Hur blir man nöjd med sin kropp? -

Hur blir man nöjd med sin kropp?

november 10, 2018 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Är ni nöjda med er kropp? Många är inte det. Oftast är det storleken och utseendet man är missnöjd med, men ibland är det funktionen. För mej är det alltihop. Med åldern spelar det mindre och mindre roll vad andra tycker, nu vill jag bli den jag vill vara. Se ut som jag vill!

Jag tycker inte om det jag ser i spegeln och blir irriterad när kroppen inte gör som jag vill. Det är valkar på fel ställen, jag har mängder med leverfläckar och fula fötter. Händerna har dålig styrka och jag tappar det mesta som jag håller i. Ryggen värker och fötterna gör just nu ont så fort jag går. Storleken kan jag göra något åt och jag för en ständig kamp mot kilona. Med två sjukdomar som gör att vikten lätt ökar måste jag hela tiden att superkoll om jag inte ska gå upp en massa väldigt snabbt. Jag har hittat ett sätt att leva som gör att jag nästan står still i vikt, alltid nåt. Funktionen däremot är svårare att påverka, även om det går till en viss del. Å det irriterar mej! Jag vill kunna göra allt!

Med bra mat och regelbunden träning håller jag både vikten i schack och funktionen hyfsat i schack – men det är som sagt en stängd kamp mot kilon och värk. Mitt liv med bla fibromyalgi och hypotyreos är så, bara att tugga i sej. Hypotyreos är mätbart och något ingen ifrågasätter. Fibromyalgi har inte förrän på senare tid accepterats som sjukdom, men fortfarande är det många som tror att det bara sitter i skallen. Å jag som ser så pigg och frisk ut kan ju inte vara sjuk eller ont dygnet runt. Ibland önskar jag att jag hade en stämpel i pannan faktiskt. Om jag skulle se ut som jag känner mej vissa dagar skulle folk gå omvägar…

När jag ser bilderna här brevid ser jag förstås varenda liten skavank, en del är säkert även inbillat. Vi första anblicken ser ni en fin strand och någon som njuter i solen. Bara för att jag påtalar det så tittar ni lite extra och då ser även ni att det finns lite för mycket här och där. Inte mycket, men lite. Hade jag inte sagt något hade de flesta inte sett något mer än den där fina stranden med en solande kvinna eller hon som njuter i poolen. De flesta bryr sej nämligen inte om hur andra ser ut! Jag bryr mej inte om hur andra ser ut, så varför skulle andra bry sej om hur jag ser ut? Alla har ju nog med sitt!

Om 48 dagar ligger jag på stranden igen och jag kommer att avsky varenda valk som syns, så är det. Jag försöker få mej själv att fatta att jag duger som jag är, det går sådär… Jag duger, men jag vill mer! Jag förväntas vara nöjd med min kropp nu när jag är sk normalviktig, men jag vill ju trivas med det jag ser också. Men även om jag inte trivs med det jag ser så skulle jag aldrig ens komma på tanken att gömma mej, jag älskar ju sol och värme som dessutom gör underverk med min kropp. Jag kommer aldrig att ”älska mej själv” men numera respekterar jag mej själv.

För mej handlar det inte om andras syn på mej utan att jag faktiskt vill gilla det jag själv ser. Jag kämpar för att komma dit, både mentalt och med träning. Jag vill ha en kropp som är stark, som gör det den ska och som är snygg i mina ögon. Är jag hemsk och ytlig som känner så? Jag är snart 50 och vill ha en (i mina ögon) snygg kropp, sån är jag!

Är du nöjd med din kropp? Om inte; varför? Om du är det; har du alltid varit det?

Jag var ju riktigt snabb i år!

november 7, 2018 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Just nu handlar det mesta om att kom ikapp med alla måsten innan vi åker till Gambia. Vi åker om 7 veckor, så än finns det gott om tid. Ändå brukar de sista dagarna innan avresan vara kaotiska och massor att göra. Jag tänkte inte ha det så den här gången…

Så jag har skrivit långa listor på saker som måste göras och saker som borde göras. Åsså bockar jag av vartefter, tyvärr blir listorna bara längre vartefter jag kommer på nya saker. En del kan jag göra på plats i Gambia, men jag vill helst inte ta upp datorn mer än ett par gånger under resan.

Ett måste lyckades jag iaf få gjort direkt – influensavaccinationen. Det var första dagen för vaccinationer igår och jag lyckades faktiskt få sista tiden på dagen. För mej är det ett måste att ta sprutan, jag riskerar tydligen att bli väldigt sjuk. Vi som är i sk riskgrupp får ta sprutan gratis, då är det ju dumt att inte göra det. Jag tillhör riskgrupp eftersom jag har bla astma, fibromyalgi, nedsatt immunförsvar och sömnstörning. När jag blir sjuk så blir jag det ordentligt. Hostan efter en lätt förkylning kan sitta i 8-10 veckor. Hur det skulle bli med en influensa vågar jag inte ens tänka på, jag har aldrig haft det…

Att jag lyckas ringa och boka tid är en bragd och att jag gör det så tidigt är inget annat än ett under. Jag brukar ringa efter någon vecka och då finns inga tider, när det väl finns en tid så finns inget vaccin… murphys lag… men den här gången lyckades jag direkt! En sak att bocka av 🙂

Jag vet att många väljer att inte vaccinera sej och jag lägger ingen värdering i det. Är man frisk i övrigt så klarar man en influens. Det är ju den som är äldre, överviktig, har någon sjukdom eller är höggravid som riskerar att bli så sjuk att man måste behandlas på sjukhus, som ska se upp och fundera på den där sprutan. De som riskerar att bli så sjuka att de faktiskt kan dö. Jag tillhör tydligen dem även om det känns främmande att tänka så.

Nu är det iaf gjort och resten av listan kan bearbetas… Gör du också listor?

Jag som lovade…

november 2, 2018 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nästan varje gång jag kommer hem från min läkare har jag någon ny diagnos i bakfickan, stor eller liten, tillfällig eller kronisk. Nu var det dax att besöka Dr Kompis igen i onsdags och jag lovade maken att inte komma hem med något nytt. Jag misslyckades…

2010 var jag ett vrak, jag mådde så otroligt dåligt men min nuvarande husläkare tog mej inte på allvar. Han sa bara att alla är lite trötta på hösten och skickade hem mej igen. Att jag var så trött att jag inte kunde tänka, tappade ord, gick upp i vikt och bara ville försvinna från jordens yta lyssnade han inte på. Något var fel, på riktigt!

Jag har en kompis som är läkare, i ren desperation frågade jag honom om han kunde ta sej an mej. Jag vet att man helst inte ska ha sina vänner som patienter, men jag var faktiskt desperat. Han sa till min lycka ja och sedan jag kom till honom har han hittat en massa spännande saker som bla hypotyreos, fibromyalgi, sömnstörningar, folsyrebrist och lite annat smått och gott. Det räcker ju så kan man tycka.

Redan för 2-3 år sedan började vi kolla upp mina knän och det konstaterades att jag hade en början till atros. Men problemen var inte så stora, så vi lät dem vara just då. Nu är problemen stora, jag kan inte gå uppför trappor, slänter eller ens trottoarkanter utan att det känns som knivar körs rätt in i bägge knäna. Något är fel. Höger stortå gör ont lite titt som tätt i leden, särskilt när jag haft klackar och det ”bränner/sticker” under nästa tå. Värk i knän, ont stortå och en brännande känsla i nästa tå var alltså dagens ärende när jag kom till honom.

Min läkare vet att jag inte gnäller i onödan, han lyssnar, känner, klämmer och tänker. Han är lite som Dr Baltzar faktiskt och rätt som det är lyser han upp och har kommit på nåt bra. När det gällde knäna var jag beredd på det värsta, Artros – sånt som gör himla ont och är svårt att fixa. Men han tyckte att allt tydde på att menisken bråkade med mej och det är lättare att fixa, så den diagnosen tar jag hellre. Men nu ska jag på röntgen och träffa ortoped, så får vi se vad det slutar med. Däremot trodde han på artros i tån, jahaja… då få det väl vara så, klackar använder jag inte så ofta ändå.

Så kom vi till den brinnande tån och nu blev det intressant. Dr Kompis är rätt säker på att jag har brist på B12. Mina tidigare prover visar att jag ligger inom normalvärde, men precis på gränsen till lågt. Så han skickade iväg mej på en ny provtagning direkt medan han skulle fixa med några papper. Första tecknet på B12-brist är just att det pirrar/bränner i tårna – det hade jag ingen aning om. Och det är en brist som kan leda till en massa läskig skit och måste tas på allvar. Men tydligen så kan inte skador man redan fått läka ut ens med medicin, så den där obehagliga känslan får jag i värsta fall leva med.

Nu väntar vi bara på svaret på det där provet och visar det som vi tror så ska jag tydligen få injektioner med B12. Ytterligare en medicin som ska tas resten av livet… Jag lovade ju att inte komma hem med fler diagnoser, å det gick ju bra… men jag konstaterar mest bara vad som händer och är tacksam över att min käre vän orkar med mej och vill vara min läkare. Han har förmodligen räddat både mitt liv och förstånd. Jag vet faktisk inte vart jag hade varit idag utan honom. Han är 5 år äldre än mej och kommer att jobba som läkare många år till, den dag han slutar vet jag inte vad jag ska göra. Men det är ett senare problem.

Jag vet att många kämpar med att hitta en bra, kunnig och pålitlig läkare. Jag hittade till slut min och nu släpper jag honom aldrig! Men jag tycker det kan vara nog med diagnoser nu faktiskt…

Den viktiga sömnen

oktober 5, 2018 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Många går runt och är trötta. Tycker man att man är oförklarligt trött så ska man kolla upp det! Sömnen är alldeles för viktig för att nonchaleras, det vet jag som numera har en konstaterad sömnstörning.

Paolo Roberto har sagt ”Sömn är den gyllene kedja som binder ihop vår hälsa med vår kropp”. När jag hörde det så kände jag direkt att det är ju precis så det är! Jag har inte hittat ett lika bra sätt att uttrycka det på bara. Men sömnen är bland det viktigaste för att vi ska fungera som människor. Ett populärt tortyrsätt förr var ju att låta offren stå upp och vara vakna tills de i stort sett blev galna. Alla vi som haft nattvak med barn vet hur knäpp i skallen man blir efter några sömnlösa nätter.

Jag trodde att jag hade en ganska bra sömn, jag somnade ju så fort jag satte mej ner. Men jag var sååå trött, jämt. Oavsett om jag sovit gott eller ej så var jag så in i döden trött, hela tiden. Ögonen sved, hjärnan funkade inte, jag tappade ord, frös osv. Något var fel och jag gick till doktorn. Där fick jag höra att alla är lite trötta på hösten, inget mer gjordes. Sen fick jag en ny läkare som direkt skickade mej på en sömnutredning som visade att jag aldrig kommer ner i djupsömn.

Hur mycket jag än sover så blir jag aldrig helt utvilad eftersom kroppen inte får sin återhämtning och min hjärna bla glömmer att jag behöver andas. Å för detta finns det inget att göra eftersom jag inte är överviktig, snarkar eller sover på rygg. En mask (CPAP) skulle alltså inte hjälpa mej. Mitt problem är inte jättevanligt och beror förmodligen på att jag varit rejält utbränd. En receptet jag fick var att sova middag och jag känner mej faktiskt piggare sedan jag började med det.

Grejen med sömnbrist är att den kan leda till en mängd mer eller mindre allvarliga tillstånd. Den som sover för lite (eller som jag – inte kommer ner i djupsömn) eller jobbar skift har lättare att dra på sej övervikt och drabbas oftare av diabetes, får sämre immunförsvar, sämre impulskontroll, kan bli infertila och få en mängd olika hjärtsjukdomar. Man bli lite dum i huvet också eftersom skallen inte fungerar när man är konstant trött. Som när jag skriver detta… det är tur att det finns rättstavningsprogram 🙂

Är man en av dem som tränar så är det också en anledning att fundera över sömnen. Sömnen har nämligen en ganska stor inverkan även på träningen och undersökningar visar tydligt att mindre sömn leder till sämre uthållighet och lägre koncentrationsförmåga och vi måste anstränga oss mer och ta av reserverna för att prestera. Maxpulsen sjunker, vi orkar mindre, producerar mer kortisol och får en sämre muskeluppbyggnad.

Detta är förstås något som även drabbar den som jobbar på nätterna och inte har en naturlig dygnsrytm. Man kan tydligen ganska snabbt se skillnader i fett- och muskelvävnaden efter bara några nätters sömnstörning och det är ett faktum som skrämmer mej som haft 25 år med detta.

Man har även sett fördelen med träning och fysisk aktivitet och hur det förbättrar sömnen. Så min sömnstörning försämrar alltså min träning, men den träning jag gör förbättrar min sömn… allt kunde alltså vara mycket värre 🙂

Det kan inte nog poängteras hur viktig sömnen är. Får jag inte sova mina 7-8 timmar så funkar jag helt enkelt inte. Får jag däremot sova så håller jag vikten lättare, jag får saker gjorda och känner att allt funkar i kroppen. Att få en diagnos gjorde mej förstås inte piggare, men numera har både jag och familjen en annan förståelse för min trötthet. Jag är INTE lat!

Min slutsats är alltså att bra mat och sömn hjälper oss ner i vikt och träningen hjälper oss att sova bättre och bli lite friskare. Hur står det till med din sömn?

Så skönt att bli äldre!

oktober 3, 2018 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag vet att många tycker det är jobbigt att bli äldre, rynkig och få grå strån. Jag är inte en av dem! Jag tycker det är såååå skönt att bli äldre!!!

Om typ 500 dagar fyller jag 50. Då hade jag tänkt rymma iväg och göra mina andra stora drömresa, nu blir det nog inte så eftersom pengarna inte räcker. Men hemma är jag nog inte, jag har ingen större lust att ha kalas. Inte för att jag inte gillar kalas, utan för att jag vet att det inte kommer särskilt många. Bättre att strunt i det och slippa bli besviken lixom…

Jag är alltså nästan 49, på väg mot 50 och alltså minst halvvägs i livet. Jag tänkte nämligen inte bli över 100… nu vet man iofs inte eftersom min farmor är 98 och typ kärnfrisk. Fast jag är ju inte frisk nu, så jag blir nog inte så gammal som hon. Så här halvvägs i livet måste jag nog säga att min bästa tid är nu. Jag tyckte livet var rätt bra runt 20 och nu vid 50 är det som bäst, däremellan var det rätt jobbigt…

Som nästan 50 känner jag mer och mer att jag slappnar av mer och mer. Jag har aldrig varit i så bra kroppsligt skick som nu, trots sjukdomar. Jag är starkare än någonsin och trivs nästan i min kropp, det finns lite kvar att jobba på – men jag är nästan nöjd. Åren sätter sina spår, så är det – men det är inget jag lider av. Jag gillar mina små kråksparkar vid ögonen och de grå stråna som jag fick vid 30 men som konstigt nog inte blivit fler efter 40. Det är typ 45 grå strån i luggen som ser rätt tråkiga ut, så länge de inte blir fler färgar jag bort dem. Men jag har inget emot att bli helt gråhårig, som min farmor som har helt vitt hår.

Men det jag gillar mest med att bli äldre är att jag inte bryr mej så mycket längre. Jag gör lite som jag vill och bryr mej inte så mycket om vad folk tycker. Jag har iofs alltid gått min egen väg, men då har jag brytt mej om vad folk tycker och tänker. Det skiter jag totalt i nu. Så länge jag mår bra och ingen runt mej kommer till skada ska väl folk bara sköta sitt och inte bry sej. Eller hur?

Jag vet att folk pratar bakom min rygg, men gör det då! Tänk att lilla jag är så intressant… Jag vet att folk tycker en massa om mej, men tyck det då… är det snällt får ni gärna säga det till mej direkt – är det elakt kan ni stoppa upp det nånstans där solen inte lyser. Det är ganska få som känner mej, så det går runt en del lögner – det vet jag och jag vet också att de som känner mej gör sitt bästa för att stoppa lögnerna.

Jag är en lojal person som kan gå väldigt långt för någon jag tycker om. Men sårar man mej eller någon jag tycker om, så är jag ganska långsint… numera inte alls så långsint som förr dock. Det är också en positivt sak med att bli äldre, man inser att det inte hjälper att älta. Det skadar lixom bara en själv och är dåligt för en.

Så jag gillar att åldras. Jag tar mer och mer livet med en klackspark och försöker att göra det bästa av en rutten dag. Jag är långt ifrån perfekt och har börjat uppskatta mer och mer att inte vara det. Jag är bara människa och då får man begå misstag, så länge man är vuxen nog att be om ursäkt. Det är mycket jag fortfarande inte kan eller behärskar, men i ”min ålder” är det ok att be vem som helst om hjälp. Å på så sätt får man nya bekantskaper också.

Man säger att 50 är det nya 30. Kanske är det så, inte vet jag. Jag vet bara att jag gillar min ålder just nu och att det är så skönt att slippa alla krav man hade på sej själv och trodde att andra hade på en när man var yngre. Nu gör jag som jag vill! Jag vet att hälften är gjort men är inte rädd att dö. Jag har ingen åldersnoja alls och ingen dödsångest heller – jag lever nu och mår väldigt bra.

Hur tänker du kring att åldras?

En liten bit på väg…

september 30, 2018 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ni som följt mej ett tag och känner mej vet hur jag hela tiden kämpar för att komma ikapp. Hur jag än försöker så blir jag aldrig helt färdig och jag vet att jag inte är ensam om att ha det så. Som förra helgen när vi skulle städa ute och häcksaxen gick sönder… så är det hela tiden!

Men den här helgen blev vi faktiskt färdiga ute! Häcken runt tomten är klippt, buskar är nerklippta och ansade, vissna växter är borta, ny täckbark ligger i rabatten osv. Vi har även hängt upp alla vinterns ljusslingor, alla är dock inte tända. Jag tycker det blir så mycket mysigare om det lyser lite fint i entrén när man kommer hem. Så nu är det iaf klart där å jag är så nöjd!

Vi fick hem ett gäng resväskor förra veckan och några av dessa har jag nu fyllt med saker som inte fick plats när vi åkte till Gambia sist, utan legat i förrådet och väntat. Mycket i förrådet ska ner i väskorna, resten resas ur till loppis och secondhand. Så nästa helg är planen att få ordning i garaget och förrådet och byta till vinterhjul på bilen. Då är verkligen allt ute fixat. Jag hoppas den planen håller… man vet ju aldrig…

När man varit utbränd så illa som jag har varit så klarar man inte när det är för rörigt. Röran blir en onödig stress, ändå tar man inte tag i det – man vet helt enkelt inte var man ska börja. Det är därför jag rensar så mycket jag kan nu när jag mår bra och säljer/slänger/skänker bort grejerna. Det måste bli lättstädat överallt och då måste grejerna bort. Då minskar stressen och jag mår så mycket bättre. Jag vill bara ha helt lugnt. Överallt.

Bara detta att trädgården är fixad gör massor! Jag vet nästan säkert att vi inte kommer att komma igenom allt den här gången heller, det kommer säkert hända något på vägen. Men jag vet att det finns en plan och att en dag så kommer jag att komma hela vägen fram. Jag trodde att 2018 skulle bli året då vi kom i ordning och ikapp ekonomisk, men så blev det inte… bilen gick sönder, vi skaffade nytt larm och fixade resten av rören i huset och nu gick värmepannan sönder. Just som vi kommit upp på plus så måste vi alltså ut med ca 30 000 för en ny panna… suck!

Så nu avsätter vi även 2019 till att inte bara komma ikapp utan även få ihop ett nytt sparande. Är det inte det ena så är det det andra… Tänk så skönt det skulle vara om allt bara föll på plats. Att kunna sitta på trappen och fika och känna ett totalt lugn, vilken grej! Men vi är en liten bit på väg! Lite närmare än igår 🙂

Sommaren gav minus!

september 1, 2018 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu är sommaren officiellt över, september och hösten är här. I maj la jag upp en plan för sommaren och jag måste säga att jag är både stolt och imponerad över mej själv. Planen höll nämligen!!!

Vi skulle vara hemma hela sommaren, det var i stort sett det enda vi visste. Så planen var att sköta kosten, gå dagliga promenader och träna tre gånger i veckan. Allt detta lyckades vi med, förutom promenaderna som bara blev en gång om dagen när det var som varmast. Målet var att går ner 2,8 kg till 1/9, vilket är ganska mycket för någon som brukar snitta 1 hekto i veckan…

Jag hade en plan och ett mål och det funkade!!! Det blev tom ett hekto till! Planen höll otroligt nog, det brukar den inte göra. Jag brukar aldrig nå mina mål, så jag är otroligt stolt och väldigt förvånad 🙂

Så nu tar vi resten! Den 28/12 åker vi till Gambia och då ska jag vara på min målvikt igen, dit är det 1,9 kg. Typ 16 veckor… drygt 1 hekto i veckan räcker alltså…men hösten är inte lika enkel som sommaren. Det är events och resor där jag inte bestämmer maten själv, jag hinner inte träna lika mycket men ska försöka få in 2 ggr i veckan. Promenaderna fortsätter, men när det blir regnigt och kallt blir det knappast två långpromenader om dagen… Jag är realist. Jag hoppas att det går, men är nöjd med det som försvinner.

Sommaren blev alltså bättre än förväntat, nu får vi se hur hösten blir. Jag gör mitt bästa och hoppas du hänger med och hjälper mej framåt. Hur gick det för dej? Hade du nån plan? Höll den? Har du nån ny plan 🙂

300 gånger – heeelt otroligt!

augusti 17, 2018 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag avskyr att träna. Jag avskyr svettiga människor. Jag avskyr folk som stönar och låter. Avskyr är ett starkt ord, men så var det faktiskt. Jag avskydde allt som hade med träning att göra, det var inget för mej. Idag tränade jag min 300:e gång på Curves… även den mest envisa kan tydligen ändra sej 🙂

Fast det där med att avsky att träna är inte riktigt sant. Jag avskydde gymvärlden och svettiga människor som låter en massa. Jag hade aldrig satt min fot på ett gym men trodde att jag visst hur det var ändå. Lite rätt hade jag, men bara lite. Jag avskyr inte att röra på mej, jag gillar ju att gå och springa. Det var lixom den där lilla detaljen med gym som inte tilltalade mej. Förrän jag testade Curves.

När Sussie kom in hos oss på Viktväktarna i Tumba och frågade om hon fick ställa fram reklam om sin nya verksamhet sa vi ja utan att veta så mycket mer. Klart vi ville hjälpa henne, en kvinna som offrat allt för att starta ett eget företag för att göra något som var viktigt för henne och som hon trodde på. Självklart skulle vi hjälpa henne så gott vi kunde. Vi hade ingen större koll på vad det var, men det lät ju bra. Det skulle ta ett par år innan jag själv gick dit, det skulle till ett par operationer först.

