Jag har lite svårt att ta till mej känslan av det jag lever i just nu. Det här med att jag inte är ensam längre och inte behöver klara allt själv. Det är knepigt, men känns så lyxigt!
 
Idag skulle jag ju fixa en massa och eftersom jag inte mår riktigt bra, så var jag väldigt på det klara med att jag nog inte skulle hinna allt och att det skulle ta längre tid med varje moment. Men jag har ju Vännen!
 
Jag röjde i trädgården och han plockade ner i säckar. Han såg till att Baileys fick vara med oss hela tiden och även Junior hjälpte oss en del. Jag tog ner ljusslingor och annan trasig belysning. Vännen bytte lampor där jag inte når och där det alltid tar tid innan det blir bytt i vanliga fall. Sen satt Junior och Vännen i köket och kollade vad det var för fel på trädgårdeblysningen medan jag lagade mat. Nu är killarna och handlar medan maten blir färdig.
 
Det känns väldigt bra att göra allt detta tillsammans, att städa i trädgården, att fixa inne, att handla – allt känns så naturligt. Och nu att sitta ensam hemma och veta att de är och handlar är en vardagslyx som jag definitivt kan vänja mej vid. Det blir lixom så mycket enklare när man är två… konstigt ändå… jag som inte ville släppa in någon…