Det var så här… jag hittade en knöl i armhålan i torsdags. Igår var den större och började göra ont, idag gjorde den ordentligt ont. Eftersom den ömmade så tänkte jag att det nog inte var något allvarligt, men å andra sidan hade den växt och jag hade ingen feber eller nåt sånt… så lite fundersam blir man ju…
 
Hur som helst. En av de ungar som sitter här och pluggar då och då har en pappa som är distriktsläkare. Jag är inte den som utnyttjar folk i onödan och framförallt inte en ledig läkare. Men så tänkte jag att eftersom jag har hjälpt deras dotter en del och vet att det är omtänksamma människor så vågade jag ändå ringa… till slut.
 
Självklart skulle jag komma över och jag behövde absolut inte känna mej dum eller obekväm. Så jag släppte av Senior och Baileys hos mormor och skyllde på att jag skulle göra några ärenden. Dr L tog emot mej och kände på knölen och konstaterade att det var en svullen lymfkörtel. Pust! Inget allvarligt alltså, men han tyckte jag gjorde rätt som lät någon titta på det. Jag får inte peta på knölen och har den inte gått bort eller gått ner något till nästa helg, så ska jag komma och ”fika” hos dem igen. Det kan bli illa om den inte går ner, då kanske man måste öppna den – men det var tydligen ovanligt.
 
När jag kom till mormor berättade jag för Senior och mina föräldrar vart jag varit och fick en liten banna för att jag hållit oron för mej själv. Men vaddå??? Man vill ju inte oroa folk i onödan, eller hur???