I augusti 2014 gjorde jag min efterlängtade bröstförminskning och några månader senare var jag tillräckligt läkt för att äntligen testa det där magiska konceptet. Curves är nämligen ett gym för enbart kvinnor där man på bara 30 minuter går igenom hela kroppen. Kan det verkligen funka… inga tyngder mer än den egna kroppen… jaja, testa kan man ju göra. Å jag gillade det! Jag älskar det inte… men det är ett helt ok sätt att träna igenom kroppen. När jag kommit in i det och börjat gå regelbundet pajade knät och jag fick träningsförbud, så typiskt mej.

Men efter ett par månader var jag igång igen och idag gjorde jag min 300:e gång hos Sussie på Curves i Tumba. Jag försöker gå mån, ons och fre – oftast funkar det. Numera är det rutin, jag funderar inte – jag gör det bara. Det blir som att gå till jobbet, man gör det bara. Å nu ser jag ju framstegen. Vingarna på ryggen är mindre, jag har fått synliga muskler och jag är stark! Som en liten oxe, en liten… typ talgoxe… Värken är betydligt mindre och något jag kan stå ut med även när det är som värst.

300 gånger låter kanske inte så mycket, men för mej är det värt bragdmedaljen typ. Fasiken va jag är bra! Att jag skulle bli en sån som tränar fanns ju inte på världskartan. Men nu är jag det och det tänker jag fortsätta med! Jag går alltså på Curves i Tumba, vill du hänga med, träffa Sussie och få en hälsoprofil – hojta! Det finns alltid något bra erbjudande som man kan hoppa på.

Tack Sussie för att du öppnade ett gym som även jag kan tycka är ok och tack för att du är du 🙂

Omstart eller nystart? Tips på vägen

augusti 9, 2018 Marlene Kommentarer 12 kommentarer

Efter alla mina år i ”viktbranschen” ser jag tydligt när ”säsongen” för viktkampen kör igång. Till att börja med märks det på hur många som är inne och kollar mina veckomenyer. Det är alltid många som kollar bloggen varje måndag, men nu är det väldigt många. Nu är det alltså dax! Dax för om- eller nystart – jag kallar det helst för att köra upp på banan igen och fortsätta framåt.

Genom att kalla det omstart blir viktresan något man halvt om halvt misslyckats med. En nystart gör man när man halkat av banan rejält och varit borta länge. Om det bara är under sommaren man kört i diket är det varken eller… låt oss ist säga att man kört av banan lite och nu ska köra upp på vägen igen och fortsätta framåt. Lära av det som hänt, stryka ett streck och köra framåt!

Att få in nya rutiner som dessutom ska bli hållbara är inte så enkelt, men det går! Det är jag ett levande bevis på. Jag har skrivit in mej på Viktväktarna en enda gång, det var för exakt 18 år sedan i tisdags. Jag har halkat av banan mängder med gånger, men jag har alltid kört upp på vägen igen. För mej är ett snedsteg inte ett misslyckande, utan en lektion i hur man inte ska göra. Å jag har behövt ganska många lektioner… och behöver fortfarande. Under 18 år kan man trilla av vägen ganska många gånger även om man ”vet” hur man ska göra. Jag har ju trots allt jobbat på Viktväktarna…

Mina knep efter alla år, och efter 14 år som sk Guldmedlem, är just att inte börja om, utan att fortsätta framåt. Det blir en mental grej. En annan är att planera, att ha veckomenyer och skriva in i kalendern när man ska träna eller kanske tom ta en promenad. På så sätt planerar jag in mej, en date, ett möte, kalla det vad ni vill – jag gör plats i kalendern för det viktigaste i mitt liv – mej! MEN får jag förhinder så försöker jag inte att kompensera det, jag fortsätter bara framåt. Precis som jag inte bannar mej själv när en dag går åt skogen. Det är inte så att om jag äter alldeles för mycket en dag, så äter jag inget nästa – nope, jag lär av misstaget, stryker ett streck och fortsätter framåt.

Många pratar om SMART – Specifikt, Mätbart, Attraktivt, Realistiskt, Tidsbestämt. Den är bra, men T funkar inte för mej, det bara stressar mej och stress är det sista jag behöver som fd utbränd. Men att formulera ett specifikt mål är förstås bra, men för att göra det får vi hoppa över några bokstäver och gå direkt till R – Realistiskt. Man kan inte sätta ett viktmål på 50 om man är 180 cm lång. Jag brukar rekommendera att sikta på översta BMI och sedan känna efter kilo för kilo och stanna där det känns bra. Och nu behöver ni inte skicka arga mail till mej, jag vet att BMI inte är en perfekt måttstock, men det är ett sätt och det sättet som WHO och VV använder. Vi går tillbaka till M – Mätbart, hur jobbigt det än är – ta förebilder. Alltså bilder när ni är som störst. De är inte roliga att ta, men så värdefulla efter ett tag och särskilt när vågen står still. Och mät er, på utandning 🙂

A – Attraktivt – sätt upp ett mål. Och då menar jag inte viktmål, utan en belöning vid slutet. Det ska locka rejält och göra det värt insatsen. Du måste hitta DIN morot. Det kan vara en resa, ett klädesplagg eller helt enkelt bara att slippa mediciner eller risk för sjukdom. Vi kan prata lite om T – Tidsbestämt. Jag gillar inte att sätta tidsbestämda mål. Alla går ner olika snabbt och många jämför sej med andra. Hur snabbt just du går ner i vikt beror på hur mycket övervikt du har, din sjukdomsbild, om du varit tjock länge, är man eller kvinna, hur stor din muskelmassa är och en massa annat. Att då sätta upp ett tidsbestämt mål blir i mina ögon bara konstigt. Och stressande.

