Bläddra efter
Etikett: bröstförminskning

Helt slut!

Helt slut!

Nu ska jag berätta hur allt gick igår. När vi kom hem på eftermiddagen var jag helt slut och kollapsade i soffan. Jag orkade inte sätta mej upprätt ens och skriva och för en gångs skull lyssnade jag på kroppen och gjorde som den ville. Jag låg som en diva på soffan hela kvällen och jäste.

Iaf… vi drog iväg till stan vid 12. Innan hade jag haft svårt att välja kläder, det blev ju höst på direkten! Men vi kom iaf iväg och tog sikte på Kungsholmen. Först hälsade vi på hos en kompis som hade en kasse med grejer till Bloggdagens goodiebag. Stackars Martin fick bära runt på den resten av dagen… men men, vi trodde ju inte att den skulle vara så stor…

Redan strax efter 13 checkade vi in på St Göran, trots att jag inte hade tid förrän kl 14. Vid 14.20 undrade jag om vi var bortglömda, då hade vi väntat över en timme och ingen hade ens tittat åt vårt håll. Men strax efter blev jag iaf uppropad och fick träffa mannen som ska sköta min överlevnad och sen till att jag andas men inte känner något nästa fredag. Han heter Gunnar och det gör min pappa också, så det blir nog bra  🙂

Vi gick igenom mina uppgifter och ingreppet, men ganska flyktigt. Han var mest intresserad av en del andra saker som gäller mina tidigare diagnoser… å inte sjutton vägde han mej heller!!! Men han tyckte kanske att jag såg ”normal” ut? Vad vet jag… Besöket tog max en kvart och sen sprang vi iväg och åt. Vi hade ju inte vågat göra det innan eftersom jag inte visste om jag skulle vägas eller inte. Medan vi åt öppnade sej himlen och regnet vräkte ner!

Jag var helt slut, så istället för att åka tillbaka in till city och kolla efter skor till mej så tog vi direktbussen till Tumba som går från Fridhemsplan och sen kollapsade jag alltså. Inte hjälpte det att sonen trasslade lite igen på kvällen, men det var inget värre än vi varit med om förr. Vi klarar det mesta och är rätt härdade numera, tyvärr. Men varje sån liten ”brandhärd” gör mej väldigt trött och jag behöver energi just nu, inte mer av det som gör mej trött.

Å just nu är jag trött! Så ett par dagar har hundpromenaderna uteblivit, jag har inte orkat helt enkelt. Martin har fått gå ensam med Baileys och jag har pysslat här hemma istället. Nu har vi ju tvätt för tre igen… Att hösten kom så plötsligt är väldigt jobbigt. Värmen får mej att må så himla bra och direkt när tempen faller så blir kroppen som ovillig att göra något. Ungefär som ormarna alltså, jag kanske var orm i mitt förra liv?

Nu ska jag iväg till Curves och prata om Bloggdagen och sen in till stan med Annelie och gå på ett par vintriga pressvisningar. Sen ska vi se om jag kan leta rätt på de där skorna jag behöver, vi får se om jag orkar.

Ha en riktigt bra dag everyhopa!

Narkosläkardax!

Narkosläkardax!

Nu börjar det på riktigt!
Från och med igår kan jag säga: nästa vecka ska jag opereras! Jösses! 15 års väntan är över och idag kör alla förberedelser igång på riktigt. Klockan 14 har jag en date med narkosläkaren för att prata om allt som ska hända. Undrar om han/hon kontrollväger mej?

Martin följer med mej på alla möten. Jag behöver hans öron och lugn eftersom jag själv bara kommer ihåg hälften av allt som sägs. Så på sätt och vis är det skönt att han inte har börjat jobba än och kan vara med överallt.

Vi åker in till stan strax innan lunch, vi har lite grejer att hämta till Bloggdagen. När besöket på St Göran är över går vi och äter, jag vill inte riskera något genom att äta innan. Å när vi ätit ska vi kolla på höstskor till mej som ortopedtekikern kan bygga om. Sonen är hundvakt och kommer nog ligga i soffan och slappa större delen av dagen med hunden. Helt ok, de behöver såna dagar tillsammans.

Ikväll ska jag berätta mer om dagen. Ha det bäst!
Passa på och tävla medan jag är borta  🙂

Jag klarar det!!!

Jag klarar det!!!

I början av sommaren såg det ganska hopplöst ut. För bara två veckor sedan såg det nästan lika hopplöst ut… men förra veckan började jag se ljuset och nu är jag faktiskt nästan säker på att jag klarar det, Det handlar förstås om vikten som socialstyrelsen satt för att godkänna min bröstförminskning. BMI ska vara max 25, det går inte att förhandla om.

Måndagen efter vi slutade jobba på Viktväktarna vägde jag 63,8. Målet var 59 blankt. Då skulle jag vara säker på att inte bli hemskickad från operationsbordet. Jo, det kan man tydligen bli om man väger för mycket. Jag är kort, med kläder har jag ett BMI på 24.98 när jag väger 60,6. Dit var jag alltså tvungen att ta mej. Skulle det gå? Jag hade ingen större förhoppning. Särskilt inte som jag tidigare snittat 0,1-0,2  när jag skött mej exemplariskt.

Förra måndagen (vi väger oss på måndagar) vägde jag 59,9 utan kläder och 60,4 med de kläder jag tänkte ha vid nästa läkarbesök. Då började jag tro att det var möjligt. Idag sa vågen 58,7 och med ganska tunga kläder 59,7. Så imorrn när jag träffar narkosläkaren kommer han/hon bli nöjd. Jag har gått ner sedan första besöket, precis som de ville och jag har nu ett BMI på 23,97. Jag klarade det!!!

Om 11 dagar ligger jag i bästa fall på uppvaket och operationen är över. Jag väger som jag ska nu och så fort läkningen är klar ska jag börja bygga en starkare och smidigare kropp. Jag vill ha en kropp som bär mej och gör det jag vill. Jag har inte gått ner i vikt för att bli snygg, utan för att leva längre och få en stark kropp. För att må så bra som möjligt. Snart börjat kapitel 728 i mitt liv, kapitlet då jag kan röra mej som jag vill  🙂