Fet, ful och äcklig!

Fet, ful och äcklig!

Var på ett modeevent idag som fick mej att tänka till. Massor med unga smala tjejer i åtsittande, supertajta kläder blandat med mindre smala tjejer iklädda stora tröjor…

Jag kan allt om hur man döljer ”volangerna” med tröjor, koftor, sjalar mm. Hur äcklig man känner sej bland de där smala snygga tjejerna som verkar kunna äta vad de vill och klä sej i precis vad som helst. Hur man klär sej i tråkiga, dova färger, för att smälta in och slippa synas.

Jag kan allt om hur man klär om i ett fullt omklädningsrum utan att visa en gnutta skinn för någon annan. Hur man väntar ut siste man i duschen så man slipper visa sej naken och hur man smyger in på toaletten för att klä sej. Jag kan också allt om att se sej i spegeln och bara se fett och bli äcklad av sin egen spegelbild.

Å då hade jag ändå bara tio kilo för mycket… om jag kände så – hur känner sej då de tjejer som har betydligt mer att bära på?

Men jag vet också att det går att förändra. Att det inte är enkelt men att det går att nå dit man vill med sin kropp och sitt utseende. Och jag vet också att allt inte sitter i vikten och utseendet, men väldigt mycket. Och att det inte spelar någon roll vad andra säger, man måste trivas med sej själv och få kroppen att stämma överrens med knoppen. Samtidigt vet jag hur svårt det är för knoppen att förstå en förändring…

Jag är enligt vågen normalviktig, men jag ser inte det. Jag vill fortfarande ha en tröja för att dölja magen och den ska vara lite längre för att även dölja rumpan. En rumpa som knappt existerar. Mage har jag, just nu, men idag börjar jag magövningarna så snart är den ett minne blott. Ändå är vanans makt stor, så tröjan kommer jag att vilja ha ändå. Den är som en slags sköld mot resten av världen. Något att svepa om sej när man ser de där blickarna som påminner en om hur dålig man är och hur äcklig man ser ut… De där blickarna som nog egentligen bara finns i min skalle. Eller?

Alla som en gång varit överviktiga vet precis vad jag menar. Alla som gått ner i vikt vet också vad jag menar. Jag är inte fet, ful eller äcklig och har aldrig varit. Allt sitter i min skalle och en väldigt dålig självkänsla.

Idag var jag modell för Ginatricot i ungeför fem minuter och bilden som valdes ut är faktiskt helt ok. Jag kanske inte är urtypen av fotomodell, men vad är det för fel på en medelmåtta egentligen? Ingen alls! Det skulle nog behövas fler modeller med lite valkar, som är för korta och som har lite små skavanker. För det är ju det som är normalt!

Jag kanske inte lockar någon att köpa just den tröjan jag bär på bilden. Men det här är äkta vara! Ingen retouschering här inte. Å vet ni? Jag tycker det ser helt ok ut  🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.