Nu har jag sovit på saken och kan väl inte säga att jag lagt händelsen bakom mej, men jag har iaf distansierat mej lite (heter det så?). Funderar på människor, människors beteende och människor som mår dåligt. Vad var det som gjorde att hon betedde sej som hon gjorde? Vad triggar igång folk? Och hur lyckades jag hålla mej så lugn som jag ändå gjorde? Jag är nämligen otroligt stolt över att jag själv inte kallade henne något dåligt och faktiskt hittade precis rätt ord trots att jag var vanisnnigt kränkt och upprörd.

Den här damen var i 60-årsåldern och visste uppenbarligen inte hur hon skulle hantera sin egen klantighet, det var ju faktiskt hon som slarvat bort sina grejer, inte jag. Det var heller inte mitt fel att grejerna hade en otrolig åtgång och därmed var slut när hon kom tillbaka. Men detta var något hon inte kunde hantera i sin besvikelse. Undrar hur hon mår idag? Hon kallade mej alltså idiot helt obefogat, men fick inte ner mej på knä istället fick hon veta att man inte gör så. Har hon ångest idag? Inser hon att hom betedde sej som en 13-åring? Jag skulle skämmas så in i bängen! Hoppas hon lärt sej nåt…

Jag vet ju själv att man svarar och går till attack som en kobra när man mår dåligt. Att man inte kan tänka riktigt klart och hålla sej lugn. Jag har också gjort så, jag har dock aldrig kallat någon idiot. Man får skälla på folk konstruktivt, men inte kalla dem saker, tycker jag. Å andra sidan brukar man misslyckas när man skäller, brukar vara bättre att lugna sej och tala med en mörkare ton. Men visst sjutton blir man upprörd ibland både befogat och obefogat. Under senaste året har jag bara blivit riktigt upprörd två gånger och det var när Junior placerades fel i Spanien och vi inte fick det vi betalat för – då var jag också ganska sansad även om jag var galen. Vi hade rätt och det visste jag ju…. allt löste sej efter några samtal. Åsså igår då, plus en gång när jag inte riktigt visste hur jag skulle reagera på en tant som var mysko på jobbet.

När jag jobbade i biokassa var det vardagsmat att någon blev arg på en. Särskilt när det handlar om åldersgränser och återköp av biljetter. Man får inte sälja biljetter till en barnförbjuden film till någon som är under 15 oavsett om föräldrarna är med eller ej. Detta var många pappor förbannade över och det hände mer än en gång att jag fick heta olika saker. En gång fick jag en knytnäve i kassaglaset… Det var bla där jag fick veta att jag ska försöka hålla mej cool så länge det går, men att jag får reagera i stort sätt hur jag vill om någon kallar mej något. Där hette jag hora några gånger… Vilket jag självklart inte accepterade.

Så jag tycker ändå att jag lärt mej hantera besvärliga människor, men det är lättare när det händer ofta. När det är glest mellan gångerna blir man lixom paff och oförberedd och då är det svårare att hitta rätt svar. Nu gjorde jag det och det är jag väldigt stolt över – jag skrek inte och hittade rätt ord. Det stod en man bakom tanten och lyssnade, han blinkade till mej när allt var över. Det kändes rätt skönt faktiskt.

NU ska jag lägga detta bakom mej!

.