När jag satt på pendeltåget senast, såg jag mej omkring och verkligen tittade på mina medresenärer och tänkte: Vad drömde de om? Hur önskade de att deras liv skulle bli? Hur lever de idag? Finns drömmarna kvar?

På många av de arbetsplatser jag haft, har det funnits väldigt många som suckat och stönat över arbetet vi gjort och klagat högljutt över hur tråkigt allt är. Jag har aldrig haft bara ett jobb åt gången, utan fler – mycket för att tjäna pengar för att resa, men kanske även för att jag inte hade kommit dit jag ville. Jag har aldrig levt för att jobba, utan jobbat för att överleva och resa.

När man är liten är ingen dröm för stor, det finns inga hinder. Jag ville gifta mej i prinsessklänning, ha två barn, bli flygvärdinna och se världen. Sen ändras ju såklart drömmarna, till lite mer realistiska proportioner. Men mina drömmar har i stort sett alltid sett likadana ut och de blev till planer. Jag fick mina två barn och jag har rest, jag blev inte flygvärdinna, jag var för kort… men jo… jag gifte mej i en prinsessklänning också… iaf första gången. Sen då? När drömmarna blivit planer som realiserats, vad händer då?

Jag drömde vidare, jag ville testa livet i husbil och se ännu mer av världen. Även denna gång blev drömmen en plan och husbilen köptes in. Nu planerar vi för ett liv på heltid i husbilen. Den ska bli vårt hem. Karriär har aldrig intresserat mej, skivandet intresserade mej däremot och blev ett jobb. Att få resa och skriva om resorna är ju nästan bättre än att vara flygvärdinna 🙂

Jag drömmer inte om att bli en ”skjutjärnsreporter” utan nöjer mej med att få in lite pengar för det jag skriver. Men med både mitt och Martins jobb, kan vi både leva och arbeta från husbilen. Martin har både sitt drömjobb och lever sin dröm. Tänk så häftigt!

Å när jag då sitter där och tittar på mina medpassagerare så undrar jag om livet blev som de drömde om? Lever de sin dröm? Några gör det säkert, men långt ifrån alla. Jag vet hur den där euforiska känslan känns när man uppfyllt sin dröm och känner den där totala lyckan. Jag vågade. Jag gjorde det! Så ser jag på människorna runt mej och känner lite sorg… för dem som inte får känna den känslan.

Sorg för dem som bara går runt och klagar och som kanske inte ens drömmer längre. Jag vill så gärna prata med dem och fråga vad som hindrade dem. Försökte de ens att göra drömmen till verklighet? Eller kom de inte ens så långt? Vad hade behövts för att de skulle tagit sin dröm ett steg framåt?

Min dröm om husbil kunde gått i kras om jag inte träffat Martin. Jag hade förmodligen inte gett mej på att köpa husbil på egen hand… det hade nog blivit en utlandsflytt istället. Så visst kan det komma hinder på vägen, som kan vara oöverstigliga. Men det får inte stoppa oss från att sluta drömma! Och göra allt vi kan för att göra drömmen till en plan och sedan förverkliga den.

Hur många av mina medpassagerare har gjort det tro? Jag undrar faktiskt och skulle gärna höra varenda historia. Tänk ändå så mycket de måste ha att berätta. Alla har ju sin historia och jag skulle gärna höra just er. Vad drömde ni om? Blev livet som ni tänkt er? Lever ni er dröm? Eller finns det fortfarande något ni drömmer om och kämpar för att realisera? Berätta!

---

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}