Jag siktar på att gå ner 2 hekto i veckan, när jag är riktigt ”duktig” – det är rimligt för mej. Martin kan snitta 1-2 kg i veckan när han sköter sej perfekt, men missköter han sej går han upp snabbare än mej också. Skulle jag sätta ett tidsbestämt mål skulle jag förmodligen bara bli besviken och det är roligare att vara glad – alltså gläds jag åt minsta minus och struntar i takten! Jag skulle vilja nå min målvikt igen till nyår då vi åker på semester, det är just nu 2,5 kilo dit. Vi får väl se om det går… Japp, även vi guldmedlemmar trillar dit och behöver köra upp på banan ibland igen 🙂

Mitt råd till dej som nu ska köra igång igen är alltså att inte se det som en omstart. Du var bara ute på något sidospår ett tag och ska nu köra upp på rätt väg igen och fortsätta framåt. Ta det i DIN takt. Ingen stress, man måste ju trots allt ha ett liv också med oförutsedda händelser, födelsedagar och en massa annat. Gör så gott du kan och banna dej inte när det går åt skogen. Sätt ett realistiskt mål, det ska ju trots allt gå att hålla senare också. Å gör detta för resten av livet – så slipper du stå där igen efter nyår eller efter nästa sommar och fundera på den där omstarten igen… Livet går upp och ner och det gör viktresan också – och det är faktiskt felstegen vi lär oss av.

Vill ni ha lite hjälp på vägen så får ni gärna följa mitt liv som Guldmedlem på instagram @marlenerinda och kolla in mina veckomenyer här på bloggen. Där finns mycket gott! Alla recept är tagna från Du i Fokus, kika in där och rulla ner lite på sidan så ser du läsarnas favoriter. Lite kul att se vad folk gillar faktiskt. Alla recept är med uträknade SP för oss Viktväktare.

Å du, det är ok att köra av banan lite då och då – så länge man kör upp igen. Det är aldrig helt kört!

Fel att älska värmen?

juli 27, 2018 Marlene Kommentarer 1 kommentar

Vi har rekordsommar med värmebölja här i Sverige i år och jag älskar det! Klart att det är otäckt med torkan och alla bränder, men för mej personligen är detta den bästa sommaren jag kan komma ihåg. Men det får jag tydligen inte tycka… eller iaf inte säga högt.

Det bästa med den här sommaren, förutom värmen, har varit att man kunnat vara säker på att det ska bli sol imorrn också. Förr om somrarna har det varit sol en dag och mulet två, typ… då har jag varit ute varenda minut i panik att det inte ska bli någon mer chans. I år har jag lagt mej varenda kväll i trygg förvissning om att solen kommer tillbaka imorrn också. Det är det jag gillar med att åka utomlands, man kan lixom vara säker på att det är sol flera dagar i sträck och nu har det varit så här med. I flera veckor till och med.

Att klaga på värmen är helt ok, det verkar alla tycka. Å andra sidan är det tydligen ok att klaga på alla väder året om… Så när jag höjer årets sommarväder till skyarna får jag bara skit tillbaka. Jag får veta att man pga bränderna och torkan inte kan njuta av värdet. Pga att gamla, sjuka och djur har det jobbigt så får jag inte tycka om värmen. Jag är en hemsk människa som bara tänker på mej själv och som borde flytta. Sånt har jag fått höra när jag säger att jag aldrig mått så bra som nu.

Jag får alltså inte njuta av att ha en kropp som fungerar. Att jag har mer energi än vanligt. Att jag får massor gjort och att hjärnan funkar bättre än vanligt. Jag sover gott och vaknar pigg. Jag står ut hela jäkla vintern, då kroppen gör ont, skallen strejkar och inget fungerar – kan jag inte få njuta av detta den korta tid det faktiskt varar? Jag vet att det är bränder och torka och att bönderna har det svårt. Jag tänker på det också. Men det förtar inte hur jäkla bra jag mår i min kropp. Låt mej njuta av det utan att få skit! Inte säger jag att andra inte får njuta av en god middag när det finns svält i världen.

Jag förringar inte att andra inte tycker om värmen, jag förstår det. Jag avskyr vintern och uttrycker det ganska högljutt. Jag vet hur det är att lida av ett väder. Så låt mej tycka om det som är nu. Låt mej njuta av sol och 30 grader varmt och en kropp som fungerar. Det händer inte så ofta lixom… vinter och svalare väder får ni inom kort och då väldigt länge. Ni får ert snart, låt mej ha mitt nu, den korta tid som är.

Tom almanacka och sol

juli 19, 2018 Marlene Kommentarer 2 kommentarer

Jag älskar när almanackan är tom! Jag älskar när solen vräker ner och det är riktigt hett! Just nu har jag alltså det bästa av två världar 🙂

Många tror/tycker att en fulltecknad almanacka är något att sträva efter. Är man fullbokad så är man populär och någon att räkna med. Det tycker inte jag. En fulltecknad almanacka i mina ögon innebär att man kanske prioriterar lite fel och förmodligen missar att ta hand om sej själv. Självklart kan jag också ha fullt upp, men det är absolut inte alltid och jag är noga med att ha helt tom almanacka då och då. De tomma veckorna är otroligt viktiga för mej och min hälsa.

När jag får en ny, helt ren, almanacka skriver jag först in allas födelsedagar. Sen skriver jag in min träning, mån – ons – fre, ibland även promenader. Efter detta skriver jag in när det är olika mässor eller resor. Mina tomma veckor är alltså inte helt tomma, där står de träningspass som jag ska göra. Men dessa är inte huggna i sten, är jag rejält trött en dag så är det viktigare att vila än att träna – då stryker jag bara. Jag kompensationstränar inte, utan låter det bara vara så. Efter en hektisk period kan jag även skriva in VILA några dagar.

