då gäller det att man fortfarande har roligt tillsammans och har saker att prata om. Det har vi!

Vi är totalt olika! Men vi har samma värderingar och det är nog det viktigaste om man ska hålla ihop i längden. Martin är lugn och har tålamod, viket jag inte har något av alls. Han tar ner mej på jorden när jag flyger iväg lite för mycket. Min spontanitet gör att han får se lite mer av världen och träffa människor han förmodligen inte träffat annars. Totalt olika, men vi kompletterar varandra på ett väldigt bra sätt.

Vi har haft tur. Att vi skulle få chansen att uppleva kärleken på ”senare dar” var iaf inget som jag hade räknat med. Jag hade redan gett upp och accepterat att jag skulle bli gammal ensam. Barnen skulle flytta och skapa sina egna liv, jag skulle förbli ensam och det var helt ok. Lite tråkigt, men ok. Så bara hände det! Innan bitarna föll på plats var jag väldigt förvirrad. Jag levde som vanligt, men det fanns en till där. Händer som sträckte sej efter saker jag inte nådde… barn kördes till träningar utan att jag satt vid ratten… mat fanns i kylen trots att jag inte handlat… det var jättekonstigt! Jag hade varit ensam och skött allt i 10 år! Helt plötsligt hade jag hjälp. Mycket förvirrande. Men man vänjer sej och idag är jag riktigt bortskämd!

Vilken man skulle låta sin kvinna vara hemma på heltid, bara för att hon vill? Vilken man skulle ställa sej vid spisen när han kom från jobbet, bara för att kvinnan tycker det är tråkigt att laga mat? Vilken man orkar höra sin kvinna gnälla om värk dag ut och dag in? Min Martin! Jo, jag gör faktiskt en del för honom också. Här hemma heter det att var och en gör det den är bäst på. Så det faller på min lott att tvätta, städa och sköta hushållet, förutom köket då. Vi hjälps åt. Å även om det inte blir jätteofta, så lagar jag faktiskt mat då och då också  🙂

Det finns förstås inga garantier för framtiden, men om knappt ett halvår ska vi alltså gifta oss. Många tycker att det är på tiden. Kanske det. Vi har haft lite att pyssla med innan saker fallit på plats, kanske man kan säga. Vi tror på en framtid tillsammans. Ett liv ihop tills vi blir gamla och dör. Vem vet hur länge det blir? Det enda vi vet är att vi har HÄR och NU! Vi är himla bra på att leva just här och nu, uppvakta varandra och njuta av tiden tillsammans. Jag hoppas detta är för alltid och gör vad jag kan för att det ska bli så. Vi lever idag – imorgon vet vi inget om.

Grattis till oss på vår 8-årsdag! Nu kör vi ett till. Och ett till. Och så fortsätter vi väl så.