Funderar lite på det här med beröm och kritik och hur vi utvecklas av det ena eller det andra. En person som bara får beröm och har ja-sägare runt sej har förmodligen ett bra självförtroende och vågar föra sin talan. Men är det utvecklande? Att aldrig behöva argumentera innebär ju att man inte behöver fundera på varför man tycker/gör si eller så.

Att däremot enbart få kritik för det man gör eller tycker måste vara oerhört frustrerande och kanske göra en person till en elak hårding som vägrar att lyssna på andra.

När jag tänker tillbaka på skolåren så ser jag ett mönster. De söta flickorna som var duktiga i skolan möttes bara av beröm och leenden. De lekte ”tjejlekar” och var ganska bra på att manipulera. Det var de här flickorna som killarna drog i flätorna för att de var så söta  🙂  Flera av dem jobbar idag inom barnomsorgen eller sjukvården. De söta killarna såg man inte så mycket av… de var lixom osynliga.

Sen hade vi de tuffa tjejerna som sa emot och rökte bakom skolan, de som struntade totalt i skolan och föraktade de som försökte plugga. De här tjejerna tog för sej, syntes och hördes. Några gick det riktigt illa för, några är idag framgångsrika företagsledare.

Jag själv hamnade nånstans mittemellan. Jag var den snälla tjejen som ändå vågade sticka ut näsan och som kom på att man kanske borde ha en utbildning nångång i 8:an sådär.. Jag höll mej till de snälla killarna, spelade fotboll och höll på med musik. Samtidigt så gick jag mellan alla bråk och vägrade se någon bli mobbad. Jag valde aldrig sida utan höll mej i nånslags mittfåra. Jag visste det inte då men kan idag se att jag ville ha lugnt runt mej samtidigt som jag sökte bekräftelse. Samtidigt ville jag ha rättvisa och att folk skulle må bra.

När jag idag frågar folk hur de såg på mej i grundskolan säger de flesta att de inte kommer ihåg mej. De kommer ihåg några av de andra som jag umgicks med, men inte mej. Men de kommer i håg någon som fanns där och som protesterade när något hände på skolgården. Jag var alltså ganska osynlig under hela lågstadiet, men syntes desto mer i högstadiet. I högstadiet umgicks jag med de äldre killarna och höll mej mest i musiksalen.  I efterhand har jag fått veta att en del tjejer var avundsjuka på mej för att de äldre killarna släppte in mej och ville umgås med mej. De var mina kompisar och accepterade mej som jag var, det var absolut inte frågan om något annat.

Jag vägrade ta skit och tog avstånd från mina klasskompisar. Jag gick inte ens på avslutningen i nian, utan hämtade bara mitt betyg och gick. Jag tyckte inte om dem. Enligt mej så strulade de bara och hade inga framtidsplaner. Jag ville något med mitt liv och hade inte tid för deras strul. Jag hade en plan och den tänkte jag genomföra. Idag vet jag att många tappade bort hela högstadiet men att några kommit igen rejält och pluggat vidare efter högstadiet. Jag gjorde vad jag kunde och pluggade vidare efter gymnasiet ytterligare ett år. Jag fick den utbildning som jag strävade efter och blev trafikassistent inom flyget, men jag har aldrig jobbat som det. Jag hoppades på en flygplats på F18, men det blev ingen och min dröm förblev en dröm.

Istället har jag haft andra otroligt roliga och utvecklande arbeten och sedan kom det två barn som tog upp all min tid och som varit min bästa skola i personlig utveckling. Barnen har lärt mej att figthas, ödmjukhet, diplomati, list och en massa annat. Jag har försökt lära dem att först lyssna och sedan agera, det som jag själv aldrig kunnat…

Å jag tror att de blivit en bättre version av mej. Jag vet att de är vänliga människor, som vågar stå upp för orättvisor och säga vad de tycker. De är kloka grabbar som har framtidsdrömmar och planer för sitt liv. De har fått mer beröm än vad jag fått men även en del kritik för att få dem att tänka själva. Jag tror att jag lyckats blanda det där ganska bra med tanke på hur de kan utveckla saker vi pratar om.

En människa behöver både beröm och kritik för att växa och utvecklas – det går inte att utesluta varken det ena eller det andra. Jag har lätt för att ge beröm och ser det som otroligt viktigt, men jag är heller inte rädd för att säga ifrån eller ge kritik. Jag tror att jag dessutom är ganska bra på att ta emot bägge, även om kritik förstås är jobbigt att få. I Sverige är det ovanligt att både ge ros och ris, man håller hellre tyst. Har man något att säga så är det ofta kritiskt och då skriver man ”Dagens tistel” i nån tidning. Skulle man våga sej på att ge kritik på tex internet och kanske en blogg så skriver man oftast anonymt.

Jag får en del beröm men även mycket kritik för det jag skriver på bloggen och det får mej att fundera lite till. Kanske leder det till ytterligare ett blogginlägg, något som beröm kanske inte gör så ofta… Så jag hävdar fortfarande att man måste ha lite av bägge. Ros för att växa – Ris för att utvecklas!

.