Varför har vi inte besökt Pride tidigare? Så dumt! Men bättre sent än aldrig kanske? Jag är iaf väldigt glad att det till slut blev av och att vi var där så pass mycket som vi var. Visst var det mest jobb, men man hinner faktiskt se och känna av stämningen ganska bra ändå. Här kommer en liten resumé och massor med bilder från veckan.

Man kan väl säga att Pridepubliken är tålig, väldigt tålig! Man hade ju inte direkt tur med vädret… Jag hade förmånen att kunna stå under tak medan alla shower i Pridepark var och undgick alltså regnet, men publiken var blöt – genomblöt vissa kvällar. Ändå stod de där, sjöng med och sken ikapp med strålkastarna.

Alla har sagt att Schlagerkvällen är den bästa, så det var något jag såg fram emot. Visst var det väl kul – men det var inte bäst. Claes-Johan Larsson och Elisabeth Andreasen ledde kvällen och presenterade mängder med gäster som tex Ace Wilder, Dinah Nah, Owe Thörnqvist, Lotta Engberg, Hanne Krogh, Sarek och Slavko Kalezic från Motenegro som var med i ESC 2017 och framförde en av årets mest populära bidrag från ESC. Bra artister och en härlig kväll, men inte den bästa – inte enligt mej iaf.

 Fredagen var den kväll jag såg fram mest emot. Robert Wells och Rhapsody in Rock skulle inta Pridescenen för första gången och jag blev inte besviken! Det regnade hela vägen när jag gick mot Östermalms IP, men upphörde när artisterna slog an första ackordet och det var så bra! Robert Wells, hans musiker och alla artister var outstanding och jag hoppas verkligen att de kommer tillbaka nästa år. Nu är jag väldigt sugen på att gå på ”riktiga” Rhapsody, det skulle vara otroligt häftigt! Fredagen var absolut bäst och kameran fick jobba hårt.

Så kom vi fram till lördagen och den stora paraden! Vädret gav inget större hopp, regnmolnen hängde tunga… men jag åkte in till stan på vinst och förlust och tänkte att någon bild kanske det kan bli. Det blev flera hundra… Jag tog mej till starten av tåget och kunde ostört gå runt bland ekipagen när de gjorde sej  i ordning. Jag fick mina detaljbilder som jag sökt under veckan, kände på atmosfären och träffade folk jag känner. När tåget startade stod jag mitt i vägen precis i starten och fick mängder med bra bilder av varenda ekipage. Sån härlig stämning, så många leenden, lyckotårar och fantasifulla kostymer. Nästan 200 ekipage, 45 000 personer i tåget och nästan en halv miljon som tittade på längst vägen och där stod jag mitt i. Så häftigt! Men visst fladdrade en och annan tanke förbi… var tar jag vägen om det händer något…

Vi var inte med på avslutningen i Pridepark, då var jag för trött helt enkelt. Men vi var på familjedagen på Gröna Lund och avslutningskonserten där. Å regnet det öste ner… men publiken var där! Här kunde fotograferna tyvärr inte stå under tak, så vi var bara 3-4 stycken och till slut var det bara Martin och jag kvar. Med artister som Annelie Rydé, Gunilla Backman, Laila Adele, Magnus Carlsson och Linda Lampenius ville vi vara med så mycket vi kunde – men efter Linda Lampenius gick det helt enkelt inte längre. Det var risk att utrusningen skulle ta skada av vätan och det ville vi inte riskera. Men några bra bilder blev det trots allt.

Jag ska villigt erkänna att jag inte fattat betydelsen av Pride förrän nu, inte på riktigt iaf. Jag har förstås fattat att veckan är viktig och betyder mycket för dem som är mitt i och att det en gång om året är en fristad där man kan vara sej själv helt och hållet – men jag har inte fattat hur stor påverkan den har på samhället och faktiskt även på andra länder. Att se artisterna från Uganda göra sin grej på scen utan att vara rädda eller hotas är helt otroligt häftigt, särskilt när de berättade att en av dem blivit fängslad när de spelade in sin musikvideo för att de höll i en regnbågsflagga. Det måste vara en otroligt befriande känslan för dem att kunna uppträda på det här sättet och att gå omkring på området i lugn och ro precis som alla andra.

Jag bara önskar att veckan inte behövdes… att man kunde få vara sej själv ändå, utan att vara rädd. Å jag är så glad att vi äntligen fick vara med om detta. Att träffa alla galna och alldeles underbara människor som accepterar den här mysko heteromänniskan (mej) totalt. Jag är otroligt glad att jag fick vara en del av detta och att jag blev insläppt med kameran på så många privata ställen. Jag har fått mängder med fina bilder och nästa år blir det ännu fler – det kan jag lova! Detta vill jag inte missa igen!

Vi må ha kommit långt i Sverige, men det är inte tillräckligt! Särskilt inte som det i vissa länder går bakåt igen… det finns mycket kvar att göra.