Vi är hemma i Sverige igen och försöker smälta vår resa. Vi har gjort många väldigt glada och underlättat vardagen rejält för några stycken. Men det vi gjort för dem, betyder minst lika mycket för oss. Det är helt fantastiskt att få förmånen att kunna hjälpa som vi gör och eftersom många frågar hur man gör, ska jag försöka ge några tips.

Vi samlar på oss grejer mellan våra resor. Det kan vara små leksaker (utan batterier), kläder, hygienartiklar, textilier och en massa annat. Vi tigger gamla telefoner av våra bekanta och kollar med företag om det är något särskilt vi behöver, som den här gången när vi behövde resväskor. Sen ber vi våra vänner att bidra med pengar så att vi kan köpa mat på plats. Vi räknade fram att bil och mat kostar oss ca 2000 kr, sen ger vi även vår pojke Smile lite kontanter också. Detta blir förstås övervikt och det försöker vi också få sponsring med, oftast lyckas det.

Först och främst är det vår pojke Smile, hans familj och han by Nema som vi hjälper. Men vår chaufför Buba har också en stor plats i vårt hjärta. Buba försörjer 11 barn, vara tre är hans egna. De andra åtta är barn som förlorat sina föräldrar och som är släkt med honom. Han behöver alltså en hel del support med allt möjligt, men har en annan svensk familj som bla betalar alla skolavgifter för barnen. Den här gången fick Buba och hans fru varsin telefon av oss, hans höll på att falla sönder och var ingen smartphone. Hans fru hade ingen telefon alls. Nu kan han skaffa facebook och jag ska hjälpa honom med en företagssida, så han kan få mer jobb. En fungerande telefon är ett livsviktigt hjälpmedel för de flesta här. Jag tror att Buba sa att han var lyckligast i världen minst tre gånger när han fick telefonerna.

Sen händer det att man träffar folk på vägen som man känner lite extra för. Så var det när vi besökte det nya hotellet Tamala. När vi kom till Tamala fick vi hjälp av Amadou som visade oss runt och berättade om hotellet. Han berättade också lite om sej själv, bla att han varit arbetslös i två år innan han fick jobbet som han nu hade haft i två veckor. Han hade lämnat sin familj i en by rätt långt bort och visste inte när han skulle få träffa dem igen. Han berättade om sina två små barn som han saknade. Han var så otroligt fin och vänlig och vi kunde inte sluta tänka på honom, så vi samlade ihop en påse med grejer och gick tillbaka någon dag senare. Han blev jätteglad bara av att se oss igen och kunde inte tro sina ögon när vi gav honom påsen. Där fanns leksaker, kläder, tandborstar och lite annat smått och gott. Precis som Buba så blev Amadou så glad att han nästan inte kunde prata.

Det vi åker med till byn kräver lite planering och att samla ihop telefoner kräver också lite jobb. Men att plocka ihop en påse med grejer och ge till människor som Amadou kräver inte mycket alls, men betyder otroligt mycket. Och människor som Amadou finns överallt! Någon som man fastnar lite extra för och vilja göra något för. Det är så enkelt. Man behöver ju inte ge allt man har till en enda person, man kan dela upp det lite och sprida ut det man har och göra flera glada. Det är ju inte så att Smile misstycker för att Buba får grejer eller blir avundsjuk för att Amadou får en del av kakan. Det funkar inte så här.

När vi kommer med grejer till byn får Smiles mamma bestämma över allt vi har med oss. Hon delar sedan med sej till grannar och familjer som har det ännu sämre. Allt vi bidrar med kommer till nytta hos någon, oftast den som har det allra sämst – vilket Smiles mamma har bäst koll på. På så sätt får alla det de behöver, ingen missämja eller avundsjuka förekommer. Detta gör också att hela byn tycker att det är rena rama julafton när vi kommer dit. Alla vet att vi besöker Smiles familj men att även andra får nytta av grejerna. Man delar med sej för att man bryr sej om varandra. Tänk om det var så i Sverige…

Det är alltså väldigt enkelt att hjälpa i Gambia. Man behöver inte åka ut på landsbygden som vi gör. Det räcker faktiskt med att prata med någon på stranden, på hotellet, på gatan eller med sin taxichaufför. Alla har det svårt på sitt sätt. Å har man inget med sej som man tänkt ut innan, så kan man alltid köpa en säck ris (kostar 1200 dalasi = ca 250 kr) eller ge bort sina kläder, skor eller hygienprodukter innan man åker hem. Självklart kan man även handla grejer i Gambia och ge bort, tex bollar, skolgrejer eller tandborstar. Vi undviker att ge bort godis och sötsaker, även om det tjatas om detta. Deras tandhygien är dålig som den är och de behöver näring, inte godis.

Vad man än gör så är det välkommet. Det första vi bidrog med var myggnät för 6 år sedan. Sedan de fick näten så har ingen dött i malaria, innan var det någon per år. Näten kostar ca 80 kr, för mindre än 250 kronor har vi alltså räddat liv. Det är en rätt cool känsla som känns väldigt bra i magen.

Vill ni åka till byn kan vi hjälpa till med det, men det är en rätt jobbig dag. Vill ni besöka Buba så tar han gärna emot er, säg bara till så får ni hans telefonnummer. I Buba har ni även en pålitlig chaufför med en bra bil som tar er precis vart ni vill.

Åker du till Gambia kan du alltså med rätt enkla medel göra stor skillnad. Man behöver inte åka långt ut på landsbygden som vi gör, det räcker med att titta sej lite runt – så hittar man snart någon man känner lite extra för. Var lite osvensk och ta kontakt. Det kommer att göra din semester extra fin 🙂