Junior åkte med sex kompisar in till stan för att gå på Cybertown idag. Första gången han gör något sånt och är i stan på det sättet. Förut har det mest varit att åka till centralen och sen ta en fika, kolla i lite affärer osv. Han är ju ändå 14 år, så det är klart att han ska börja testa lite…
 
Han ringde när han var på väg dit som vi avtalat, men sen ringde han igen… alldeles för tidigt. Han frågar om vi kan hämta hela gänget, nu på en gång! Jag säger att jaaa, det kan vi väl… men varför? Då berättar han att de blivit påhoppade av en (narkoman?) kille som sparkat en av hans kompisar i magen och knuffat iväg de andra. De är chockade, men mår ok. D som blev sparkad är den som verkar må bäst, tjejerna i sällskapet mår riktigt dåligt.
 
Självklart kan jag hämta dem, men jag får ju inte plats med 7 ungar i bilen. Så de beslutar att ändå ta tåget hem, så möter jag dem på stationen. Väl där är det ett gäng skärrade ungdomar jag möter, som bara vill hem fortast möjligt. Jag erbjuder dem att komma hem till oss för fika och lite prat, så kan vi ringa deras föräldrar och be dem hämta. Men alla vill hem till tryggheten hos mamma och pappa.
 
Junior och jag åker hem. På vägen prata vi om det som hänt och vad som kunde ha hänt. Nu förstår han lite bättre varför jag vill veta var han är och att vi ska ha kontinuerlig kontakt när han är ute och åker. Nu förstår han varför jag blev så j-a arg när han inte svarade för en tid sen när han åkte hem från tjejen. När han kom hem den gången var jag halvt galen, så orolig!  Om en sån här grej kan hända kl 15 en vardag, vad kan då hända en kväll? Ja, man kan ju bli ihjälsparkad på Kungsgatan… ett exempel bara…
 
Jag är så tacksam att allt gick bra.