Som nämndeman i Tingsrätten får man höra berättelser av olika slag. Vissa berör mer än andra och ibland leder berättelserna till fortsatta funderingar för mej. Som idag. Idag har jag lyssnat till fyra olika kvinnors berättelse om hur det känns att få ett vapen riktat mot sej.

Fyra kvinnor som inte känner varandra men som blivit rånade under en och samma förmiddag, på samma sätt, av samma gärningsmän. Jag lyssnar, funderar och blir faktiskt fascinerad av deras berättelser. För vad vet jag om hur det känns att få ett vapen riktat mot sej? Jag vet inte ens hur jag tror att jag skulle reagera. Det fascinerande är att de här kvinnorna i stor sett har reagerat likadant. Deras berättelser är nästintill lika, så det är kanske precis så man reagera när en sån sak händer?

Hur har de reagerat då? Med förvåning faktiskt! Samtliga har frågat gärningsmännen om det är ett skämt. De har funderat på om vapnet är äkta, men aldrig sett en riktigt pistol och därför inte vetat vad de ska tro. De har ifrågsatt rånarna, blivit förbannade, stretat emot och i vissa fall ropat på hjälp. När allt varit över har de inte anmält händelsen till polisen förrän de berättat för någon och denne sagt att de ska anmäla. Å först därefter har de blivit skakiga och fått dödsångest.

Det jag tycker är riktigt intressant, men även lite sorgligt är att de inte automatiskt ringt polisen. De har blivit utsatta för ett rån eller rånförsök, med vapen och ändå ringer de inte polisen direkt. När den ena tar telefonen för att ringa vet hon inte ens vem, vad eller vilket nummer hon ska slå. Är det av chocken eller är vi verkligen så oinformerade?

När de sedan inser att de faktiskt haft ett vapen riktat mot sej kommer rädslan och ångesten. De trodde verkligen att deras sista stund var kommen. Att de skulle dö precis där och då. Vilka tankar far då genom skallen? Tänker man på sina barn först? Så borde det ju vara… Att barnen kommer mista sin mamma, allt man själv missar, om det ska göra ont mm. Fruktansvärt!

Å sedan kommer förstås sviterna i form av mardrömmar, oro, svajigt humör och en massa annat. Samtidigt som man är nervös för rättegången som man vet att man måste närvara vid och då även träffa förövarna igen. Förövarna som kanske förstört hela livet för dem. Ganska mycket känslor alltså.

Å där sitter jag och ska lyssna på allt. Å den tanken som får fäste i min skalle är alltså: Hur sjutton känns det egentligen att få ett vapen riktat mot sej? Jag hoppas jag aldrig får veta det.