Just nu är alltså träning det enda som står i almanackan och ett och annat besök hos läkare/kiropraktor. Jag sover, tränar, går promenader, solar och njuter av tillvaron. Det är så otroligt skönt att bara vara! En och annan förmiddag går åt till att skriva ihop nästa veckas texter, så kan jag släppa det helt några dagar. Bloggen uppdateras när jag tycker att jag har något att komma med eller när fingrarna kliar lite 🙂

De här veckorna av ”bara vara” är viktiga. Visst kollar jag sociala medier, pushar inläggen på duifokus.se och lägger ut bilder på instagram (@marlenerinda), men för mej är det att vara ledig – det går mycket mer tid till sånt resten av året. Jag kanske lägger 3-5 timmar per dag till sociala medier (bloggen och Du i Fokus) i vanliga fall, just nu kanske det är 1 timme. Som bloggare/influencer/skribent är man aldrig helt ledig, för mej är det helt ok. Efter 12 år är jag van att alltid ha bloggen med mej och sedan 4-5 år även instagram och magasinet. Det är så mitt liv är. Inget som stör mej, men kanske andra… I mina ögon är jag ledig.

Idag går förmiddagen åt till att skriva och sen hänger vi i poolen igen efter lunch. Ett rätt behagligt liv om ni frågar mej. En månad till, sen kör allt igång igen.

Köra igång viktminskningen nu eller efter semestern?

juni 28, 2018 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Många funderar över semestern, vikten och Viktväktarna. Jag får en mängd frågor om jag tycker att de ska köra igång sin viktminskning före eller efter semester. För mej finns ingen tvekan! Klart man kör igång direkt!

De allra flesta går upp i vikt mer eller mindre mycket på semestern. Det är semester, jul, nyår, påsk, midsommar och födelsedagar/högtidsdagar som vi måste lära oss att handskas med om vi vill gå ner i vikt, vardagarna är oftast inget problem. Även om man inte tycker att de dagarna är särskilt många eller ofta, så är det ändå de som ställer till det. Vi slappnar av och tänker att vi ska ”unna” oss (avskyr det ordet) den dagen och helt plötsligt har vi släppt taget helt och ”unnat” oss en himla massa dagar. Så även om de dagarna inte är så många, så kan de ställa till det rejält för den som försöker att gå ner i vikt.

De flesta som börjar sin viktresa börjar direkt efter nyår eller i augusti. Efter nyår handlar det förstås i många fall om nyårslöften och att man ska ta tag i sitt nya liv. I augusti har man kanske sett sej själv på semesterbilder, ställt sej på vågen och fått en chock. När vi jobbade på VV såg vi ett tydligt mönster, man skrev in sej, körde all-in, gick ner massor i vikt första månaden och slutade efter 6-7 veckor för då blev det tråkigt och viktminskningen var inte lika stor som från början. Sedan vi fick elektroniska hjälpmedel som appar och fb-grupper orkar man några veckor till, men fortfarande har man kanske inte riktigt greppat att detta är för livet utan lägger av när något kommer i vägen. Så börjar man om igen några år senare när vågen är ännu elakare…

Enligt mej är det smart att skriva in sej nu, innan eller mitt i semestern. Det är ju på ledigheten man har tid och möjlighet att skapa nya vanor och förbereda för livet efter semestern. Livet som viktväktare är inte så begränsat som man kan tro. Det handlar ju om att skapa nya vanor som man kan leva med resten av livet, inte att ta bort allt som är gott och trevligt. Man kan fortfarande ha grillkvällar med grannarna, man kan fortfarande dricka ett glas vin en vacker sommarkväll osv osv. Det handlar om att lära sej att hantera mängder och göra smarta val. Enkelt? Nä, men värt jobbet.

Å blir en dag helt galen och intaget resulterar in mängder med glass, så gör inte det något! Visst, det kanske blir plus på vågen om du väger dej dagen eller dagarna efter, men in längden spelar det ingen roll. Detta är ju för livet, inte för någon enstaka vecka. Jag skrev in mej på VV för snart 18 år sedan, jag har kört av banan hur många gånger som helst! Men det som skiljer mej från en del andra är att jag kör upp på banan igen. Oavsett om förfallet är en enda dag eller en månad, så kör jag upp banan igen och följer programmet. Pluset hinner inte bli jättestort och går hyfsat lätt att ta bort om man återgår till programmet igen. Det är där hemligheten ligger – att återgå till programmet. Att inte ge upp. Det är så jag fixat att hålla vikten som färdig Guldmedlem i snart 14 år. Ni kan följa mina dagar på instagram @marlenerinda

Sommaren och semestern tycker jag är enklast när det gäller vikten. De långa dagarna och kvällarna ger utrymme till motion och härliga promenader. När grillen åker fram kan man gör så himla mycket god och bra mat. Energi är på topp och allt känns mycket enklare. Visst kan det locka med glass, då finns det bra alternativ som tex bananglass. Å visst är det gott med ett glas vin, men ett kanske räcker? Som sagt, det handlar om smarta och medvetna val och mängder.

Det går att vara Viktväktare även på sommaren och semestern – testa! Vad har du att förlora? Det vanliga semesterpluset på vågen kanske blir lite mindre eller håller sej borta helt 🙂

Matsedel v 26

juni 25, 2018 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Midsommar är över och i slutet av veckan är även juni slut. Min almanacka är i stort sätt tom, så nu prioriteras mat, sömn, träning, promenader, skratt och att bara må så bra som möjligt. Checklistan fylls i, jag kör cirkelträning mån, ons och fre, det blir en promenad varje förmiddag med hunden och en till på kvällen med även maken som sällskap. Målet är att ta 2 hekto i veckan, mer än så blir det inte i min värld hur ”duktig” jag än är.

Följ gärna mitt liv som kämpande Guldmedlem på instagram @marlenerinda

Här är veckans matsedel:

Måndag: Shakshuka 1 SP Flex

Tisdag: Pasta med laxsås fr 4 SP Flex plus pasta

Onsdag: Pulled Chicken Tacostyle 0 SP Flex

Torsdag: Kyckling med mozzarella fr 3 SP Flex

Fredag: Tacogratäng fr 11 SP Flex

Lördag: Lasagne 6 SP Flex

Söndag: Vitlöksräkor 5 SP Flex plus ris

Laxsåsen är hur god som helst och passar bra i matlådan, precis som vitlöksräkorna och lasagnen. Pulled Chicken funkar som salladsmat, istf hamburgare, till taco och en massa annat. Tacogratängen är to die for! So god! En himla god matvecka alltså 🙂

Enkelt att knocka en sån som mej

juni 7, 2018 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som de flesta av er vet så har jag bla både hypotyreos och fibromyalgi. Detta innebär att jag har kronisk värk och egentligen inte vet hur jag mår om bara några timmar. Ena dagen kan vara kanon, nästa är jag ett vrak. Jag är väldigt väderberoende, vilket märks väldigt mycket just nu.

Maj var helt fantastisk med varmt och skönt varenda dag. När tempen rörde sej upp emot 25 grader fick jag mängder med energi, storstädade, tränade och mådde så jäkla bra! Till min lycka fick jag ha det så i flera veckor, vilket ju inte är så vanligt i vårt avlånga land. Juni började lika bra och jag njööööt!

Men så föll helt plötsligt temperaturen och i tisdag var det bara runt 12-15 grader och det var som att bli knockad. Kroppen gör ont igen, energin är borta, humöret nere i skorna – jag har ingen energi alls och får inget gjort. Å jag blir sååå irriterad! Ögonen är som klister och vill inte vara öppna, benen känns som stockar och orkar inte gå. Jag vill helst bara ligga på min värmedyna under mitt tjocka täcke.

Det är en lång väg till att ha en enda bra dag, medan vägen till en dålig är väldigt kort. Det krävs bara ett väderomslag så är jag helt väck. Ändå rev jag lite ogräs igår och klippte gräset. Jag fixade även naglarna eftersom jag ska på en kul brunch idag. Men allt tar väldigt lång tid och det finns ingen glädje eller energi i det jag gör. Det är tur att jag inte har fullbokad kalender just nu, jag funkar helt enkelt inte.

Idag är det lite varmare, ändå sitter jag med sockor på fötterna och fryser. Näsan och fingrarna är iskalla, men nu ska jag ändå gå med hunden en sväng så han får sitt. Det är såna här dagar som jag inser hur väderberoende jag faktiskt är och att jag inte mår bra av att bo i ett land där halva året gör mej sjuk. Jag behöver sol och minst 20 grader varmt för att fungera, det har man bara 2-3 månader här i Sverige – i bästa fall!

Så det är bara att fortsätta att spara pengar och rensa ur, en dag blir det värme året om. Det finns inget annat alternativ!

Ontskönt som gör nytta

juni 6, 2018 Marlene Kommentarer 1 kommentar

Har ni testat lymfmassage? Jag testade igår, det var som en väldigt grundlig massage där precis varenda millimeter av kroppen gås igenom och var så där ontskönt… men varför gör man det?

Man kan väl säga att lymfmassage är en slag storstädning av kroppen. Det hjälper till att avlägsna slaggprodukter som lagrats och hjälper kroppen att hålla ett jämnare näringsflöde. Blockeringar kan uppstå i lymfsystemet pga alla miljögifter som finns men också pga intag av mediciner, stress, rökning, dåliga matvanor mm. Lymfmassagen ser till så att vätska och slagg förs bort, vilket ger en friskare och smidigare vävnad.

Rekommendationen är att gå minst 2-3 gånger så att all skit verkligen får en chans att rensas ut ur systemet. Allt försvinner nämligen inte bara på en enda gång och vissa kroppar svarar inte ens efter bara en gång. Jag gick dit för att testa och se hur det går till och för att kunna berätta för er 🙂

Jag, precis som många andra, tycker det är urskönt med massage och var nyfiken på lymfmassage som jag bara hört talas om. När jag fick veta att min gammal klasskompis Ullis är utbildad att göra detta så tvingade jag henne att göra det på mej, eller… nä… riktigt så var det faktiskt inte. Hon sa att jag gärna fick komma och testa och jag var inte sen att tacka ja. Jag håller på med en behandling som heter Verju (typ tömma fettceller med laser) och då ska man gärna göra lite lymfmassage också för att få rent i systemet efter laserbehandlingen.

Igår gjorde jag min tredje Verjubandling och åkte hem till Ullis direkt efter, drog av mej alla kläder och la mej tillrätta på en uppvärm massagebänk. Under 90 minuter masserades hela kroppen enligt ett särskilt system, så att alla lymfkörtlar öppnas upp och skiten går ur kroppen. Till 95% var det bara skönt, men på några ställen fick hon ta i rejält och idag är jag alldeles öm bla i gäddhänget på armarna. Just igår märkte jag inte så mycket, men idag är jag lite frusen (kan iofs bero på att det är svalare ute), jag är jättetrött (vilket också kan bero på väderomslaget) och jag kissar typ hela tiden! Kroppen känns lättare och fräschare på nåt sätt.

En behandling tar alltså 90 minuter och kostar 800 kr om man inte köper ett klippkort på flera gånger. Självklart tycker jag att du ska testa och bor du i närheten av Tullinge, tycker jag lika självklart att du ska gå till Ullis. Både för att hon är duktig på det hon gör, men också så rackarns trevlig! Hon gör även olika ansiktsbehandlingar, vanlig massage och utbildar i HLR mm. Du bokar tid hos henne HÄR.

Nu vill jag förstås veta om du redan testat och vad du isf tyckte 🙂