… har jag mina funderingar kring tiden innan själva dödsögonblicket. Jag är rädd för långvarig sjukdom, rejäl smärta och att hjärnan inte ska vara med. Jag dör hellre tidigare och hyfsat frisk än ligger sjuk länge.

Vi har haft många dödsfall runt oss. För ca 20 år sedan dog tre av mina vänner, tre måndagar i följd. Jag började avsky måndagar och vågade knappt svara i telefon. För ca 5 år sedan var det tre dödsbud på sex dagar… En väldigt tung period! Senast var för bara ett par år sedan då två unga människor hastigt lämnade oss. Det enda vi vet helt säkert är att vi alla ska dö, vi vet bara inte hur eller när. Alla dödsfall vi haft runt oss har lärt mej massor, både om mej själv och andra. Jag har både blivit en bättre och starkare person, även om jag gärna hade sluppit de flesta dödsbuden. En äldre sjuk person som dör kan tom kännas ok, men en ung människa mitt i livet är inte ok nånstans!

Det jag har förstått är att många är väldigt rädda för döden och helst inte varken tänker eller pratar om den. Kontrollfreak som jag är så vill jag gärna planera allt jag kan, jag är en av dem som helst skulle vilja ha ett exakt datum när sista dagen är. Snacka om att kunna planera! Senast igår pratade jag med två vänner om döden och de var bägge rädda och ville helst inte tänka på det. De menade också att de blivit mer rädda sedan de fick barn, vilket ju är helt naturligt. Jag kan också bli rädd att inte hinna allt jag vill eller säga det jag vill till dem jag vill.

Som sagt; jag är inte rädd för döden men jag är rädd för tiden innan. Tänk om man blir så sjuk att man inte kan prata eller ens tänka. Att andra ska ta hand om ens hygien och ta beslut runt en. Att på något sätt redan vara uträknad och borträknad, fast man lever… eller att ha så ont att man bara vill dö. Värsta av allt; man kan tänka med inte prata… fruktansvärt! Det är jag rädd för! Själva döden antar jag att man inte känner, då tar det bara slut. Då är allt över. Klart det är surt att missa en massa grejer, men det vet man ju inte. Å självklart (antar jag…) kommer folk att vara ledsna, men även om sorg är tungt så blir den ju lättare med tiden. Saknade försvinner aldrig, men blir lättare att bära.

När vi satt och pratade funderade vi på vad vi vill lämna efter oss. Anta att man dör nu och inte hunnit städa undan tex dagböcker eller andra personliga grejer som vi kanske inte vill att någon ska se eller läsa. Hur var man egentligen funtad som tonåring när man skrev ALLT i sin dagbok… tänk om mina barn skulle läsa dem! Hemska tanke! Nej, det är nog dax att börja rensa ur av mer än en anledning…

Jag inser mer och mer att jag inte är 22 längre och att man förmodligen nått halvtid i livet. Planen är ju att flytta om några år, av den anledningen är det dax att rensa ur. Men vad sjutton som helst kan ju faktiskt hända på vägen och det känns inte ok att barnen eller Martin ska behöva gå igenom en massa gammal skit efter mej. Så det är nog dax att faktiskt rensa ur på riktigt, bland allt gammalt som jag sparat på. Det är dax att leva nu och lite framåt den tid som är kvar och inte bakåt. Minnena får finnas i skallen, inte i gamla skokartonger!

Hur är det för dej? Är du rädd för döden? Är det något du helst varken pratar eller tänker på?