Jag har precis sträckläst boken Himlen kan vänta av Lotta Gray som är en naken och rak historia om cancer, livet, döden, familjen, skilsmässa och ensamhet. Jag började följa Lottas blogg runt 2010, när hon skulle göra sin minneslåda till sin son, om cancern skulle vinna. Där någonstans fängslade hon mej med sina ord, jag som stått brevid när min bästa väninnan dog och lämnade efter sej en 6-åring och ingen minneslåda fanns…

Min väninna var sjuk och jag sa ofta att vi måste prata om vad som kan hända… om det absolut värsta faktiskt skulle hända. Men min väninna sa alltid ”jag ska överleva er alla och bli minst 92”. Det var inget att diskutera, hon vägrade att prata om något annat än nuet. När hon hastigt dog 12/8 2000 stod vi rätt handfallna. Vi visste inget om hur hon tänkte kring begravning eller kremering. Vi visste inget om hon ville ha en stor eller liten begravning. Vi visste ingenting om vad som var viktigt för henne och som hon ville skulle berättas för dottern. Vi visste ingenting. Det fanns ingen minneslåda, alla minnen fanns inne i oss och hur förmedlar man det till en 6-åring?

När jag läser inlägget om minneslådan berör det mej såklart extra mycket och jag tror att det är då jag lämnar min första kommentar på Lottas blogg som hon även svarar på. Inte kunde jag väl då ana att vi skulle träffas titt som tätt efter bara ett par år. Idag ses vi på olika galor och pressträffar och är numera vänner på facebook och bekanta utanför fb, i den riktiga världen. Vi är inte bara bloggkollegor utan har även ett gemensamma intresse för Afrika och särskilt barnens situation där. Lotta på sitt håll, jag på mitt – kanske kan vi göra något gemensamt en dag.

När jag fick boken i min hand häromdagen kände jag en viss bävan inför att läsa den. Att läsa en bok om och av någon som man känner till historien runt är lite läskigt faktiskt, den här berättelsen var dessutom ännu värre än jag kände till. Jag blir ledsen för Lottas skull som fått kämpa så mycket på egen hand och skämdes för att jag inte fattat hur illa allt var och erbjudit min hjälp (i ett senare skede när vi faktiskt hade träffats alltså). Lotta åkte in till akuten ensam, tog emot cancerbeskedet ensam, opererades ensam och tog emot cellgifterna ensam… så ska man inte behöva ha det! Man ska inte behöva vara stark när något sånt här händer, man ska stöttas av sina nära och kära som ska vara starka åt en. De ska lixom bara ta över och bära en fram utan att man ber om det. Man ska inte behöva sitta på toaletten och gråta i en handduk för att ingen ska höra!!! Men då måste man ju berätta för folk vad som händer… Ensam är inte stark!

Lotta berättar rakt upp och ner vad som hände, hennes tankar om sjukdomen och hur livet på nåt sätt ändå fortsatte runt henne. Hennes stora ångest att sonen skulle växa upp utan mamma och kanske glömma bort henne  – därav minneslådan som jag tycker är en väldigt klok ide. Trots allt överlevde hon och livet kunde återgå till det normala. Eller? Kanske inte… det blev skilsmässa och även den skulle hon klara själv. Hon vågade inte be om hjälp med flytten eftersom hon var rädd att få nej. Tyvärr känner jag igen mej i den tanken… jag frågar inte heller… Nu är jag iofs rätt säker på att Lotta hade fått hur mycket hjälp som helst om hon bara frågat, men hon flyttade ändå själv både en och två gånger.

Det jag tar med mej och vill att fler tänker på är något som många av oss kvinnor gör samma misstag runt, nämligen ekonomin! Hur många är vi inte som lämnat över allt ekonomiskt till vår partner? Det är oftast männen som förhandlar om el, telefon, lån osv och som betalar alla räkningar. De flesta av oss lämnar tacksamt bara över allt och tycker det är skönt att slippa. Men då kan man stå där med långnäsa den dagen banken inte beviljar ett lån eftersom man har betalningsanmärkningar eller varit försenad med vissa viktiga avgifter. Jag är helt säker på att Lotta håller med mej när jag säger att ni from NU ska ha insyn i er ekonomi för er egen skull! Här hemma är det faktiskt jag som sköter allt sånt, men Martin har också koll.

Boken är en livsskildring av en 8-årsperiod med två stora livskriser i form av sjukdom och skilsmässa. Lotta genomled helvetet varje gång det var pappavecka för sonen, något jag själv hade svårt att relatera till eftersom jag hade barnen jämt och var glad om jag fick avlastning då och då. Jag var nog inte en av dem som klyschigt sa att man vänjer sej med tiden, för det vet jag ju inget om. Däremot sa jag säkert att man lär sej att leva med sina nya livsvillkor, även om det tar tid. Å jag vet att jag sa att hon alltid är välkommen hem till oss om hon vill, för det säger jag till alla! Ingen ska behöva sitta ensam om man inte vill.

Om man någon gång läst Lottas blogg så tycker jag att man ska läsa boken, det är en helt annan person som träder fram. Lotta är vacker, påläst, alltid trevlig och otroligt proffsig – nu finns ett annat djup som på något sätt gör henne ännu vackrare. Att hon dessutom är förälskad igen gör ju inte saken sämre. Jag önskar dej all lycka Lotta och är helt säker på att det ligger många spännande äventyr framför dej både här hemma och i vårt älskade Afrika. Du har redan hjälpt till på så många håll, bla med gatubarnen i Uganda, sargade kvinnor på Panzisjukhuset och delat ut glasögon i Tanzania, men det finns många äventyr kvar.

Det finns mycket mer att säga, men jag nöjer mej med: Läs boken!

Ps. Jag kommer att lotta ut en eller två böcker inom kort, så håll koll!