Jag har funderat på det här med döden. Min egen alltså.
 
Min bästa kompis E dog för snart 9 år sedan, en av de värsta dagarna i mitt liv. I och med hennes död kände jag att jag måste planera för min egen för att underlätta för barnen om det värsta skulle hända. Vi hade nämligen ingen aning om hur E ville ha det när det gällde kyrka, grav eller kremering, sånger, blommor mm. Vi var heller inte helt överrens, vi som stod henne närmast.
 
Så jag skrev ner allt. Att jag inte vill ha en gravplats, utan kremeras och sen spridas från toppen av Ölandsbron. Att man får ta alla mina organ, utom det som finns i ansiktet. Mitt ansikte skall vara intakt om barnen ville se mej, dessutom har jag väldigt svårt att tänka mej att någon ska peta mej i ögonen (jag vet att det låter larvigt). Jag vill inte att man tar med några blommor, utan hellre ger mina barn en blomma eller peng. Ett bårtäcke med svenska flaggan är en önskan, men det får man bara ha om man arbetat inom riksdag eller försvar har jag för mej.
 
Kanske låter makabert att man planerat allt inför sin egen död när man inte ens fyllt 30 (då – nu är jag snart 40). Men döden kom så nära och jag skulle ut på en massa långresor och ville garderar mej kanske man kan säga. Jag skrev även testamente vid den tiden, som fortfarande gäller. Nu kanske jag ska skriva om det när Vännen finns hos oss? Hmmm, det ska jag nog ta tag i.
 
Hur tänker ni kring detta med död, begravning och förberedelser?