I de allra flesta fall är man stolt över sina barn. Men ibland blir man så där nästan larvigt stolt så att hjärtat nästan spricker och man bara vill gråta och ta hela världen i famn. Så kan jag känna när jag ser på mina söner idag. Nu när de är stora och lever sina egna liv.

De där små söta trollen, med de där underbart söta små fötterna som man kunde pussa på i all evighet. Att de skulle växa upp kändes ju som hur långt bort som helst. Det fanns gott om tid att pussa fötter och upptäcka världen tillsammans. Men så helt plötsligt är fötterna i storlek 46 och inte alls lika söta… De små trollen har blivit stora och ska ta ansvar för sina egna liv.

Jag ser på mina söner idag med en stolthet som inte har några gränser. Mina små barn har vuxit upp till trevliga, ansvarstagande och omtänksamma unga män som nu bygger sitt eget liv utanför sitt barndomshem. Den ena har flyttat ut och har inte ens ett rum kvar hemma hos mamma… men när han ber om hjälp, tips och råd i sitt eget hem skyndar mamma förstås dit med en hjälpande hand så fort hon kan. Tillsammans sätter vi upp gardiner, fixar i trädgården och hjälps åt att skapa ett hem som han ska trivas i. Hans första egna. Som mamma iofs har nyckel till…

Tiden går så fort! Det förstår man inte när man står med sin nyfödda bebis i famnen på väg hem från BB. Direkt efter förlossningen har man blivit sårbar på ett helt annat sätt än tidigare och man har fått rädslor som man aldrig upplevt tidigare. Men man har också fått en styrka som man inte vetat om eller ens anat att man hade. Man har blivit en tigermorsa som gör allt för sina barn. Å det får man också göra. Det är vaknätter när barnen är små och uppesittarnätter när de börjar hänga ute om kvällarna. Man försöker vara bestämd med regler som barnen konstant försöker tänja på och det är gräl och tjafs och många gånger är tårarna nära. Det är svårt att vara förälder och tyvärr finns ingen handbok och ändå klarar de allra flesta av det himla bra. Man får känna sej fram på vägen och se vad som fungerar. Å i slutänden får man sin belöning. Barnen står på egna ben och flyttar hemifrån.

Många tycker det är sorgligt när barnen flyttar. Men hela livet fram till flytten har ju varit en enda lång skola för att barnen ska klara sej själva och en dag stå på egna ben. Att de flyttar är ju examensbeviset på att vi gjort rätt. Att vi klarade det! Tillsammans byggde vi en grund som gjorde barnen så pass trygga i sej själva att de en dag vågar ta klivet ut i vuxenvärlden och bygga sitt egna hem och liv. Vår ”livsskola” har gett dem starka vingar och till slut är de flygfärdiga.

Att se sitt barn gå runt i sin egen bostad, fråga om vi vill ha fika och sedan slå på kaffebryggaren är höjden av lycka. Han är trygg. Han kommer att klara sej. Han är lycklig. Det kan aldrig finns något viktigare än de egna barnens lycka. Och jag har två. Två fd små troll som vuxit upp och som nu tagit klivet ut i vuxenvärlden. De testar sina vingar och mamma står lite bakom, om de frågar om hjälp, om de behöver stöd. Mina barn. De finaste och viktigaste i hela världen. För dem finns jag. För dem gör jag allt. För dem skulle jag ge mitt liv.