Jag kämpar på!

Jag kämpar på!

Vi är hemma i Tumba igen, lite tråkigt känns det. Det blir ju bara den enda veckan på Öland i år, men men…

Hela veckan har vi varit superduktiga när det gäller mat och motion. Tyvärr har sömnen var skitdålig och det syntes på måndagsvägningen. 2 hekto upp blev det, trots kämpande. Planen var 2 hekto ner, tji fick jag…

Planen för midsommarveckan var att ta två långpromenader om dagen och äta bra mat. Detta höll vi faktiskt! Midsommarafton blev förstås lite mer än vanligt, men absolut inga mängder. Jag valde efterrätt istället för vin till maten och var mer än nöjd med alla mina val när midsommar var över. De där två hektona var nog mest resultatet av en stressad kropp pga utebliven sömn, jag brukar reagera så. Kanske var det lite fel tid i månaden också…

Igår kom vi alltså hem igen och nu är vi ännu mer taggade! I
måndags började jag fylla i checklistan i VV-appen igen. Redan igår drog
jag över mitt matkonto rejält pga väldigt gott resgodis i form av
choklad. Å andra sidan har jag redan motionerat ihop en massa extra! Det
första jag gjorde i morse var att dra iväg till Curves och bränna av
ett pass där. Bästa träningspasset jag gjort tror jag!

Det
är väldigt tungt att komma iväg och träna just nu, men det är bara att
göra det. Mitt mantra är ju ”fucking gör det bara”. Så länge man inte
känner efter brukar det funka och efteråt är man mer än nöjd.
Checklistan i appen, tre pass på Curves i veckan och dagliga promenader
ska ge mej ett resultat på minst 2 hekto i veckan – gärna mer. Jag
kommer inte att nå 57 innan bröllopet, men iaf komma under 60. Det är
som det är med den saken…

Jag har fibro, hypotyreos och en massa annat. Om jag inte tränar mår
kroppen ännu sämre, jag sover

dåligt och går snabbt upp i vikt. Så
tjejgymet Curves har blivit min räddning, plus alla promenader med
hunden. Idag var första gången jag bar korta shorts på gymmet och det var
jätteskönt! Det finns lite valkar här och där och det fanns inte på
kartan för bara ett år sedan att klä av sej så mycket och tom träna
inför folk klädd så. Men fördelen med att bli äldre är att man inte bryr
sej så mycket om vad folk tycker. Så här
ser en kropp med bmi 24,72 (eller nåt sånt) ut. Take it or leave it
lixom!

Nattens
sömn i egen säng gav ny energi. Även om jag inte når målet till
bröllopet så känner jag hur kroppen blir starkare och starkare. Jag har
tom fått ny form på benen! Jag slutar aldrig kämpa! Den här kroppen är den enda jag har och den är värd att få bästa möjliga omsorg. En dag kommer jag att nå mitt mål, inte bara nöja mej med att vara normalviktig. Det får ta den tid det tar. Huvudsaken är att kroppen mår så bra den kan på vägen.
Det är svårt att hålla en normalvikt när man slåss med olika diagnoser. Både fibro och hypotyreos gör att man lättare ökar i vikt, det är vad jag har att slåss emot. Detta är ett faktum. Men det är inget som får mej att ge upp. Aldrig! Det gör allt svårare, men inte omöjligt. Det gör att det tar längre tid men vem har bråttom? Detta är ju ingen kur utan ett sätt att leva. Jag gick inte ner till min målvikt särskilt snabbt, men jag har hållit den nya vikten i drygt tio år. Det är det som är bragden!
Så jag fortsätter och jag vet att jag en dag når min drömgräns, det tar bara lite längre tid än för andra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *