Familj -

Värt att veta om Gambia – The smiling coast of Africa

november 8, 2024 Marlene Kommentarer 2 kommentarer

Just nu tittar många på vinterresor och nu när Apollo börjat med resor till Gambia får jag såklart mängder med frågor. Varför ska man åka dit? När är bästa tiden? Var ska man bo? Vad finns det att göra? Jag tänkte försöka svara och ge lite allmänna tips och råd, jag har ju faktiskt bott där 🙂

Gambia är ett av världens minsta längder och turismen betyder allt för ett så litet land. Det är i vissa fall helt avgörande för att familjer ska överleva. Under flera år har det varit dåligt med svenska turister i landet, mest pga av att Ving slutat med sina resor dit. När Apollo meddelade att de skulle börja med resor till landet var lyckan stor. Både hos oss som gärna åker dit och i Gambia, svenskarna är nämligen väldigt omtyckta där.

Nu ökar turisterna och fler turister betyder att många åker för första gången. Då finns det några grejer som kan vara bra att veta. För det första så är det ett alldeles underbart land! För det andra så är det bara någon timmes tidsskillnad, så skönt! För det tredje så är det en het värme med en lätt bris från Atlanten, ljuvligt!

Åker man första gången är det enklast att åka charter med Apollo. Det går att åka reguljärt men det tar längre tid och är oftast dyrare. Vi åker alltid charter dit och jag rekommenderar att även lägga till för transfer, det är helt enkelt enklast när man inte varit där förr och värt pengarna. Under transfern får man oftast ett kuvert med karta och andra bra-å-ha-grejer och kan ställa de där frågorna som man kanske funderat på.

Det tar ca 8 timmar att flyga mellan Stockholm och Gambias lilla flygplats Yundum strax utanför Banjul. Det är en rätt stökig flygplats där du går igenom säkerhetskontroll även när du går ut, så det tar sin lilla tid. Håll i väskorna hårt när du kommer ut ur flygterminalen, där kommer nämligen ett helt gäng sugna bärare som vill hjälpa dej. Detta är första gången du får öva på att säga nej, vänligt men bestämt. Om du inte vill ha hjälpen alltså, i annat fall säger du bara vilket hotell du ska till och låter dem ta dina väskor och ger sedan en svensk 20-lapp som tack. Ha gärna en skvätt vatten kvar från flyget, det är varmt när man landar och ganska mycket väntetid.

Något annat jag rekommenderar är att gå på Välkomstmötet som brukar vara dagen efter ankomst. Gambia är ett annorlunda land, så är det, och det är bra att få all information man kan. På välkomstmötet får man veta allt om Apollos utflykter, det kan man ju kolla upp redan hemma – men där brukar även vara någon från Gambiagruppen och dem är det lite extra spännande att lyssna på. Man kan även få hjälp att fixa sim-kort till telefonen om man behöver det.

Det kan vara bra att veta att internet är rätt uselt i hela landet. Vi har alltid med oss en gammal mobil som vi köper ett extra sim-kort till och laddar med massor med datamängd så vi kan ha den som hotspot hela resan. På så sätt kan man ha kontakt med dem där hemma, kolla internet osv. Vi brukar ta Africell som funkar bra, men det är ingen större skillnad på pris mellan de olika bolagen. När det gäller pengar är det enklast att ha med svenska pengar och växla i någon växlingsbutik vid hotellet. Behöver du ge dricks innan du växlat, så funkar en svensk 20-lapp eller Euro helt ok. Men använd sedlar som kan växlas in, inte mynt.

När jag kom till Gambia första gången på 80-talet var det huvudsakliga turiststråket i Bakau. För kanske 10-15 år sedan hade turismen flyttat till Fajara/Kotu och nu är det närmare Kololi. Det kan vara bra att veta när man ska välja hotell. Det händer inte mycket alls längre i Bakau, är hyfsat lugnt i Kotu och party i Kololi. Enkelt sagt alltså. Vi bor gärna i Kotu, där är lagom mycket att göra och en fin milslång strand att promenera längs, med juicebarer och fruktstånd lite här och där.

Kom alltid ihåg att Gambia är beroende av turister! Turistsäsongen är mellan oktober och april, ungefär, och under den tiden ska man tjäna ihop inkomst till resten av året. Kom alltid ihåg det! Du som turist är nämligen superintressant och livsviktig! Du ÄR inkomst!

Direkt när du kommer utanför hotellet så kommer det att komma fram människor till dej. Främst män i olika åldrar som vill vara din guide. De är alltid glada och pratsugna. De vill hälsa genom att ta dej i handen, höra vad du heter och var du kommer ifrån. De vill skapa kontakt, för att (oftast) tjäna pengar – men de vill inget ont och är inte farliga. Bara lite lätt påträngande kan man tycka. Särskilt när det händer 25 gånger om dagen… MEN det är faktiskt bara att vänligt men bestämt säga ”Hej” tillbaka, ”Nej Tack” och att man gärna vill gå ifred. Enklast är att säga att man varit i Gambia förr och redan har en kontakt.

Alla känner alla, säg att ni känner vår vän Buba och använd honom gärna som guide om ni behöver. Han är pålitlig, har en bra och säker bil, och kan köra er precis vart ni vill. Han brukar hålla till mellan Kololi och Kotu, bara fråga efter honom så får ni snart kontakt. Hälsa från mej 🙂

Som sagt: alla vill ha kontakt med dej, men det finns knep. Jag får iofs oftast gå ifred då de flesta vet vem jag är, men ett säkert kort är att gå en bit ut i vattnet då får man alltid vara ifred. Eller ha hörlurar och låssas som du inte hör, de kan vara avstängda – det syns ju inte 🙂

Det kan vara påfrestande att alltid vara påpassad och att alltid ha någon som vill prata med en. Det är då du måste komma ihåg att du är deras levebröd. Säg nej, vänligt och bestämt. Igen och igen. Efter några dagar upphör detta, det går snabbare om de vet och ser att du har en gambisk kontakt och vänner i landet.

Våga lämna hotellet! Om du tillbringar hela semestern inne på hotellet har du inte varit i Gambia och då har du missat precis hela upplevelsen. Visst finns det roliga och exotiska djur även på hotellet, men det är utanför du har det genuina livet. Gambia är platt och lätt att ta sej fram med fötterna. Det tar kanske 45 minuter att gå från Kotu till Bakau och är ungefär lika långt mellan Kotu och Kololi. Du kan gå längst stranden till Kololi, det kan du inte till Bakau – gamla presidentens hus och en massa sten ligger i vägen.

Alla de här killarna som vill prata med dej kan hjälpa till med taxi för en dag för att besöka tex Banjul, Bakau, krokodilpoolen, marknaden i Brikama mm. Det finns även registrerade guider som är speciellt utbildade för detta, jag har inte testat dem så jag vet egentligen inte hur de är. Det finns folk överallt som känner någon som känner någon, alla kan hjälpa dej med precis vad du vill. När det gäller taxi så är det bara de gröna som får åka ner till hotellen, det kan vara bra att veta. Buba kan du använda till det mesta, han åker överallt 🙂

Självklart ska du se dej runt och göra en och annan utflykt! Vi tar gärna båten till Juffureh där Kunta Kinte föddes och togs till fånga. Här finns även ett litet museum. På vägen dit eller därifrån kan man stanna till vid Kunta Kinte Island, som förr hette St James. Dit fördes slavarna innan de skeppades till övriga världen. Det är en intressant utflykt och en viktig historia som måste bevaras. Det blir en heldag och brukar vara något att minnas för resten av livet.

Vi tar gärna en dag på floden när vi bara tar det lugnt, fiskar och solar. Gambiafloden har gott om fisk, så alla brukar få napp. Har man tid är det en upplevelse att åka båt hela vägen upp till Georgetown och ligga kvar där någon natt. Har man tur kan man se flodhästar och delfiner på vägen.

Många frågar om SOS Barnbyar och om man kan besöka dem. Man är inte lika pigg på besök i barnbyarna längre och de får väldigt många gåvor – så försök att besöka en familj eller by utanför turistområdet istället.

Du kommer garanterat att få kontakt med någon ur personalen på hotellet eller taxichaufför (återigen: Buba – han visar gärna upp sitt hem) som förmodligen har sin familj på landsbygden. Be att få se hur de bor och lever, det brukar vara ett välkommet inslag. Köp med en säck ris eller en dunk olja på vägen som tack. Eller varför inte myggnät, de kostar runt 100 kr och räddar liv. Allt är faktiskt välkommet; fotbollar, ballonger, reflexer, tandborstar, små leksaker utan batteri, kläder, smink, nagellack, skrivböcker, pennor… allt utom godis och sötsaker. Tandhälsan är bedrövlig.

Av en slump lärde vi känna Smile som kommer från en by en bit upp längst Gambiafloden. I 10 år har vi känt honom nu och stöttat både honom, hans familj och i vissa fall hela byn. När vi kommer dit är det stor fest, alla är där och följer oss vart vi än går. Det är helt magiskt!

Våga ta kontakt. Våga gå utanför din sk komfortzon. Var inte så jäkla svensk!

Gambia är alldeles fantastiskt! Särskilt när man vågar ta del av det genuina Gambia och för att kunna det måste man ta sej utanför hotellet och släppa in nya människor inpå livet. Gambia är inte bara varmt i klimatet utan även när det gäller vänner. Här bryr man sej på riktigt. Visst vill man tjäna pengar, men man märker snart att vänligheten är genuin från de allra flesta och inte enbart beror på pengar. Lita på din magkänsla!

Ha ett öppet sinne och släpp in. Gör du det, så kan jag lova dej en alldeles fantastiskt semester och vänner för livet. Då kommer du att vilja åka tillbaka, Gambia kommer att bli ett behov. Vi är många som bara åkt hit på semester och kommit hem helt förändrade. Gambia är fattigt, våra vänner har bara fyra väggar och i bästa fall ett mål mat om dagen. Men de har något som vi inte har – genuin livsglädje! Å det måste vi lära oss av.

Detta är alltså mina bästa tips för dej som besöker Gambia första gången (andra gången vet du vad som gäller):

Åk med Apollo, ta deras transfer och gå på välkomstmötet.
Ta med svenska pengar eller euro, växla på plats.
Ha tålamod, du kommer få säga ”hej” och ”nej tack” minst 25 gånger per dag.
Lämna hotellet, besök en familj på landsbygden.
NJUT!

Men det finns några baksidor också… Det kan hända att du kommer att få en mängd fördomar kastade mot dej när du berättar för andra att du ska åka till lilla Gambia. Särskilt om du är kvinna och singel. Du kommer förmodligen att få menande leenden och frågor om du ska åka dit för att skaffa dej en man. En av alla fördomar som funnits sedan 60-70-talet, är att ensamma vita kvinnor åker till Gambia för att hitta en svart man. Så är det inte! Den som påstår det har med största sannolikhet aldrig vart där.

Du kommer kanske också att få höra att det är farligt. Varför vet man däremot inte, bara att det ”väl är så i Afrika”. Ytterligare en fördom utan grund, Gambia är INTE farligt. Jag känner mej säkrare där än i Stockholm, oavsett om det är dag eller natt.

Jag hoppas att jag lyckats förmedla lite hur det är, kunnat ge några goda råd och att ni nu har bestämt er för att åka och kanske redan bokat en resa. Då hoppas jag att ni får en alldeles fantastisk vistelse i ett av världens vänligaste länder. Så hoppas jag också (och tror) att du ska bli lika förälskad som jag i det lilla landet. Njut av god mat, härliga människor, underbart klimat och långa stränder. Jag längtar ständigt tillbaka!

Vi var där senast i januari 2019, vilket är alldeles för länge sedan. Det finns massor med bilder på instagram @marlenerinda om ni vill se mer hur det ser ut där. Ni får skrolla lite i flödet bara.

Vill ni veta mer om Gambia eller komma i kontakt med Buba, så är det bara att slänga iväg ett meddelande på instagram eller maila: marlenerinda@gmail.com så svarar jag så gott jag kan. Det finns en hel del under fliken ”Gambia” högst upp också.

Men kom ihåg:

Du behövs i Gambia – här kan du göra skillnad! På riktigt!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Hos husbilskompisar i Kil

augusti 19, 2024 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

Den här sommaren har vi träffat så otroligt många härliga människor. Några har vi träffat flera gånger, så är det med Micke och Patric aka Swedenglamper och deras tre pälsbollar. Världens goaste ”göbbar”

För ett par år sedan tog Micke kontakt med oss via instagram, någon månad senare sågs vi på Elmia-mässan. Då var även Patric med och vi blev direkt goda vänner. Det är så härligt när man klickar med personer och ser fram emot att få lära känna varandra mer. Såklart hjälpte det att hundarna finns med i bilden, världens sötaste och knäppaste hundflickor 🙂

Nu skulle vi börja resan hemåt, efter två månader ute på rull. Stoppet hos Micke och Patric blev som sista rycket på en fantastisk sommar. Å vilket stopp det blev!

Vi seglade in genom de stora grindarna i Kil på söndageftermiddagen och hade gott om plats i den härliga trädgården. Här väntades det besök av Patrics bror med familj, så även Micke och Patric skulle bo i sin husbil på tomten. Vi sågs ju för bara någon vecka sedan, så vi behövde inte uppdatera oss särskilt mycket. Men vi fick såklart en husesyn i det vackra och även historiska huset. Ett K-märkt hus från 1600-talet, som de renoverat med varsam hand som det så fint heter.

Efter rundturen satt vi oss ute i solen och drack bubbel, medan vi väntade på deras gäster. Samtidigt som jag såklart myste med hundarna, jag hade ju kommit till paradiset. Inte en. Inte två. Utan TRE pälsbollar!!! Vakthunden Joy, sötnosen Collette och knäppisen Lisa.

Gästerna kom och installerades. Sedan blev det en gemensam middag och ett långt eftersnack vid matbordet innan vi alla gick åt varsitt håll. Alla skulle jobba dagen efter, så det blev inte så sent.

På måndagen hade jag bästa morgonen! Direkt när jag vaknade och öppnade dörren ut mot trädgården trippade det in två små morgonbusiga pälsbollar. Joy och Collette kom på besök och hoppade direkt upp i soffan för att få sitt morgonmys. Lisa hade fullt upp med att vakta grannens kaniner och satt i princip fast vid staketet hela tiden som vi var där. Numera går hon under namnet kanindräparn, fast hon fick inte tag i någon kanin ska väl tilläggas.

Partic hade åkt till sitt jobb, medan vi andra jobbade ”hemma”. Micke dukade upp en fantastisk frukost som vi åt tillsammans ute i solen. Så otroligt lyxigt. Sen tränade jag mitt pass och fick hjälp av hundarna, världens bästa PT´s. Till och med Lisa var med. Så mysigt!

När arbetsdagen var slut och Patric kommit hem tog vi alla en gemensam fika och sedan var det dax för oss att packa ihop och dra vidare. Vi hade skrattat, haft härligt snack, massor med god mat och jag hade fått en massa mysigt hundgos. Trippelt hundgos dessutom!

Här nedan kan ni se intervjun vi gjorde med ”göbbarna”. Så härliga människor.

Det var dax att dra vidare. Att faktiskt åka hemåt. Sååå tråkigt!!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Bröllopsdag i Vansbro

augusti 1, 2024 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

23 juli har vi bröllopsdag, i år var det den åttonde i ordningen. Vi har faktiskt förlovningsdag samma datum, i år den nionde. Vi firar allt så mycket vi kan och på bröllopsdagen är vi larvigt romantiska 🙂

Klart man ska fira om man kan och en bröllopsdag ska såklart firas stort. Våra kompisar Helene och Krister (Beerggrens Bilbo) var återigen i närheten, så vi letade rätt på en camping där bägge kunde stå ett par dagar, bokade och möttes upp. Valet föll på Vansbro, där vi hittade en fin liten camping precis vid kanalen där Vansbrosimmet går av stapeln.

När man har bröllopsdag ska man väl vara lite extra omtänksamma tänker vi. Alltså passade jag på att tvätta allt vi hittills skitat ner och laddade skåpen med rena kläder igen. Medan Martin tömde vår toalett, som mest jag använder, en kärlekshandling som heter duga 🙂

Solen sken, så vi passade på att utforska närområdet lite direkt när vi kom. Vansbro är vansinnigt fint. Här flyter älven genom landskapet, det finns massor med bra promenadstråk och fina hus överallt. Trots semestertider och vackert väder var det dock nästan inget liv alls i stan. Lite konstigt tycker jag, för den här orten är värd att upptäckas.

Efter en stund i solen var det dax att svida om för att gå iväg och äta. Vi kollade in tripadvisor och hittade Selins som vi tyckte lät som ett bra alternativ. Där tog jag en pasta och Martin en hamburgare. Till detta blev det en cider för mej och en öl för maken. Allt var riktigt gott och vällagat!

Mätta och belåtna gick vi tillbaka till campingen och knäckte ett bubbel. Nu kanske ni tycker att man ska fira en bröllopsdag på egen hand, men våra kompisar förgyllde faktiskt dagen. De är toppen att ha med sej oavsett vad vi gör!

Det blev en väldigt härlig dag, på en mysig plats. Vansbro Camping är ännu en plats vi gärna återkommer till. Här kan man ju dessutom tvätta, vilket är ett stort plus!

Jag är verkligen gift med världens bästa man. Han är min bästa vän, min trygghet, mitt ankare, min guldkant. Att träffa någon sent i livet är en förmån, nu var vi iofs inte lastgamla – men ändå… han var 35 och jag 38. Vi hade faktiskt gett upp bägge två och accepterat att leva ensamma resten av livet. Dessutom hade vi känt varandra i hela sju år och inte haft en tanke på att det skulle kunna vara något annat än en vänskap. Det är 16,5 år sedan nu.

Varje bröllopsdag börjar alltid med att vi frågar chansen på varandra. Den som hinner först alltså. Så svarar den andra i bästa fall JA, då kör vi ett år till – detta JA får man inte ta tillbaka under året, utan man får vänta ett år tills det är dax att fråga igen. Om vi är knäppa? Såklart vi är. Båda två tack o lov 🙂

Så nu kör vi ett år till. Undrar var vi firar bröllopsdag nästa år och framförallt om två år – när det är dax att fira tio år som gifta. Såklart måste vi hitta på något speciellt då? Kanske köra bröllopsresan i repris? Två veckors kryssning på Medelhavet tackar jag inte nej till!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Solig dag på Gröna Lund

juni 5, 2024 Marlene Kommentarer 2 kommentarer

Så var det dax för den årliga familjedagen på Gröna Lund. Varje år, precis innan sommaren, bjuder Makens företag på familjedag. En himla mysig dag, då vi nästan alltid har tur med vädret 🙂

Martin jobbar på världens bästa företag. När de bjuder in till trevligheter är alltid partnern välkommen och till familjedagen är även barnen välkomna – åldern spelar ingen roll. Våra vuxna barn brukar alltså också hänga med, ibland även flickvänner. Den här gången var det Martin, jag, äldste sonen och han flickvän.

Solen sken som den gjort hela tiden senaste veckorna. Tempen visade 25 ljuvliga grader redan när vi klev på tåget vid 10.30. Vi var lite tidiga och klev av spårvagnen vid Djurgårdsbron och gick resten av vägen. En mysig promenad längs vattnet, som vi gärna går.

I söndags var det både Spårvägens Dag, så de gamla spårvagnarna trafikerade Djurgården. Och nån båtförening hade öppet hus på båtarna som ligger strax brevid Spritmuseum. Så det fanns en hel del att titta på och göra, men på ditvägen stannade vi inte. Vi hade ju en tid att passa 🙂

Vi mötte upp ungarna och Martins kollegor, fick våra biljetter och ställde oss i kö. Kön in till Grönan vid öppning är inte att leka med. Vi snackar låååång! Det finns två ingångar, vi stod vid den längst ner mot vattnet och den kön gick nog ner till vattnet till slut. Men vi kom in och kunde börja vår dag i parken.

Man fick välja på åkband eller femkamp, vi valde femkamp. Men först gick vi runt lite och bara kände in atmosfären, kollade efter nyheter (det var ingen pressträff i år, så vi hade ingen koll på nåt) och tog lite bilder. Sen körde vi igång Femkampen, som vi fyra gjorde i sällskap av C från företaget. Alla andra hade valt åkband. Vi sköt luftgevär, kastade bollar, sköt slangbella, kastade basket och sköt ännu mer. Till slut stod C som segrare, någon enstaka poäng mer än Martin och jag två poäng efter honom. Inte illa pinkat av en liten tant 😛

Efter lunch och några varv till tyckte vi att vi sett och gjort tillräckligt och tog fötterna tillbaka till Centralen igen. Då passade vi på att gå in i lokhallarna för spårvagnarna och tittade lite på utställningen där. Vi gick ut till båtarna där det var öppet hus, gick inte ombord på någon men tittade från kajen. Sen gick vi långsamt tillbaka, tog en milkshake på vägen som vi drack i Kungsträdgården, tittade på folk och bara myste.

Väl hemma hade vi gått över 17 000 steg och var rätt möra. Men vilken mysig dag! VI ser redan fram emot nästa år. Då ska jag vinna Femkampen!

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Att komma hem…

maj 27, 2024 Marlene Kommentarer 9 kommentarer

Efter 18 dagar på rull kom vi alltså hem förr förra måndagen. Och sedan dess har dagarna gått i ett! Det är mer än man tror att göra, när man varit borta några veckor och naturen gått från vinter till sommar.

VI rullade alltså långsamt hemåt och landade hemma tidig eftermiddag måndagen för två veckor sedan. Direkt när vi kommer hem packar vi alltid ur bilen direkt, sliter ur lakanen och kör igång en tvätt samt flyttar all mat från husbilen till köket hemma. Det tar kanske en dryg timma, innan allt är ute och vi sjunker ner i våra massagefåtöljer för att pusta ut. Hemma bra men borta bäst. Ja, ni läste rätt 😛

På tisdagen körde jag ytterligare tre maskiner tvätt. Men det första jag gjorde var att springa upp till vårdcentralen direkt på morgonen innan frukost och lämna blodprov inför läkarbesöket som var några dagar senare. Hela tisdagen gick åt till sånt där som måste göras; klippa gräs, ta hand om trädgården som blivit en djungel, gå igenom posten mm. När vi åkte var det nollgradigt och snö, när vi kom hem var det 20 grader och har sedan dess stadigt bara ökat. Gräs och buskar har gått bananaz.

Sen har det varit några roliga event, men dem ska jag berätta om senare. Vi har både promenerat och tränat duktigt, två promenader nästan varje dag och styrketräning varannan dag. Även om det inte syns så mycket på vågen, så känns det på kroppen. Fysisk aktivitet och sol is da shit för både knoppen och kroppen 🙂

Vi har mått så pass bra att vi ställde till med grillkväll för familjen. Sönerna kom med sina respektive, samt våra föräldrar. Nio pers som inte får plats så bra inne, eftersom vi inte längre har någon soffa, men ute funkar det hur bra som helst. Där kan vi dessutom välja att sitta i skuggan eller i solen, vilket varit skönt när det varit nästan 30 grader i helgen.

Så vi dukade upp till långbord och körde en frys- och kylskåpstömning. Det blev korv av olika varianter och kyckling, såser, röror, sallader och grillade champinjoner. Vi lyckades faktiskt hitta på hela fyra nya rätter den dagen. Hur bra som helst, känns skönt att vara på gång med receptskapandet igen. Nu ska recepten bara skrivas också, jag håller på för fullt.

För det är ju också något jag legat efter med grymt mycket. Vi har mest lyft upp gamla recept och kanske lagat om rätterna där bilderna varit dåliga. Lite nytt har det blivit, men ganska lite de senaste 2-3 åren – men bara senaste halvåret har vi pruttat ur oss en hel del igen. Så nu har vi nog 5-6 recept som ligger färdiga för kommande veckor, det första kom i lördags och ett till kommer på Du i Fokus – duifokus.se imorrn. En tomatsoppa som vi dessutom har filmat, som kommer ut senare idag på youtube.

Sedan vi kom hem har jag även varit på det där läkarbesöket också, det som jag tog prover till. Det var bla årskontroll av hypotyreosen som visade att sköldkörteln håller sej där den ska. Bara fortsätta med medicinerna som jag gjort hittills. Jag fick också en remiss för att röntga knäna, ÄNTLIGEN!!! Jag har ju haft ont sedan i höstas, men inte kommit förbi sköterskan på vårdcentralen för att få en läkartid och koll. Nu blir det intressant att se vad röntgen säger och hur vi går vidare.

Så man kan väl säga att vi hunnit en del sedan vi kom hem, även om jag varit riktigt dålig på att berätta om det för er. Jag har en härliga middag med tyska turistrådet att berätta om, en jubileumskväll med fartyget Juno som fyller 150 år, en lunch med Beirut Café som fyller 25 år och en massa annat. Det kommer!

Snart drar vi iväg igen. Sängen i Ralle (husbilen) är renbäddad, men nya lakan till och med. Specialsydda för queenbädd minsann. Så i helgen packar vi och är redo för nya äventyr, som påbörjas nästa vecka. Då ska vi göra nytt försök att provköra den där båtbilen som vi skulle testa i april när snön började vräka ner. Dax för nytt försök.

Men först är det Stockholm Beautyweek idag, imorrn blir det ny lunchlive på Börsen och på torsdag ska larmet hemma uppdateras. Känns bra med tanke på besöket i vår trädgård för några veckor sedan. Det var lite läskigt faktiskt.

Idag är det tydligen stressfria dagen… haha… helga vilodagen lixom 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Halva mitt hjärta finns i Gambia

april 8, 2024 Marlene Kommentarer 8 kommentarer

När jag som 20-åring flög in över Gambia första gången var det kärlek vid första ögonkastet. När Saharaöknen övergick i mangroveträsk och jag såg Gambiafloden ringla sej fram kände jag att jag kommit hem. Att jag skulle både skulle bo och arbeta där, hade jag aldrig ens kunnat drömma om.

1 november 1990. Det är ett datum jag aldrig glömmer. Då satte jag min fot på Gambisk mark för allra första gången och det förändrade faktiskt mitt liv för alltid. Bara två månader senare kom jag nämligen tillbaka för att bo där. Jag hade blivit erbjuden jobb under vår semesterresa och tackat ja.

På 90-talet fanns det som bekant varken internet eller sociala medier. Det höll kanske på att komma, men internet var definitivt inte särskilt vanligt i Afrika. Att ringa var dyrt, så det var snigelpost som gällde om man ville ha kontakt med nära och kära. På den tiden funkade faktiskt posten helt ok, till skillnad från nu.

Att bo så långt hemifrån och knappt ha någon kontakt med sin familj gör att man växer en hel del som människa. Man är tvungen att bli självständig och lösa de problem som uppstår på egen hand. För mej var det enormt utvecklande och den bästa tid jag någonsin haft. Det bästa jag gjort under min tid som ung vuxen faktiskt. Tiden i Gambia förändrade mej helt och de värderingar jag har idag kommer därifrån. Kanske är det därför jag inte tycker om saker och hellre bor i husbilen än hemma i huset?

Efter att jag flyttade hem skulle det ta över 20 år innan jag återsåg Gambia igen. Då tillsammans med mina barn och Martin. Jag tog med dem till alla platser jag besökte som ung och en del nya platser också. Min yngste son lärde känna Smile, som vi haft kontakt med sedan dess och även hälsat på flera gånger i hans by. Vi hjälper honom så gott vi kan med bla vår kunskap och ekonomiskt när vi kan. Nu är hela byn involverad 🙂

Smile bor ungefär 3 timmar bilresa in i landet, i den lilla byn Nema. Här bor ca 400 personer och jag tror att alla vet vilka vi är vid det här laget. Första gången vi kom till byn hade barnen fått ledigt från skolan och stod vid vägen och väntade på oss. Sedan sprang de längs bilen tills vi parkerat där vi skulle. Damerna slog i grytlock och alla sjöng. Det var helt magiskt! Ganska surrealistiskt och helt galet – men vilket känsla!

Jag tänker på Gambia varje dag och längtar dit konstant. Tyvärr har Ving inte längre några charterresor dit och det gör att det numera är mycket krångligare och dyrare att åka dit. Nu har det blivit väldigt dyrt, så vi har inte varit där sedan strax innan pandemin. Visst kan man åka reguljärt och det kommer vi att göra, men just nu har vi inte lust att resa ett drygt dygn, (enkel resa, mot 8 timmar med Ving), för att vara borta ett par veckor. Då ska jag vara borta längre. Visst kan man ta en reguljär charter som bara tar 12 timmar, men då är det väldigt dyrt.

Så jag sitter här och längtar. Tack vare internet och särskilt messenger kan vi hålla kontakt med Smile väldigt enkelt. På det sättet är internet guld värt, men jag är faktiskt lite glad att det inte fanns när jag bodde där. Jag var lixom tvungen att klara mej själv och det var väldigt nyttigt.

Smile har valt bort fru och barn för att ta hand om sin familj på 10 personer. Tyvärr är hans hälsa inte på topp, magen krånglar och han får ofta infektioner. Vi hjälper honom med pengar så han kan besöka en riktigt läkare och få medicin, istf att besöka den sk bushdoctorn som inte vet vad han snackar om. Men det är svårt att inte vara på plats. Pengarna vi skickar ner brukar även räcka till lök, olja och ris för ett tag framöver.

En del av mitt hjärta blev alltså kvar i Gambia och finns där vart jag än är i världen. Gambia finns alltid nära mej, mycket eftersom Smile hör av sej nästan dagligen. Men också för att jag har bilder överallt hemma och i telefonen som påminner mej. Jag vet att många har fördomar om det lilla landet, men det är ju som alltid från folk som inte varit där. De vet ju alltid bäst…

Gambia kallas ”The smiling coast”mycket för att alla ler, alla är glada och alla är vänliga. Här finns en otroligt rik kultur, god mat, fantastiska människor och underbara stränder. Bara 8 timmar bort (fågelvägen), nästan ingen tidsskillnad, alltid sol och milslånga stränder att promenera längs. Jag älskar det. Ni får titta på bilderna och bedöma själva om det skulle kunna vara något för er.

Nu undrar ni säkert var den andra halvan av hjärtat finns. Det ska jag berätta en annan gång 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Bloggen blir myndig!

mars 23, 2024 Marlene Kommentarer 6 kommentarer

Som sagt; det händer mycket den här veckan. Jag är frisk, vi byter husbil OCH bloggen fyller år. Tänk om jag vetat hur mycket bloggen skulle ge mej när jag startade den 23 mars 2006 🙂

Jag vill väl kanske inte jämför bloggen med ett barn, men nog har den varit min bebis under många år. Fast mer dagbok än bebis… Bloggen är mitt extra minne och jag går ofta tillbaka och kollar vad jag gjort, hur något gått till och tittar på bilder. Himla bra när man har dåligt minne 😛

Jag berättar om det mesta, är personlig men inte privat. Lite privat kanske, iaf när jag tagit upp tabuämnen som underlivsoperationer, snack om döden, psykisk ohälsa och en massa annat. Nån måste ju göra det och nån kanske är jag? Och så många har tackat mej när jag tagit upp ämnen som andra inte vill prata om, så jag fortsätter.

18 år är ju en ganska lång tid. Jag har skrivit om nästan alla årsdagar, iaf när jag kommit ihåg dem. Här finns inläggen jag skrev om 10 år och 15 år. Om ni vill gå tillbaka och läsa.

Jag startade bloggen när jag var som mest insyltat i politiken och nominerad till riksdagen. Att komma in som 36-årig kvinna var rätt omöjligt, det insåg jag ju direkt. Det var mest en kul grej och ett sätt att se valarbetet inifrån och det tänkte jag att kanske andra också skulle tycka var intressant. 2006 var vi inte så många som bloggade och jag var en av få på Expressens portal. De publicerad ofta utdrag ur bloggar i papperstidningen och hittade mej direkt. Mitt första inlägg hade 700 visningar under första dygnet. Det var en svindlade siffra för mej som ny i bloggvärlden. Å så fortsatte det.

När valet var över döpte jag om bloggen till Ensamma Mamman och berättade mer om mitt liv som ensam med två barn som då hade ett tiotal diagnoser sammanlagt. Det var rätt kämpigt. Jag var ensam mellan 1998 och 2008, men hade en särbo i några år runt millennieskiftet. Sen kom Martin in i vårt liv, så 2009 döpte jag om bloggen till Fd Ensamma Mamman. Namnet var för inarbetat för att ändra det helt.

Jag tror inte att mitt sätt att berätta har förändrats särskilt mycket under åren. Jag bloggar iofs inte varje dag längre, men det blir kanske 3-5 inlägg i veckan. Matsedlarna är det ända som alltid är återkommande, varje söndag sedan 7-8 år tillbaka. Förr var det dock mer tankar, det hinner jag inte riktigt utveckla så mycket som jag vill numera. Jag har alldeles för mycket att berätta om det som händer runt mej och allt kul vi får vara med om.

Från början var livet med Martin rätt stillsamt med jobb och barn. 2014 bytte vi jobb och barnen flyttade ut något år senare, sedan dess har det hänt, och händer så mycket hela tiden, och det vill jag ju berätta om. Samtidigt så vill jag även dela mina tankar och ibland lyckas jag med det med. För jag tänker faktiskt väldigt mycket, både om det som händer i världen och runt om mej. Det finns ju en anledning till att jag engagerade mej politiskt.

Att hålla igång en blogg så här länge är ju rätt galet och det händer mycket på vägen. Jag har lärt känna flera stycken andra bloggare och även läsare. Många har otroligt nog följt med sedan jag startade och hänger även med på instagram och även youtube numera. När vi är ute med husbilen kommer det ofta fram folk och hälsar och det är alltid lika roligt.

Bloggen är min dagbok, men också ventil. Den är MIN, jag skriver vad jag vill! Jag väljer också vilka kommentarer som släpps fram, det är min rätt som ägare av bloggen. Precis som jag gör på instagram. Otrevliga, elaka eller ständigt ifrågasättande kommentarer tas bort. För så är det tyvärr; det kommer tråkiga kommentarer då och då. Oftast från andra kvinnor som vill mästra lite. Jag behöver inte dem.

Ni har hängt med i jobbiga perioder när jag känt mej extremt ensam, när jag träffade Martin och allt var alldeles nytt, när vi till slut gifte oss, mängder med resor och upplevelser, sorg, sjukdom och trassel. Jag hoppas ni orkar lite till, för det gör jag!

Kontoret är alltid med mej, hemma, i husbilen och på resor. Jag har ingen tanke på att sluta skriva och jag hoppas att ni inte tänker sluta läsa heller 🙂

Grattis till bloggen idag!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vi måste våga prata!

mars 6, 2024 Marlene Kommentarer 7 kommentarer

I måndags var vi på bokreleasen av ”Avicii – Tim Bergling – hans liv och musik”. En bok som berättar om Tims uppväxt, musik och liv. Ett liv kantat av framgång, ändå orkade han inte med det.

Tim Bergling – Avicii – är en av Sveriges största artister. Han reste jorden runt, hade mängder med vänner och bekanta, alla kände till hans musik och han kunde köpa allt som gick att köpa för pengar. Men som bekant kan man inte köpa hälsa för pengar. Man kan köpa vård och medicin, men ibland räcker inte det. Det gjorde det inte i Tims fall. Han orkade inte utan tog sitt liv, ensam på ett hotellrum.

Gårdagen belyste än en gång hur viktigt det är att vi pratar mer om psykisk ohälsa. Boken visar så tydligt att alla kan drabbas. Vi måste våga fråga hur folk faktiskt mår och orka lyssna på svaret. Vi måste våga vara lite jobbiga och störa, kanske även pusha och vara med när vederbörande faktiskt söker hjälp. Att sitta med på akuten eller bara sitta brevid när h*n sover oroligt. Att våga finnas där! Kanske det största av allt.

Jag tror att de allra flesta av oss känner någon som tagit sitt liv eller känner till någon som gjort det. Jag känner flera. Jag tror också att de allra flesta hade velat göra något mer än de faktiskt gjorde. Jag gör det. Om jag bara hade frågat eller gett mer av min tid. Hade det gjort skillnad? Hade de personerna levt idag? Jag har ingen aning. Men jag vet att jag ändå är en av dem som vågar fråga och vågar störa. Jag har gjort det.

Avicii´s liv, men särskilt hans död visar så tydligt att vi måste prata mer om psykisk ohälsa och vad det kan leda till. Jag tror inte att någon egentligen vill ta sitt liv, de vill bara inte leva som de gör. Ingen vill väl gå runt och må dåligt dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Man vill ju må bra. Ingen vill väl heller såra sina anhöriga på det sätt som ett självmord gör, men de ser ingen annan utväg. Man vill förmodligen bara försvinna och slippa vara en belastning för sin familj. Man ser inte familjens kärlek och att den sorg man orsakar, genom sin handling, aldrig kommer att försvinna.

Om detta måste vi våga prata. Vi måste bli bättre på att visa kärlek och omsorg om våra nära, men även andra. Och framför allt kanske om oss själva. Vi är alla värda att må bra. Den jättefina boken om Tim är ett steg på vägen. Tim Berglings Foundation är så otroligt viktig i detta arbete och drar ett stort lass i arbetet kring att förebygga psykisk ohälsa och självmord. Men det behövs mer!

Vården måste blir bättre! Redan på BUP måste man se barnen som mår och far illa och sätta in hjälp tidigt, för att förebygga. Sedan måste det finnas en naturlig och säker övergång mellan BUP och vuxenpsyk, den finns inte idag. Många ramlar mellan stolarna i livet mellan barn och vuxen, hjälpen uteblir och många hamnar snett. Har man ändå turen att få hjälp av vuxenpsyk så finns det ingen personal. I snitt stannar en läkare 2-3 månader och psykologer saknas. Öppenvården ska vi inte tala om… där finns ingen hjälp alls.

Många som faktiskt ber om hjälp får den inte, det är tyvärr den bistra verklighet. För att bli inlagd på pysk måste man i princip redan försökt att ta sitt liv. Att få hjälp för att man har allvarliga funderar på att göra det, är inte tillräckligt. En svag person som till slut faktiskt ber vården om hjälp för att överleva, får den alltså inte. Är det något som är sjukt så är det psykvården! Å köerna blir bara längre.

Så vad kan vi göra då? Jag vet inte. Vi kan göra skillnad för enstaka personer, men för att förändra vården vete sjutton vad som krävs. Det behövs mer personal; läkare och psykologer. Med mer personal finns mer tid för enstaka individer. Men en viktig del är ändå att vi vågar prata och lyssna mer. Att få våra nära att känna att de är sedda och älskade. Att de kan be oss om hjälp och försäkra dem om att vi skulle göra allt för att hjälpa dem. Det räcker såklart inte, men vad annat kan vi göra?

Tillit och kärlek. Kan det vara en liten pusselbit? Jag tror det. Och mer personal! Där ger jag mej aldrig!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En rosa kväll hos Bobby

februari 21, 2024 Marlene Kommentarer 6 kommentarer

Dagen innan Alla Hjärtans Dag var jag inbjuden till Bobby Oduncu för en härligt rosa kväll med mingel och mys. För ungefär 300 år sedan använde jag hans hårprodukter, nu var jag såklart nyfiken på vad som hänt sen dess.

Bobby Oduncu är född och uppvuxen i Södertälje i en syriansk familj. Inte långt från Tumba alltså där vi bor och även Martin har en stor del av sin uppväxt i Södertälje. Är man från ”orten” så har man en hel del gemensamt faktiskt.

Bobbys djupt troende kristenortodoxa pappa vände honom ryggen när han förstod att Bobby var gay. Bobbys hela historia finns både som dokumentär på SVT och i bokform ”Who the fuck is Bobby”. Jag har inte läst boken, men sett filmen som är otroligt gripande och sevärd.

Sedan 30 år tillbaka driver han sin salong Bobbys Hårstudio och även märket Bobbys Hair Care. Jag har sett och träffat honom på olika fester, sagt några ord och vi är vänner på facebook – men inte mer än så. Många av mina bekanta använder hans produkter och fixar sitt hår på hans salong, jag har inte haft den äran. Än.

Martin har ju inte så mycket hår, därför tog jag med min trassling Maria till eventet. Vi är egentligen sysslingar eller tremänningar eller nåt sånt, men vi tycker sånt där med släktskap är så trassligt att vi istället kallar varandra för just Trasslingar. Det är ju faktiskt mycket enklare och gulligare 🙂

Maria har massor med hår och vi behövde verkligen träffas, det var alldeles för länge sedan och blir alldeles för sällan. Men nu ska det bli oftare, det kom vi fram till den kvällen. Maria är nämligen båtcoach och ska se hur mycket hon kan lära mej under en enda dag. Allt kommer såklart att dokumenteras på film. Jag har ingen erfarenhet alls av båtar, mer än kryssningar på stora båtar. Och som typ 11-åring fick vi testa att segla J-11 på en klassresa. Hur mycket kan hon lära en total nybörjare på en enda dag? Det blir spännande att se. Men först ska vi gå på båtmässan tillsammans.

Kvällen hos Bobby var så otroligt mysig. Uppmaningen till oss gäster var att klä oss i något rosa, självklart var hela lokalen smyckad i rosa färger och vi fick såklart rosa drinkar. När vi gick hem fick vi dessutom varsin rosa ros. Allt var noga genomtänkt av Alexander Erwik som höll i eventet. När vi gick hem fick vi en liten påsen med spray, torrschampo och hårborste. Nu ska jag bara skaffa schampo och balsam och testa produkterna ordentlig, så blir det kanske en artikel på Du i Fokus om produkterna.

Jag skriver inte jätteofta om särskilda märken eller produkter, men är de bra, värda att pushas för och personen bakom dem har en särskild historia – ja, då gör jag det gärna. Men det ska vara genuint och komma från hjärtat. Bobby är värd att hyllas och håller bara produkterna, vilket jag är säker på att de gör, så skriver jag gärna om dem. Jag använde dem ju för många, många år sedan och var nöjd då. Drömmen vore att både få klippning och styling på salongen, gudarna ska veta att jag behöver det. Just nu känner jag mej rätt grå 😛

Tack Bobby och Alexander för en väldigt härlig kväll och Maria för bästa sällskapet. En kväll där jag faktiskt ”bara” fick vara gäst. Vi gjorde ingen film och det fanns inget ”jobbtänk”. Sen blev det såklart ändå några bilder på instagram och det här blogginlägget, men bloggen är ju min dagbok – där är det mesta i mitt liv med och ofta helt ocensurerat. Å ibland blir det ett jobb i slutänden och det kanske det blir även den här gången om jag testar och skriver om produkterna.

Kul och mysigt att få vara gäst och ha en himla mysig kväll med härligt sällskap. Det händer alldeles för sällan. Mer sånt!

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Tänk va… 16 år!

februari 5, 2024 Marlene Kommentarer 8 kommentarer

Tänk att träffa någon i vuxen ålder, som man väljer aktivt varje dag och som gör detsamma tillbaka. Att vara älskad av någon som inte vill förändra en och veta att det finns någon som alltid ställer upp för en. Det har jag och har haft i hela 16 år nu 🙂

När man är ung är det lätt hänt att träffa någon, bli kär och tro att allt är frid och fröjd för resten av livet. Å så kan det väl vara för en och annan. Statistiken visar dock att merparten av alla äktenskap går i kras… men att chansen är större att det ska hålla om man träffas längre upp i åldern.

Jag var 38 när jag träffade Martin. Igår firade vi vår 16-årsdag. Rätt coolt faktiskt.

Vi träffades redan 2001 faktiskt, men då fanns det inte på kartan att vi skulle bli ett par. Det fanns lixom inte minsta lilla tecken eller attraktion. 2008 däremot, då ni… då tog det typ två veckor tills han flyttade in hos mej och killarna. Att han stannade är fortfarande ett mirakel. Tänk att flytta in hos en ensamstående morsa med två tonårskillar… Han är både modig och har tålamod 🙂

Sen har åren bara gått. Fort. Vi har det bra, hittar på en massa kul och skrattar mycket. Jag vet inte hur många resor vi gjort, mest med flyg och båt – numera mest med husbil. Vi älskar att vara på resa!

Vi har så otroligt roligt tillsammans! Å det tror jag är jätteviktigt i en relation. Vi accepterar varandra helt och hållet, har ingen önskan om att göra om varandra eller förändra. Eller jo… min käre man får gärna sluta snarka… men det är allt!

Visst har vi förändrats lite med åren, men jag tycker vi ser ganska ok ut för att vara två 50-plussare. Vad gör lite rynkor eller gråa strån? Det kunde vara värre. Vi blir äldre, tack o lov. Alternativet är lixom sämre.

Jag tänkte behålla honom resten av livet, til the end, men sånt vet man ju inte. Man kan bara hoppas 🙂

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Dagarna går…

januari 31, 2024 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

Sedan vi kom hem från Egypten har det gått nästan tre veckor. Jag fattar inte var dagarna tar vägen! Det har gått i ett, ändå tycker jag inte att jag hinner nånting.

När vi kom hem var svärfar fortfarande kvar på sjukhuset. Han drabbades ju av tarmvred medan vi var borta och opererades akut. Att sitta flera hundra mil bort var inte roligt alls, men men… det fanns inget att göra åt den saken. Det dröjde ända tills nu i fredags innan han kom hem. Han låg alltså inne i nästan tre veckor.

Nu är han hemma och det är fullt upp med att anpassa bostad och fixa hemtjänst. Det är mängder med personer som ska kontaktas om olika grejer. Är man nästan 86 år kan det vara skönt med lite hjälp. Vi bistår med att fixa matlådor och handla till honom. Det är nämligen inte bara krångligt att bli gammal, det är dyrt också… 60 kr för en matlåda. Blir mycket pengar i längden.

De här veckorna har också gått åt till att jobba ikapp och jag vill ju helst ligga lite i förväg också. Det går sådär… Käpprätt åt skogen faktiskt. Jag ligger sämre till än någonsin. Jag har varit så fruktansvärt trött och haft värk, så allt jag gör går så jäkla långsamt. Jag har ingen väckarklocka, men brukar vakna vid 7. Nu vaknar jag inte förrän vid 8. Jag har oftast ingen tid att passa, men det känns som att halva dagen försvinner när jag sover så länge. Men förmodligen behöver kroppen vilan, annars hade jag ju vaknat som tidigare. Solen skinit och faktiskt värmt ett par dagar, så nu hoppas jag bli lite piggare.

Någon jag varit hyfsat duktig med är min träning. Jag har tränat det jag ska och maten har vi också skött hyfsat, så semesterpluset är på väg bort. Promenaderna däremot har vi inte varit lika duktiga med, men nu är all is nästan borta, så nu ska promenaderna bli fler och längre. Jag har iaf börjat gå inne på löpbandet igen, nåt kvart i taget, alltid nåt.

Vi ska faktiskt iväg med husbilen i helgen och då är planen att ägna tiden åt promenader och att jobba ikapp. När vi är i vår lilla husbilsbubbla trivs vi bäst 🙂

Tiden har alltså på något underligt sätt bara försvunnit. Jag har trots allt fått en massa gjort, även om det inte känns så. Men den där ljuvliga känslan av att vara ikapp och i fas skulle vara rätt härlig nu… måste komma dit. För det är så jäkla skönt att veta att man har koll på läget, inte behöver skynda eller oroa sej för att man glömt eller missat något. Den känslan är väldigt långt bort nu.

Men idag struntar jag i det, för idag är det min dag! Jag fyller år! Den dagen ska jag ägna till att gå på mässa (Restaurang och catering, eller nåt sånt), sen blir det middag med käre maken innan vi ska till Intiman och se ”Mamma Ljuger” med Janne Bylund och Mattias Lundberg. Det ska bli så otroligt roligt att träffa Janne igen, det är alldeles för många år sedan. Och jag har hört så mycket gott om showen och velat se den så länge. Ikväll är det dax och imorrn ska jag göra en lång intervju med min gamle vän 🙂

Så just idag glömmer jag alla krav och allt jag ligger efter med. Just idag ska jag bara glida runt och mysa.

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

561 mil bort…

januari 9, 2024 Marlene Kommentarer 9 kommentarer

Vi håller oss mestadels runt om i Sverige, för att kunna komma hem snabbt om något händer. För första gången sedan januari förra året är vi på långresa och nu är vi väldigt långt bort när vi kanske borde vara hemma…

Sedan min svärmor dog för ganska precis två år sedan har vi hållit oss lite mer hemma för att finnas till hands för svärfar. Han är 85,5 år gammal och hyfsat pigg för sin ålder. Han tar dagliga promenader och sköter sej själv vad gäller tvätt, handling, matlagning. Visst finns det krämpor, bla en mage som trasslat, men han är ändå pigg. Vi tyckte att allt var så pass lugnt att vi kunde åka iväg två veckor. Han bor hos oss och har både våra grannar och mina föräldrar som hjälp om det är något.

När vi var på båttur i torsdags hade vi dålig mottagning på mobilen och gick inte att nå förrän på eftermiddagen. Då får jag meddelande på Messenger från mina föräldrar att svärfar åka med ambulans till sjukhus. Magen har försämrats och han har extrema smärtor och får inte behålla varken mat eller vätska.

Då fick han i princip bara smärtstillande och blev hemskickad. Han blev lite bättre, men natten till söndag blev han ännu sämre och åkte in igen. Den här gången blev han kvar. Idag är det tisdag och det konstateras att han har tarmvred och måste opereras. Fruktansvärt att han gått så länge med smärtorna, men skönt att få en diagnos.

Där är vi just nu. Svärfar genomgår just nu operation och vi vet ingenting. Min pappa är just nu svärfars närmaste anhörig och håller kontakten med sjukvården och oss. Vi har hittills ringt via Messenger till svärfar och chattar hela tiden med min pappa. Det är en jäkla röra och alla är väldigt oroliga.

Just nu väntar vi bara på att min pappa ska komma med uppdateringar om operationen. Vi hoppas såklart få lugnande besked och att Martin ska kunna fira sin födelsedag i lugn och ro imorgon.

Självklart har vi tänkt tanken att åka hem. 561 mil är rätt långt bort, men ändå bara 5 timmar bort. Å andra sidan kan vi inte göra något. Vi har ingen bil och kan inte köra honom någonstans. Vi är inte läkare och kan heller inte göra något för att hjälpa hans situation. Han kommer inte hem från sjukhuset förrän efter helgen, då är vi hemma och kan finnas där för honom.

Visst kan det väl kännas skönt att vara där, och finnas nära, men förmodligen skulle svärfar känna skuld över att vi fått avbryta resan, det är nämligen sån han är. Och det är inte jättelätt att komma hem härifrån, planen har varit fulla fram till nu efter nyår. Skallen är full med alternativ och tankar.

Just nu känns allt bara väldigt knepigt. Och man känner sej väldigt egoistisk som är så här långt bort. Det är ju därför vi håller oss nära. En enda gång på 12 månader åker vi längre, mest för min hälsas skull och då händer det.

Kan bara telefonen pinga till nu och säga att allt har gått bra! Please!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Sammanfattning 2023

januari 3, 2024 Marlene Kommentarer 8 kommentarer

Den känns det svårt att sammanfatta året. Det har hänt så himla mycket och tiden har gått så fort. Men ett är iaf säkert: det har varit det bästa året på mycket mycket länge!

Sen 2020 har jag önskat att nästa år ska bli bättre och äntligen blev det så. Under 2023 har inga katastrofer inträffat i vår närhet, ingen har dött och ingen i närmaste familjen är sjuk. Istället har det varit lugnare än på länge. Det har bara varit en handfull bränder att släcka och även om de varit stora så har de varit möjliga att släcka med lite hjälp. Jag kan inte säga så mycket mer om den saken än så.

Istället för dagliga kriser, har vi kanske haft en var tredje vecka. Det blir bättre och det märks framför allt på min egen hälsa. Kroppen som varit extremt stressad verkar börja förstå att det inte är kris och akut läge längre. Jag har inte hjärtklappning eller muskelkramper regelbundet särskilt ofta numera. Det går åt rätt håll alltså 🙂

Jag tänkte sammanfatta året i kvartal och börjar alltså med januari – februari – mars.

2023 började på Mauritius med Martins 50-årsdag. Vi hade drygt två härliga veckor på en väldigt vacker plats, hit kommer vi gärna tillbaka. Jag har tränat regelbundet i många år, Martin lite mer sporadiskt – men efter resan började han faktiskt träna med mej. Så himla kul!

I februari firade vi 15 år tillsammans, med att ta husbilen till ställplatsen i Tanto på söder. Det var svinkallt, men vi utforskade stan ganska ordentligt ändå. Det blev en riktigt mysig helg och vi började få kläm på det här med vintercamping.

I mars åkte vi på en mycket oväntad resa för att vara vi. Vi drog nämligen till kylan i Nordnorge för att kryssa längs norska kusten med det nya rederiet Havila. Vilken resa! Vi åkte hundspann, körde skoter på natten i jakten på norrsken och fick äta obegränsade mängder kungskrabba. En resa vi verkligen kan rekommendera!

När näst sista snösmockan kom i slutet på mars fick vi nog av snö och kyla och bokade en sistaminuten till Cypern. Ett par dagar senare packade vi ihop kontoret och drog iväg. På bara fyra timmar gick vi från snöslask och 0 grader, till sol och drygt 20 grader. Tänk att det aldrig slagit oss att Cypern är så solsäkert och nära. Nu kommer det nog att bli fler akutresor dit när våren dröjer.

April – Maj – Juni

April började alltså på Cypern och resten av månaden var ganska lugn. Vi planterade ju för årets stora Husbilsträff som ägde rum i Sunne i början på maj. Här samlades ett 80-tal husbilsgalningar och vi hade en fantastisk helg tillsammans. Träffarna arrangerar vi tillsammans med Annelie och Ludde, som vi träffade på Gran Canaria för ett par år sedan.

Annelie och Ludde träffade vi bara en månad senare, då på Öland, där vi firade midsommar och hade en urmysig helg tillsammans. Vi fick chansen att visa dem lite av vårt Öland och hoppas få visa dem lite mer redan nästa år. Där började även sommarens långresa.

Juli – Augusti – September

1 Juli började det regna och slutade lixom aldrig. Vi fick panikköpa regnkläder för att kunna vara ute, våra första regnkläder sedan vi var små typ. Vi körde från Östkusten till Västkusten för att utforska platser vi bara hört talas om. Vi utnyttjade varenda liten regnfri sekund och fick se både Smögen, Hunnebostrand, Fjällbacka och många andra fina platser.

Men vi tröttnade på värdet och körde österut igen, innan vi åkte hem för att vara med på Pride i början av augusti. Vi ställde husbilen på Långholmens ställplats och hade nära till allt som hände i stan under Prideveckan. Så himla mysigt och praktiskt och så himla många härliga bekanta vi träffade.

Resten av augusti var rätt lugn, om man kan kalla en operation för lugn. När jag skulle ta cellprov visade det sej att min livmodertapp hade vuxit ihop och var tvungen att öppnas med operation. Man misstänkte nämligen cancer… Jag var rätt säker på att det var cancer och blev ganska överraskad när det inte var det, men såklart väldigt lättad!

Sen var det dax för Elmia Husvagn & Husbil och vi skulle ha vår egen hörna för digitala kreatörer. Oj, vilken rolig vecka det blev. Mängder med folk kom förbi oss. Tänk så många härliga husbilsmänniskor det finns. Under sommaren började jakten på ny husbil och den hittade vi nog på mässan. Nu ska den bara komma begagnad så vi har råd att köpa den, alternativt vinner en rejäl slant!

Efter mässan åkte vi hem några dagar, mest bara för att packa om. Sen drog vi till Göteborg och Bokmässan. Så länge som jag velat besöka den och nu var det äntligen dax! Vi passade på att stanna en hel vecka i Göteborg och hann på så sätt både gå på Liseberg och på teater. Det blev några otroligt roliga dagar, där vi också träffade en mängd bekanta.

Oktober – November – December

I oktober fick vi äntligen avslöja vår hemlighet som vi gått och burit på sedan april. Under våren fick vi nämligen en ny uppdragsgivare som vi jobbat med under sommaren och nu kom äntligen våra första texter i tidningen. Alla platser vi åkt runt till under våren och sommaren var alltså för att samla information och ta bilder och nu behövde vi inte vara tysta längre. Numera är det vi, samt en till, som gör Ställplatskollen och Campingkollen i campingtidningen Allt om Husvagn och camping.

I början av november längtade vi ut med husbilen och tog en helg på Samstorps Gård i Norrtälje. Och någon helg senare började årets stora julbordstest. Första julbordet var på Eckerö Linjen, så det var bara att åka tillbaka till Norrtälje där vi stod med husbilen i hamnen några dagar. Där passade vi på att kolla in Grisslehamn lite när vi ändå var där.

Sen kom snön. Massor med snö. Det kom bara med och mer och när det inte snöade, så regnade det. Det pendlade mellan 15 minus och massor med snö och 5 plus och regn. Värdelöst! Det var väldigt skönt att packa ihop sej och dra iväg till solen precis innan nyår.

Men vi har inte bara rest, vi har varit på en massa härliga shower, teatrar och andra föreställningar också. Jag vet inte hur många vi sett och kan inte rangordna dem heller, men det finns några favoriter. Moulin Rouge var helt fantastisk, Änglagård och Wicked var också otroliga. Men även Jonas Gardells show och Queens var häftiga.

Det har verkligen hänt mycket under 2023 och mycket har varit väldigt bra. De bästa är dock att allt lugnat ner sej, inga katastrofer som hänger i luften längre och ingen har dött.

Vad önskar jag eller förväntar jag mej av 2024?

Jag vill bara ha lugn och ro. En mängd saker kunde avslutas under 2023, men det finns fortfarande ett par saker som vi väntar på att kunna avsluta. Tyvärr beror det inte på oss, utan på myndigheter, sjukvården och samhället. Men jag känner hopp och det har jag inte gjort på länge.

Jag hoppas att vi hittar husbilen som vi vill ha till ett rimligt pris och att det inte blir allt för smärtsamt att byta ut Peppe. Jag ser fram emot årets första husbilstur och är nyfiken på vad vi kommer att se och hur många nätter på rull det blir i år.

Det viktigaste är ändå att jag inte har cancer och jag tänkte inte få det heller. Så hälsan är fortfarande väldigt viktig. Vi ska fortsätta träna, motionera och äta bra. Jag måste ner några kilon och det kommer jag att fixa nu när allt är lugnare.

Jag ser fram emot 2024 och önskar ett dramafritt år, att det ska bli slut på krigen i världen och att vi alla får vara friska. Jag har även en uppmaning till er: SKRATTA! Så mycket ni kan! Det är nämligen roligare att vara glad 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Att jag inte lär mej!

december 21, 2023 Marlene Kommentarer 17 kommentarer

Påminn mej om att aldrig skriva om ensamhet mer. Det är ett ämne som upprör så otroligt mycket och jag fattar inte varför. En person som känner sej ensam har tydligen inte rätt att känna så… iaf inte jag.

Jag har både pratat och skrivit mycket om ensamhet. Att jag känt mej väldig ensam under perioder, trots att jag har ett hektiskt liv. Eftersom så många retar upp sej när jag skriver om ämnet har jag försökt att hitta den exakta beskrivningen av ordet ”Ensamhet”. Det är inte så lätt faktiskt. Men enkelt kan man nog säga att det är en känsla av att önska sej en gemenskap som man inte är del av. Den känslan kan vara både plågsam och stressande och faktiskt göra en sjuk.

Det konstiga är att folk blir så fruktansvärt arga när jag skriver att jag känner mej ensam. De flesta skriver att jag har ju en man, då är jag inte ensam. Jag hittar på en massa saker och har fullt upp, då kan jag inte känna mej ensam. Jag borde tänka på dem som faktiskt är ensamma på riktigt. Det blir en slags tävling om vem som är ensammast och har rätt att klaga. Jag har inte rätt till mina känslor helt enkelt.

Vi går på en massa event, det stämmer. En fulltecknad almanacka är dock inte synonymt med vänner som bryr sej. Jag är aldrig inbjuden som mej, allt är jobb. Allt ska skrivas om och visas upp, det är därför jag är där – inte som en gäst inbjuden för att jag bara är jag. Vi reser ju massor, ja… för att slippa se grannarna festa på tex nyår eller stå utan svar när frågan om nyårs- eller midsommarplanerna dyker upp. Ni anar inte hur många gånger vi försökt fixa något själva och bjudit in, men alla andra är ju upptagna med sina planer och har definitivt inte plats för två till. Så ja, man kan vara – eller iaf känna sej – ensam, trots en full kalender och massor med bekanta. Bekanta bjuder inte in, bekanta tänker väl inte på att just vi skulle kunna sitta ensamma. Sånt gör vänner, å de växer inte på träd.

Men det är ju så skönt att vara ensam, säger någon annan, då kan man ju göra som man vill. Ja, men så skönt att kunna känna så, men vi gör ju vad vi vill hela tiden – vi hade gärna funnits med i ett sammanhang lite då och då också. Ett privat, inte för att jobba utan bara umgås. Tänk att kunna chilla i någons torp en helg, vilken dröm!

Ofrivillig ensamhet gör ont. Det är ju därför vi arrangerar våra husbilsträffar, nästan alltid säger var vi är med husbilen och bjuder in till en massa annat, för att vi – men även andra ska slippa vara ensamma. Har ni inte förstått det? Det finns väldigt många ensamma i husbilsvärlden, som precis som vi längtar efter en gemenskap.

För rättvisans skulle ska också sägas att vi tack vare husbilen fått en liten form av gemenskap, iaf lite då och då. Vi har fått några bekanta som kanske är på väg att bli vänner. Jag hoppas verkligen det! Men också mött några som visat väldigt tydligt att vi inte hör hemma där, att de redan har sin gemenskap där vi inte passar in. Gängen, grupperingarna och de ”coola” finns här med. I husbilen känns det ändå enklare, för det är en slags ensamhet som vi har valt.

Men jag har alltså inte rätt att känna mej ensam. Jag har inte rätt till mina känslor. Det blev än en gång tydligt för mej när jag skrev ett gästinlägg hos FreedoomTravel. Det är inte många som ens förstår vad jag skriver eller menar. De som följer mej ser ju alla event, fester och resor – men de läser tydligen inte vad jag skrivit under alla år, de ser bara bilderna. Jag har nästan allt känt mej ensam och jag har alltid varit öppen med det. Det var ju därför vi hade hund, för att jag skulle slippa vara helt ensam på kvällarna när barnen hade lagt sej. Sen kom Martin in i mitt liv och precis allt blev lättare!

Ja, jag har barn, jag har en man, jag har föräldrar – vi träffas såklart. Men jag önskar också ett umgänge med vänner, såna som har valt mej och som gillar att umgås med mej. Som vill ta en fika på stan, käka parmiddag eller åka iväg en helg. För att vi är vi, för att de gillar oss. Jag vet inte hur jag bättre ska förklara det, men detta blir nog sista gången jag skriver om det eftersom jag bara får skit för mina känslor. Jag är ju inte ensam på riktigt, så jag får inte känna så.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En kväll med rejäla käftsmällar!

november 8, 2023 Marlene Kommentarer 6 kommentarer

Det mesta man ser på scen är glatt, mysigt och underhållande. Men ibland får man uppleva en kväll då man sätter skrattet i halsen och får en rejäl käftsmäll. Så var det igår när vi såg Nannes show ”Välkommen! Va f-n vill du?”

Den som hört Nannes sommarprogram vet att hon haft en minst sagt tuff uppväxt. Den psykiska ohälsan har präglat hela hennes barndom med missbrukande föräldrar och en ganska speciell mormor. Båda Nannes föräldrar var alkoholister och hennes mormor hade en liten spritbutik i lägenheten. Detta sätter såklart sina spår och Nanne brinner numera för barn som växer upp i miljöer som barn inte ska behöva vara i.

Därför startade hon Nanne Network för att hjälpa barn och unga, som behöver stöd och hjälp. Jag vet inte riktigt när nätverket startade, typ 2017… alla jobbar ideellt, så även Nanne. Pengarna som kommer in fördelas på de organisationer och föreningar som jobbar för samma sak och är anslutna till nätverket. Just nu ett 20-tal, bla Bris, Hope, RFLS ungdom, Suicide Zero och Attention.

Igår var det show på Rival i Stockholm och vi var ditbjudna. Vi var inte helt på det klara med vad vi skulle få se eller vara med om, bara att det var en enda förställning. Vilket är väldigt udda i sej.

Redan innan föreställningen, ute i foajén, var det annorlunda. Här minglade representanter från olika organisationer och det var på något sätt lugnare än vanligt. Det fanns ett allvar i luften och en förväntan.

Något försenat kom föreställningen igång och det var helt annorlunda än något vi sett förut. Nog för att många artister haft föreställningar om sin uppväxt och berättat om sitt liv. Men Nanne gjorde det på ett helt nytt sätt, sitt alldeles eget sätt. Hennes berättelse varvades med musik och information om de olika organisationerna i nätverket. I vissa fall var det med viss svårighet som hon fortsatte sin berättelse. Stundtals satt publiken helt knäpptyst. Det var mycket känslor i omlopp hos oss alla.

En del var riktigt jobbigt att höra, som när hennes mormor blev hotad av flera män mitt framför 8-årige Nannes ögon. Dessutom inne i deras hem, som ska var den tryggaste platsen för ett barn. Eller alla de gånger som Nannes mamma försökt ta sitt liv och Nanne förband såren medan hon väntade på ambulansen.

Detta är utan tvekan den viktigaste show som visats på en scen i Sverige under 2023. Man brukar ju säga att våra barn är vår framtid, men våra unga idag mår inte bra. Nu säger ni säkert ”det är många vuxna som också mår dåligt” och det stämmer såklart. Men vi måste ju börja någonstans och då kan det väl vara ganska vettigt att börja med återväxten och de som ska ta över.

Nanne har skapat Nanne Network för att lyfta fram både stora och små organisationer. Det hon gör är så otroligt viktigt. HÄR kan du se och läsa om alla organisationer i nätverket och få information om hur du själv kan bidra. Där ser du även hur du kan få kontakt om du själv eller någon du bryr dej om mår dåligt.

Det var en oerhört stark kväll och det kändes som man fick käftsmäll efter käftsmäll. Ända tills Nanne berättade om en dikt som hon tonsatt. Den heter Ekan och är skriven av hennes styvpappa. Medan hon sjunger den rullar en film, både jag och Martin hajar till direkt. Det är nämligen från ”vår” strand på Öland, där han friade till mej. Där ligger just en eka framför sjöbodarna, med Blå Jungfrun som bakgrund. Där är fint, men det är nästan aldrig någon vanlig turist som visar bilder därifrån – därför blev vi ganska överraskade. Det var så fint och talade att se bilderna och ett slags lugn tog plats i magen.

Det var en väldigt annorlunda kväll, men så viktig. Jag tycker det är synd att den här föreställningen inte ska gå flera gånger och hoppas verkligen att den poppar upp lite här och där. Kanske på någon skola eller konferens för vuxna som jobbar med utsatta barn och ungdomar. Den behöver visas. Nanne behövs.

Skulle ni se att showen dyker upp i er närhet: BOKA! Alla borde höra hennes berättelse och bidra till Nanne Network. Det är viktigt! Fast ni kan ju bidra utan att se showen, bara swisha: 123 473 4331 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube