Ett ämne som både berör och upprör mej är Härskartekniker ibland även kallat det osynliga våldet. Jag kallar det mobbing! Jag och många med mej har varit utsatt för det och har mått väldigt dåligt av det, men tyvärr verkar det inte finnas särskilt mycket att göra åt det.

Härskartekniker har till syfte att förminska en annan människa. Det kan gå till så att man medvetet uttalar ett namn fel, knappar på mobilen medan någon pratar, bläddrar i papper, gäspar eller ser allmänt ointresserad ut. Man kanske skrattar ironiskt när någon säger något eller förlöjligar det någon säger eller personen i fråga. Det kan också gå så långt som att man undanhåller information och ”missar” att meddela om ett möte eller plats blivit ändrad osv.

Allt detta har jag och en mängd andra kvinnor blivit utsatta för massor med gånger. Så blir man nämligen ofta behandlad om man befinner sej i en situation med många som är äldre än sej själv eller om jag som kvinna ska samarbeta med en grupp män som är rädda om sin maktposition.

I mitt fall har det handlat om att utesluta mej från gruppen och helst readera mej från jordens yta. Detta har handlar om politiska sammanhang men även i föreningslivet. Jag är en känd idéspruta som många vill ha i sina arbetsgrupper, men jag tar också ganska stor plats och trillar på möjligheter och chanser som folk kan bli lite avundsjuka på. Enligt Jante får man inte ta plats… då får man smisk och det har jag fått.

Jag har varit med om att folk bytt både plats, tid och dag på möten och ”missat” att meddela mej. Man har börjat prata i mindre grupper runt bordet när jag hållit ett anförande. Det har gäspats demonstrativt och tittats på klockan otaliga gånger. Man har tagit ordet ifrån mej eller ”missat” att jag begärt ordet. Mitt namn har man förlöjligat eller uttalat fel, ofta har jag dessutom fått heta ”Lilla Gumman”. I politiska nomineringar har mina nomineringar ”kommit bort” trots att jag blivit nominerad från flera håll. Min idéer och förslag har man negligerat och förlöjligat och senare gjort om till sin egna förslag. Så går det till i politiken även på högre ort, så det är rätt vanligt, men surt för mej som kom med idén. Vid luncher har folk lämnat bordet när jag satt mej där eller vänt upp stolar för att markera upptagna platser när jag närmat mej.

Så här hade jag det under ett tiotal år, innan jag insåg att det faktiskt inte var mej det var fel på och att jag var värd något bättre och till slut hoppade jag av karusellen. Jag blir alltså inte särskilt förvånad när jag hör att folk blir behandlade så här på olika håll, det är lixom så livet är när makt är inblandat. Att kvinnor förminskas på det här sättet är mer regel än undantag har jag förstått. Jag satte ofta ner foten och gapade mej blå om hur jag blev behandlad, men det förändrad ändå inget. Ville jag vara kvar i leken fick jag minsann leken tåla. Just det fick jag höra en miljon gånger!

Nu hör jag hur en bekant (manlig) blir behandla på samma sätt, en man som det gått bra för och som inte stött på så många hinder förut. Han går också ut med detta öppet och får sympati från flera håll. En man som behandlas så här är kanske inte lika vanligt, men existerar förstås. När jag skrev fick jag knappt några sympatier alls, han får en hel del. Handlar det om att han är man eller att han är mer omtyckt än vad jag var/är? Jag tror tyvärr på det första… Och att han har en maktposition som gör att många inte vill eller vågar stöta sej med honom utan klappar honom på ryggen för att ligga bra till själva.

Så vad är mitt råd till alla som utsätts för härskartekniker eller mobbing som det ju faktiskt är? Jag vet inte. Jag försökte på alla sätt att motarbeta det och få folk att förstå att detta var fel. Det gick så långt att ombudsmän högre upp i leden pratade med de personer som utsatte mej för detta, eftersom det klart och tydligt var mobbing det var fråga om. Man bad dem till och med att avsäga sej sina uppdrag eftersom de bevisligen inte var lämpliga att leda en grupp. Men inget hände mer än att jag fick veta att det var fult gjort av mej att försöka ”sätta dit dem”. Det var alltså JAG som helt plötsligt var boven och bråkstaken… inte de som mobbat mej eller ljugit om mej. Så jag har inget bra råd, mer än att se värdet på sej själv. Är jag värd den här behandlingen? Vill jag verkligen ha detta i min vardag? Är det värt kampen och målet? Är det detta jag vill att mina barn ska se och höra om mej? Jag tyckte inte det och hoppade av.

Efter många år såg jag äntligen mitt värde, hoppade av och blev en lyckligare människa. Jag vet att mobbingen fortsätter; av samma personer – men med andra offer. Så ”ska” det tydligen vara i politiken/föreningslivet och jag avskyr det! Jag är värd något bättre. Jag är värd att ha människor runt mej som uppskattar mej och det jag gör. Jag är helt enkelt bättre än dem! Där rök Jante all världens väg  🙂

Blir du utsatt för härskartekniker eller mobbas du? Hoppa av tåget! Även om det känns fel, så är det inte mycket annat du kan göra. Detta kommer alltid att finnas kvar så länge det finns folk som vill ha makt. Jag tänker inte bli en av dem och jag är helt säker på att jag lever ett rikare liv än alla dem tillsammans! Det är inte dej det är fel på, tvärtom! Mobbing är aldrig den mobbades fel, men det är kanske vi som får vara den klokare av de två parterna och bryta mönstret för oss själva. För vår skull!