Det tog nästan sju månader, men nu har Vännen och jag haft vårt första ”schism”. Igår var det inte alls roligt, men löste sej till slut. Det var igentligen ingen större grej, men något vi ändå var tvugna att tala ut om och reda upp.
 
Jag hade sovit dåligt natten innan och då får jag alltid ont i lederna. Jag hade jobbat hela dagen och var trött. Vännen går och oroar sej för sin mormor i Polen som ligger på intenstiven, vi vet inte hur långt hon har kvar. Så det ena ledde till det andra och vi mådde dåligt. Men inatt pratade vi ut och idag är allt bra igen – förhoppningsvis har detta lärt oss något.
 
Vem har sagt att vägen är spikrak och livet enkelt?