Jag skriver inte om riktigt allt som händer i mitt liv, eller jo – i mitt liv finns inga större hemligheter – men jag har ju människor runt mej vars problem jag inte luftar, å de ingår ju iofs i mitt liv. Vi har det lite jobbigt just nu är det enda jag säger om det.

Jag var så glad när jag kom från min läkare för någon vecka sedan. Allt såg bra ut, inga nya diagnoser eller frågeställningar. Jag skulle bara få träffa en ortoped för att fixa till en vårdplan för mina onda knän. Den ortopeden träffade jag idag och det blev en rejäl käftsmäll!

För några år sedan fick jag ont i vänster knä när jag gick uppför i trappor och backar/sluttningar. Efter ett tag började även höger knä att göra ont och sedan förra våren gör det ont även när jag går nerför. Det skär som en kniv rätt in i knäskålen från ovansidan och gör vansinnigt ont. Men jag är rätt smärttålig och söker inte problem förrän det är ett problem på riktigt, det blev det i somras. Vissa dagar kan jag helt enkelt inte gå i en trapp, det gör så ont att jag nästan skriker. Får man panik när rulltrappan står still, så behöver man hjälp.

Så jag tog mitt problem till Dr Kompis som skickade mej på röntgen. Enligt röntgensvaren fanns det flera cystor, lite brosk och lite förslitning. Ingen artros dock – glada för det var vi alla. Dr Kompis skickade mej vidare till sin ortopedkompis som jag alltså träffade idag. Jag hade så stora förhoppningar och såg fram emot besöket. Jag var inte alls liks glad när jag gick därifrån.

Mina knäskålar har rejäla förslitningsskador och sånt går inte att göra något åt. Knäleder kan man byta, men inte en knäskål. Min överrörlighet har sabbat hela min kropp snart och det enda som hjälper är träning, men inte ens det är nog för att ta bort smärtan. Nu ska man göra en titthålsundersökning för att se om det kanske går att slipa ner knäskålen där det skaver som värst. Så den blir jämnare. Som sista alternativ kan man ta bort hela knäskålen, så får jag leva utan. Det går, men är inget man vanligtvis gör.

Jag måste träna ännu mer, men kommer ändå att ha ont. Smärtan kommer jag aldrig att bli av med, den kommer snarare bara att bli värre. Och i värsta fall kommer jag att få så ont att jag inte kommer att kunna gå. Det är väl då knäskålen ryker antar jag… Tränar jag inte så kommer jag snabbt att bli sämre, så det finns lixom inget alternativ. Å jag får absolut inte gå upp i vikt, snarare gärna gå ner en del. Allt som ger ytterligare belastning ska undvikas, till varje pris!

Springa är alltså knappast aktuellt något mer. Bra dagar, när jag är i värmen, kanske det kan gå… då har jag nämligen betydligt mindre ont. Däremot kan jag fortfarande gå hur långt som helst utan att det gör ont, men detta kommer förmodligen att ändras. Det är belastning och stötar som är värst och det är ju svårt att undvika. Knäskålen sitter i princip helt löst och har alltid gjort, den behöver mer muskler runt sej för att hållas på plats. Men ont, rejält ont, kommer jag alltså alltid att ha.

Som alltid när nya tråkiga besked kommer till mej blir jag lite låg. Typ ett dygn. Jag ältar, funderar, bearbetar och tycker synd om mej. Sen är det bra. Sen ser jag framåt och funderar inte så mycket mer. Det blir som det blir helt enkelt. Nu har jag något nytt att förhåll mej till, jag kan gå men inte hoppa eller springa. Men så länge jag kan gå är det väl ok? Det är ju faktiskt inte alls om kan det.

Så nu är jag lite ledsen, det är ok att vara det. Imorrn är det mesta som vanligt igen. Jäkla skit!