Nu har jag varit på två begravningar bara senaste veckan, och jag hoppas sannerligen att detta var den sista på väldigt länge! Jag kom precis när kyrkklockorna började ringa, i sista minuten alltså.

 

Det blev en fin och värdig begravning, trots mina farhågor. Visst var det en massa ”pampar” där, kyrkan var knökafull och bara defileringen tog hur lång tid som helst. Jag orkade inte gå förbi kistan då, utan tog avsked när alla lämnat kyrkosalen. Då kunde jag gå fram ensam och titta på alla fina blommor och minnas.

 

Ceremonin efteråt var jag inte med på den här gången heller. Jag åkte hem och hedrar hans minne på mitt sätt – ensam. Hugo var nog den mest omtänksamme människa jag någonsin mött och han gjorde allt för att stötta mej och många andra. Han var en sån person som man gärna skulle vilja likna och jag tänker iaf försöka.