Browsed by
Etikett: hypotyreos

Hell no!!!

Hell no!!!

Jag hör så många uppgivna röster just nu. Man orkar inget, har tråkigt, äter skräp, går upp i vikt och mår allmänt dåligt. Ja, livet har förändrats. Ja, det är för jäkligt. MEN det är ett val man gör! Så f-n jag tänker låta Corona sabba mitt liv mer än nödvändigt! Hell no!

Även om vi fått nya livsvillkor så finns det fortfarande mycket som vi får och kan göra. Att låta sej själv förfalla är inte ett alternativ för mej och borde inte vara för er som är friska heller. Jobbar man inom vården råder helt andra omständigheter, vi som inte gör det har däremot fått andra möjligheter och förmodligen mer tid.

Låt säga att man pendlade till jobbet tidigare och nu jobbar hemma. Då sparar man minst en timme i pendlingstid. De flesta kvällsaktiviteter är inställda, där frigörs säkert en timme till. Helt plötsligt har vi två timmar mer tid än vi brukar ha. Med dem gör man vad man vill, tex utnyttjar för att må bra! Visst kan man lägga ännu mer tid framför tv´n eller på sociala medier, men då ska man inte skylla på situationen att man går upp i vikt. Corona har faktiskt gett de flesta av oss MER tid att ta hand om oss!

Nu hör jag er muttra ”lätt för henne att säga, hon har ju inga små barn”. Nä, det har jag inte! Men även ungar behöver röra på sej och nu när våren kommit finns det massor att göra utomhus. Ute får vi ju fortfarande vara 🙂

Utnyttja den här Corona-skiten istället för att låta er nedslås av den. Hur kan ni utnyttja den frigjorda tiden på bästa sätt? Ta en funderare. Vad gynnar er bäst? Inte är det att titta ännu mer på tv iaf… Ingen vet hur länge detta kommer att pågå, men förmodligen minst en månad till. Nu gäller det att göra vardag även av detta. Jag tänker hälsa och jag tänker utnyttja läget.

Så, mina dagliga uppgifter blir att göra sånt jag mår bra av:

*Två promenader om dagen

*Träna hemma må, on, fr.

*Äta lagad mat varje dag, göra lite extra och lägga i frysen.

*Läsa en stund varje dag

*Sitta ute i solen en stund varje dag (om det är sol alltså…)

*Skratta mycket!

Man får deppa ihop och man får trilla av banan, men inte hur länge som helst! Nu har vi haft det så här några veckor, nu gäller det att hitta nya vägar. Ska Corona sänka oss, få oss att deppa ihop totalt, ge oss nya kilon? Hell no!!!

På instagram @marlenerinda har jag filmat några av mina hemmaövningar, fler kommer. Det är sånt som nästan alla kan göra, enkelt men effektivt. Hela passet tar ca 15 minuter, det har alla tid med!

Gör något idag som ditt framtida jag kommer att tacka dej för. Utnyttja situationen, istället för att deppa ihop. OK?

Tankar om virus…

Tankar om virus…

Corona. ALLA skriver och tjatar om Corona, nu är det min tur. Såklart tänker man lite… så här tänker jag:

Jag är en sk riskgrupp, iaf när det gäller att dra på mej allvarlig sjukdom. Jag är en av dem som får influensavaccinet först och skulle kunna blir allvarligt sjuk av en helt vanlig influensa – alltså även av corona. Högst troligt, eftersom jag blir kanondålig av en enkel förkylning, som jag tack o lov väldigt sällan drabbas av.

Så hur tänker jag då? Inte jättemycket faktiskt. Jag går på mingel, jag vistas bland mycket folk och jag hälsa på de flesta med en kram. Jag tvättar händerna oftare, det gör jag och tänker att det här viruset kanske gör att folk blir duktigare på att tvätta händerna även när krisen är över. Man kan ju alltid hoppas. Jag tycker folk är rätt äckliga faktiskt… man ser vissa lämna toaletten och vet att det haft händerna både här och där, men inte sjutton tar de sej tid att tvätta händerna. Blä!

Men jag har en liten tveksamhet, jag är nämligen inbokad för jobb i England om två veckor. Jag är inte rädd för att åka, däremot skulle det kännas surt åka dit och man ställer in saker i programmet som jag är nyfiken på. Då känns det ju lite onödigt att åka just nu och bättre att skjuta upp resan.

Det värsta skulle vara om vi blev satta i karantän och inte kom därifrån. Nog för att Manchester är en trevlig stad, men inte hur länge som helst. Å det var ju det där med pälsbollen… jag måste ju vara hemma med honom. Jag har lämnat mina funderingar i ett mail till arrangören och får helt enkelt se hur allt blir. Jag är rätt säker på att allt ställs in.

I övrigt är jag rätt lugn. Jag har fått massor med tid att skriva vartefter saker ställs in och tid frigörs. Annars gör jag som jag brukar. Tränar, äter mina mediciner, går mina promenader och försöker att hålla mej så frisk det går. Precis som jag alltid gör den här årstiden. Man går lixom alltid runt med lite grus i halsen och både ögon och näsa som rinner – men nu kommer ju våren. Man vet ju inte vad som är vad lixom.

Så jag följer rekommendationer och tänker att så länge jag inte har influensasymptom så är allt lugnt. Alltså inte ont i huvudet, inte ont i kroppen, orkeslöshet och feber. Får man det så är det väl dax att ta en funderare, men tills dess är jag lugn. Och tvättar händerna!

Hur tänker du?

Viktväktare även på semestern

Viktväktare även på semestern

Vi följer Viktväktarnas kostprogram sedan ca 20 år tillbaka och har hållit vikten de senaste 15 åren. Under den tiden har vi lärt oss rätt mycket, bla att det faktiskt funkar att vara Viktväktare även på semestern. Om man vill 🙂

Vi reser rätt mycket och har samma inställning vad det gäller vikten vid varje resa – det får gärna stå still på vågen men går det lite upp är det ok. Man kan lixom inte vara för hård mot sej själv i alla lägen, då blir det inte bra.

Så hur gör man då som Viktväktare på en resa? Mitt enklaste svar är ”man gör inte så stor grej av det”. Men allt beror förstås på vilken slags resa det är och hur ofta man reser. Är man på sitt livs första utlandssemester – ja, men skit i allt och njut av nya miljöer, annorlunda smaker och ledighet. Det kommer bli plus på vågen, men det kan ni ta hand om sen. Det kommer ta en extra månad kanske att nå målet, men då är det så.

Åker man däremot på en eller ett par resor varje år så kan man göra upp en annan plan, där man står still i vikt eller iaf nästan. Då gäller det att packa ner bekväma skor! Vi ser alla platser vi besöker, med fötterna. Vi tar en promenad efter frukost och en före middagen. Vi kan gå både kort och långt, blir det för lång tar vi buss eller taxi tillbaka. Sen kan man förstås även ta några extra simturer eller testa gymmet om det finns något på hotellet. Rörelse och motion går alltid att få till.

Maten då? Många väljer all inclusive och det har även vi börjat göra – det är nämligen enklare när det gäller att ha koll. Självklart kan det vara knepigt när det finns så mycket att välja på och mängderna är galna. Men man måste ju inte äta allt bara för att man får…

När vi ska äta all inclusive tar vi alltid ett varv runt matsalen först för att kolla in vad som finns. Är det första dagen på semestern så smakar vi lite på det som ser godast ut utan att tänka så mycket på SP-värden. Då vill vi mest kolla läget och kvaliteten på det som bjuds.

Första dagen får man göra lite som man vill, det tar vi igen sen. Resten av dagarna går man också ett varv först och väljer sedan EN av rätterna och fyller upp tallriken med grönsaker. Det bjuds alltid på ett välfyllt efterrättsbord och då tar vi en smakbit av det som ser gott ut, inte en hel bit. Till maten dricker vi cola zero eller vatten, vill vi ha vin eller annan alkohol så dricker vi det efteråt som lite extra mys på kvällen. Men vi är rätt dåliga på att dricka alkohol och det är en fördel om man tänker på vikten.

Blir det mat från meny så är det svårare att räkna ut vad rätten innehåller och hur den är tillagad. Då försöker vi att välja det som är mest ”rent”, alltså undvika friterat och panerat, be om såser vid sidan om osv. Grillad fisk eller en köttbit är smarta val på resor när man äter från menyer. Men det är svårt att veta, därför föredrar vi numera all inclusive.

Många som har semester ska ”unna” sej, ett ord som jag avskyr. För mej är ordet en ursäkt att göra sånt man inte borde… Då ska man äta och dricka saker man inte brukar och gärna i stora mängder. Vi tillåter oss istället att äta detta på lördagarna året om men i mindre mängder, så blir det inte lika lockande att ”go bananaz” på semestern.

Efter drygt 15 år som sk Guldmedlem (färdig och målviktig) är mina knep dessa:

* Bestäm innan att det är ok att gå upp lite och kör igång med programmet dagen efter du kommer hem igen. Väntar man är det lätt att dagarna bara går och då kommer kilona.

* Packa ner bekväma skor och använd fötterna överallt och ta en extra promenad varje dag.

* Ta ett varv runt buffén och gör medvetna val, man måste inte äta mycket bara för att man kan. Ta hellre en liten bit, om du är nyfiken på en rätt, än en hel portion.

* Drick vatten till maten och alkoholen efter, eller avstå helt från alkoholen. Man måste inte dricka bara för att det är semester. Men är det vinet till maten som betyder mest, så drick det då – men räkna med ett större plus på vågen.

* Å banna inte dej själv när det går åt skogen, vi är bara människor. Kör upp på banan igen bara och följ programmet så är du snart tillbaka i rutinerna igen.

* NJUT! På semestern ska man njuta, men det kanske går att fixa njutning med annat än mat och dryck? Kanske är det att se soluppgången och ta ett bad i gryningen eller att ta en lång promenad längst stranden på kvällen i solnedgången.

Blir det för mycket en dag så gör det inget – det kommer ju en ny dag då man har möjlighet att göra bättre val. Viktväktarna är för resten av livet, då gäller det att hitta ett sätt som fungerar – som man kan leva med resten av livet. Vad spelar det då för roll om viktresan tar någon vecka eller månad längre? Huvudsaken är väl att man faktiskt kommer i mål och sedan stannar där.

Det är genom att göra misstag man lär sej och under viktresan gör man mängder med misstag. Det om något är jag väldigt medveten om efter 20 år med VV, men så länge man inte ger upp har man inte misslyckats.

Åk på semester och hitta ditt sätt att komma hela vägen in i mål – men glöm inte att njuta på vägen. Du har bara ett liv – gör det bästa av det! Det viktigaste av allt: Ha en riktigt härlig resa!

Häng med på mina resor med jobb, mat, träning, upplevelser och solnedgångar i mängder: instagram @marlenerinda

Idag fyller jag 50!

Idag fyller jag 50!

Ska vi prata åldersnoja? Jag fyller 50 idag och har absolut ingen åldersnoja alls! Jag mår bättre än någonsin, trots ett gäng diagnoser. Men är även starkare än någonsin tack vare ihärdig träning.

Visst finns där gråa strån och rynkor, men det visar väl bara på en viss livserfarenhet. Det enda som är lite störande är att kroppen visar tecken på åldrande och då menar jag inte det synliga, utan det fysiska. Synen förändras, kroppen orkar inte lika mycket och minnet blir segt. Sånt som man inte kan göra så mycket åt.

Att tyngdlagen jobbar neråt går ju att fixa med olika ingrepp, några har jag testat, några har funkat – tillfälligt. Jag stör mej inte så mycket på mina skavanker att jag har bråttom att åtgärda dem. En dag kanske jag gör nåt… kanske inte.

50 alltså. 40 var ett intressant årtionde, det hände väldigt mycket kan man nog säga. Flera i vår närhet dog och jag fick ett gäng diagnoser. Ett helt nytt förhållningssätt till livet på sätt och vis. Vi slutade jobba på Viktväktarna och startade Du i Fokus. Vi gifte oss och barnen flyttade! Den kanske största förändringen och händelsen. Ett helt nytt liv.

Så vad kan hända på 50-talet? Det blir nog fler resor. Mer träning. Ett mer avslappnat förhållningssätt till livet kanske. Rent krasst har jag ju levt mer än halva mitt liv nu. Så det gäller att passa på att leva medan man kan.

Idag är det min dag!

Några enkla tips för en lyckad och hälsosam viktminskning

Några enkla tips för en lyckad och hälsosam viktminskning

1 januari – sug på den. Dagen då många, många ”börjar om”. Jag ser det hellre som att man fortsätter framåt, efter att ha lärt sej lite av ett par snedsteg. För slutar gör vi väl egentligen aldrig?

Idag har jag sett hundratals uppdateringar på sociala medier om alla som styr upp på banan igen med framförallt sin vikt. Vikten är en sak, men jag ser det som ett paket med vikt, energi, muskler, konsekvenstänkande, sömn och en massa annat – jag kallar det hälsa. Det funkar lixom inte att bara fokusera på en sak, allt hänger ihop, tex: om sömnen fungerar blir man mindre stressad och då går man lättare ner i vikt och då orkar man lite till och tar bättre beslut mm.

För att lyckas med sin viktminskning/hälsoresa finns det några enkla tips som har hjälpt mej. Jag startade min livsstilssförändring för snart 20 år sedan, nådde mitt viktmål för 15 år sedan men blir aldrig färdig med mej själv och min inre resa. Man blir aldrig färdig och det förstår man längs vägen, man bli aldrig fullärd. Och det är en sak att gå ner i vikt, en helt annan att stå still och sedan jobba med resten av kroppen och särskilt knoppen. Ett jäkla jobb – men så värt det!

Mina bästa tips för att lyckas med viktresan är:

  • Hitta ditt varför
  • Gör upp en plan
  • Planera delmål med belöningar
  • Sätt ett realistiskt mål
  • Ha tålamod
  • Gläds åt minsta framgång
  • Var beredd på bakslag
  • Börja aldrig om – fortsätt bara framåt

Varför kan vara så enkelt som att bli mer hälsosam. Det borde ju egentligen räcka som anledning att ta tag i sej själv. För att man vill må så bra som möjligt så länge som möjligt.

Hur just din plan ser ut vet bara du, men låt den inte bli för krånglig. Börja inte träna sju dagar i veckan och ha en massa förbud kring vad och hur du ska äta. Börja med snabba promenader för att sedan öka, hitta alternativ till de dåliga vanorna istället för att förbjuda – då står du ut i längden. Men tänk att kosten står för 80 % av viktminskningen, tränar gör man för sin hälsas skull.

Sätt upp ett realistiskt mål, detta är viktigt tycker jag! Det är INTE realistiskt att gå ner flera kilo i veckan, inte i längden och inte om det ska vara hälsosamt och du fortfarande ska ha någon form av liv samtidigt. Går man ner väldigt snabbt så kan man drabbas av gallproblem, utebliven mens, blodtrycksfall, håravfall och lite annat. Så ta det lugnt! Lägg heller inte ditt viktmål för lågt, det blir svårare att hålla i längden. Sikta på normalt BMI till att börja med och känn sedan efter kilo för kilo och stanna där du trivs.

Tålamod. Jag kan knappt stava till det, men har varit tvungen att lära mej längst vägen. Jag snittade nämligen ETT HEKTO (inte kilo) i veckan i 10 kilo, det tog tre år. Om jag orkade i den takten, så orkar ni i vilken takt som helst! OCH: Minsta lilla steg, även om det går långsamt, är ett steg närmare mål.

Gläds åt minsta minus, som sagt: jag snittade ett hekto i veckan… ibland kan det även vara helt ok att stå still eller till och med gå upp. Som exempel: efter nyår, jul, påsk osv då är det faktiskt en bragd att stå still men till och med ok att gå upp något kilo. Vilket som, är förmodligen en framgång mot tidigare livsstil.

Räkna med bakslag, sånt som jag kallar livet. Det händer saker på vägen som man inte kan planera för, tex egen eller andras sjukdom, födelsedagar, högtider, resor, grejer på jobbet mm. Ibland kan det vara bättre att se sina framsteg per månad istället för per vecka, särskilt under knepiga veckor.

Och går det åt skogen, så fundera på vad som gick fel, lär av det, stryk ett streck och fortsätt framåt. Det kommer att gå fel, ingen ide att banna sej själv, fortsätta bara på ”den rätta vägen”.

Jag är noga med att inte ha några förbud, jag älskar godis och hade inte klarat många dagar om jag haft godis- eller sockerförbud. Så istället för förbud gav jag mej tillåtelse att äta lördagsgodis, då vet jag att det kommer en dag i veckan när jag får mitt gott och kan nöja mej med det.

För mej är även planering viktigt. Vi gör matsedlar varje vecka, ni hittar dem HÄR och vi har alltid matlådor i frysen som jag äter till lunch. Bra matlådemat hittar ni HÄR.

Jag vet att man kan ändra sin livsstil, jag har gjort det. Det tar tid och det är inte lätt, men det är så värt det. För mej kanske det är lite extra knepigt då jag har både fibromyalgi, hypotyreos, en sömnstörning och lite annat smått och gott. Men jag vet att om jag ska må så bra som möjligt så måste jag ta hand om mej så bra som möjligt. Jag måste ha en normalvikt och jag måste träna, då är värken lindrigare, jag sover bättre och rör mej lättare. Men jag måste inte vara trådsmal och jag måste inte träna skiten ur mej. Det räcker med att vara ”good enough”.

Å det är det jag vill skicka med till er. Detta är ingen tävling, ni ska bara må bra. Ni ska bara bli en uppgraderad version av er själva som gör att ni ska må så bra som möjligt, så länge som möjligt. Ni behöver bara vara ”good enough”, inte bäst. Tillräckligt bra för att må bra.

Jag finns på instagram @marlenerinda. Där försöker jag att peppa och stötta så mycket jag kan. Där finns min vardag med mat, träning, sjukdomar och lite gala och glamour. Häng med om ni vill, det brukar dyka upp lite roliga tävlingar då och då.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Jag fattar ingenting!

Jag fattar ingenting!

När jag började träna för ganska precis 5 år sedan hade jag knappt en muskel i kroppen. Eller… det är klart att jag hade muskler, men jag kände ingen skillnad om jag spände dem eller slappnade av. Det fanns lixom inget att spänna.

De senaste 5 åren har jag tränat cirkelträning på Curves. Från början var jag glad och stolt om jag kom iväg 1 gång i veckan, nu är det ett måste att få ihop 3 ggr. Det både syns och känns skillnad på kroppen och nu för tiden räknas jag tom som vältränad.

Under alla åren har jag hållit vikten, pendlar som mest 2 kg upp och ner. Idag tyckte jag att det kunde vara spännande och intressant att få ett resultat efter de här fem åren. Vikten är densamma som när jag började, men musklerna är ju betydligt fler – alltså borde fettprocenten vara betydligt mindre. Trodde jag ja! Den var högre!

Jag fattar ingenting och är sååå irriterad! Under kontroll vägningarna har jag alltså vägt i stort sett lika, men stadigt ökat i fettprocent – trots att jag hela tiden får mer muskler – det ser jag ju till och med! Hur i hela friden kan detta vara möjligt? Ni kan ju själva se på bilden här intill, jag har ju knappast blivit fetare…

Jag har flera diagnoser och äter en mängd olika mediciner och jag bygger muskler ganska lätt. Kan det vara så att diagnoserna gör att mina muskler är byggda på något annat sätt, som lurar maskinen som mäter? Tyvärr finns det ingen mätare för muskelmassa på mitt gym, bara fettprocent och det är en sån som man håller med bägge händerna så går ”strålen” genom överkroppen.

Jag började träna för att bli starkare, inte smalare. Jag har blivit betydligt starkare, har numera synliga muskler och har alltså stått still i vikt, ändå är jag enligt mätaren fetare! Hur f-n är det möjligt? Jag har aldrig varit så stark och i så bra form men aldrig heller haft så hög fettprocent! Något måste vara fel? Har vi med fibromyalgi och hypotyreos fett i våra muskler eller?

Får jag bara en förklaring kanske jag kan acceptera eller iaf förstå och göra något åt saken. Just nu är jag bara sur!

Kineserna har rätt!

Kineserna har rätt!

I Kina får man betalt för att ta en tupplur på lunchen. När jag fick min diagnos sömnstörning och sömnapné fick jag även order om att sova när jag är trött (om det går alltså) och gärna ta en tupplur efter lunch. Både Kineserna och min läkare är väldigt kloka!

Många säger att om de sover på dagen så sover de sämre på natten. För mej är det tvärtom; sover jag en liten stund på dagen så sover jag mycket bättre på natten. Knoppen och kroppen behöver sin vila, får man den inte på natten så kanske man behöver kompensera den på dagen.

Jag sover ungefär 7 timmar på nätterna, vilket kan verka helt normalt och bra. Problemet med min sömn är att jag aldrig kommer ner i djupsömn, den som läker kroppen och ger återhämtning. Jag sover väldigt lätt, drömmer aldrig och är vaken en stor del av natten – fast jag tycker att jag sover. Sömnkvaliteten är alltså inte särskilt bra eller tillräcklig, vilket innebär att jag är lika trött när jag vaknar som när jag gick och la mej.

Om jag sover en stund på dagen däremot, det kan vara allt från en kvart till en timme, så blir även sömnen på natten bättre och jag är piggare på dagen. Precis som min läkare sa, som alla andra säger tvärtemot. Så när jag kan tar jag en tupplur, ibland är jag så trött att ögonen svider – ibland lägger jag mej och kan inte somna. Jag försöker lyssna på kroppen och när jag gör det mår jag förstås bäst.

Det är det här som blir ett problem när jag är på resa eller mässor. Det är svårt att lägga sej då lixom… Men det vet jag och är förbered på, så ibland får jag hoppa över en punkt i programmet för att vila lite eller helt enkelt köra på, köra slut och sedan reparera när jag kan, vilket kan ta några dagar. Jag kan inte ”sova ikapp” på en natt eller ett par dagar, det krävs längre tid än så. Å när jag är slut och inte har sovit ordentligt, då märks det. Jag sluddrar när jag pratar, tappar ord, glömmer saker och värken kommer som på beställning. Kroppen stänger av funktioner, för att orka vara vaken.

Jag sover alltså ganska mycket. Jag är inte lat. Jag är sjuk. Både min fibromyalgi, hypotyreos och utbrändheten för många år sedan påverkar mej och min sömnstörning. Får jag bara vila så orkar jag huuuuur mycket som helst! Men jag behöver även ljuset, så nu väntar en tung period med mörkare dagar. Det är så jobbigt.

Sömnen är även viktig för vikten. Trötthet triggar gärna sockersuget, för att få lite extra energi. Då hjälper inte en morot, man vill ha choklad eller annat sött. Tyvärr hjälper den där energin bara en kort stund, sen är man trött igen och då vill man ha ännu mer… det blir en ond cirkel och vikten ökar. Istället för att försöka ta en kort tupplur. Det har hänt att jag tagit den på toaletten…

Så nu vet ni att Kineserna är himla smarta och varför jag kan vara lite tröttare och glömsk lite då och då. Å ni kanske har fått en förklaring till ert sötsug? Var smart – ta en tupplur!

Firar 19 år med Viktväktarna idag!

Firar 19 år med Viktväktarna idag!

Före VV. Smal, före bröllopet. Smal och stark!

Den 7 augusti 2000 fick jag nog av mej själv och skrev in mej på Viktväktarna. Inte för att jag var jättetjock, utan för att jag behövde lära om när det gäller mat. Skaffa en ny, sundare livsstil, för mej och barnen. 19 år har gått, idag är jag väldigt nöjd med mitt beslut.

Jag var 30 år, åt oftast inget på dagarna men sen smällde jag i mej skogaholmslimpa med ett tjockt lager hushållsost på kvällarna. Det är ju så gott! Men det är ju inte mycket näring… och det kan knappast kallas sund kosthållning. Men så var det! Jag mådde skit! Jag var ganska nyskild, mitt i en rejäl utbrändhet, konstant trött, superstressad och en rätt ledsen ensamstående morsa. Att min bästa kompis dog en vecka senare gjorde inte saken bättre… men samtidigt gjorde hennes död att jag fick en insikt om att jag måste ta hand om mej bättre.

Så jag skrev in mej på Viktväktarna i Tullinge Centrum, tillsammans med min mamma. Min första vecka räknade vi prickar, jag hade fattat det hyfsat när jag kom dit veckan två och då fick vi veta att det from nu skulle handla om Points. Tack för den! Det var bara att glömma allt från första veckan och lära om, samtidigt som jag skulle smälta att min bästa vän inte fanns längre… Men det gick! Points var ju dessutom såååå mycket enklare än Prickar!

Jag hade svårt att gå ner i vikt, det blev ett par hekto ner och sedan stod det still. Jag följde programmet till punkt och pricka, även konsulenten tyckte det borde gå snabbare – men jag gav mej inte! Jag fick hjälpa till vid vågen som extra pepp och för att verkligen inte tappa greppet. Det var kul, jag lärde känna både personal på VV och andra medlemmar. Med mina små steg skulle det ta ganska exakt fyra år att komma i mål – men jag gjorde det!

Jag fortsatte räkna mina Points, programmen ändrade sej lite och bla blev Points Plus. Jag vågade inte sluta räkna och höll vikten i flera år, tills jag blev sjuk runt 2010. Jag mådde ungefär lika dåligt då som innan jag började på VV. Gick upp allt jag gått ner och blev mer och mer förtvivlad. Något var riktigt fel, det kände jag i hela kroppen. Till slut fick jag hjälp och diagnos efter diagnos trillade på plats. 2013 hade jag gått ner allt igen och sedan dess har jag hållit vikten och kan återigen och sedan dess stolt titulera mej Guldmedlem och normalviktig på Viktväktarna.

Jag var återigen smal, men jag orkade ingenting. Jag kunde knappt stå och dra på mej strumporna, utan var tvungen att sitta ner. Jag kunde inte luta mej fram och sätta på vattnet till badkaret utan att hålla mej i väggen. Jag hade INGEN bålstyrka alls och hade konstant ont i rygg och nacke. Vid det här laget hade jag bla fått diagnosen fibromyalgi och då kan man ju tänka sej att jag skulle skylla värken på den. Istället tog jag tag i träningen, jag ville orka mer, få kontroll på min kropp och få muskler! Jag skulle bli stark!

Så för snart 4 år sedan började jag träna cirkelträning på Curves. Ett gym för tjejer, utan speglar och utan prestige. På bara 30 minuter jobbar jag igenom hela kroppen, med min egen kropp som motstånd. Jag var smal, men smal var egentligen aldrig det jag strävade efter – jag ville ju ha livskvalité och vara hälsosam. Jag åt mej ner i vikt, nu skulle jag träna för att orka leva längre och för att min kropp ska göra det jag ber den om. Länge!

Martin gick ner 60 kg med vv, men det var lite för mycket, detta är mer lagom.

Idag är det 19 år sedan jag skrev in mej på Viktväktarna, ett av det bästa beslut jag fattat i hela mitt liv. Jag mår bra! Jag är så frisk jag förmodligen kan bli. OCH jag träffade min man, vilken bonus! Min älskade Martin som gått ner 60,4 kg med Viktväktarnas hjälp och som jag sedan hade massor med VV-klasser med över hela södra Stockholm. Tillsammans hjälpte vi tusentals medlemmar ner i vikt under de 6 år som vi hade egna klasser.

Både Martin och jag är ganska unika när det gäller Viktväktarna. Vi har nämligen bara skrivit in oss en gång, tagit oss i mål och stannat där. Vi lyckades göra en beständig livsstilsförändring som gett oss ett helt nytt liv. Vi är dessutom unika med att ha träffats på VV och gift oss, något som jag vet att det pratades om en hel del när det hände 🙂

Jag påstår att alla kan gå ner i vikt, men jag säger inte att det är enkelt. Jag skulle heller aldrig säga ”kan vi – så kan ni”, så enkelt är det nämligen inte. Vi har alla olika förutsättningar. Men jag har några tips för att verkligen orka hela vägen och de är *lita på programmet *låt det ta tid, minst 1 år *gläds åt minsta minus på vågen *ha inga förbud *banna aldrig snedstegen *inse att det blir plus ibland *gå jämnviktsprogrammet *glöm motivation – fucking gör det bara!

Och gå på möten om du kan, du kan faktiskt möta ditt livs kärlek 🙂

Hur firar man 19 år på VV då? Jo, man börjar dagen med en helt vanlig frukost, en hundpromenad och ett pass på gymmet. Sen blir det kanske en glass till mellanmål – bara för att jag vill och vet att det inte spelar någon roll i längden.

Ni kan följa med på instagram @marlenerinda om ni vill och se hur min dag ser ut. Jag försöker ge pepp där, så gott jag kan. Jag påstår att jag kan det här nu, men kommer aldrig att sluta ha koll. Appen är fortfarande med mej så gott som dagligen, den släpper jag aldrig! Risken är alldeles för stor att trilla dit i dåliga vanor igen.

Grattis till mej idag och tack Viktväktarna för kärleken! Nästa år firar jag 20 år på VV, då ska jag fortfarande vara på min målvikt, men ännu starkare – då ska jag vara femtio, fit och fräck!

Härliga dagar i solen!

Härliga dagar i solen!

Jag älskar vädret vi haft de senaste dagarna! För mej är det perfekt när tempen rör sej förbi 25 grader, det är strålande och sol och en svag bris. Då mår jag som bäst!

Rutinerna som blir när värmeböljan knackar på är så behagliga. Vi har skugga och svalt i vårt vardagsrum och på altan. Så jag kan sitta och jobba medan hunden ligger och sover i skuggan ända fram till lunch. Då får jag massor gjort eftersom hjärnan funkar bättre vid värme. Jag sover även bättre just nu, så hela jag fungerar bättre.

Vid 14-tiden tittar solen runt hörnet på huset och då det blir lite för varmt för hunden för att det ska vara hälsosamt. Då packar vi ihop oss och drar till mina föräldrar i Tullinge som har pool. Där hänger vi sedan resten av dagen, och jag passar på att läsa böcker som ska recenseras. Man får samla ihop ett gäng under vintern, som sedan kan läsas i solen 🙂

Idag har jag fått ihop en text om Irland och två recept. Nu fortsätter arbetsdagen med en bok i poolen. Hoppas ni mår minst lika bra som jag!

Det kommer surt efter…

Det kommer surt efter…

Hur roligt det än är att hålla igång och göra saker och att ha besök, så kommer det surt efter. Jag vet ju att jag orkar för stunden, ser tar jag helt slut. Men det är det värt!

När jag planerar in aktiviteter, så planerar jag samtidigt in vila. Har jag mycket runt mej så måste jag vila några dagar efter. Det är min verklighet efter år med utbrändhet och sviterna av det.

Veckan har varit otroligt rolig, vi har sett och gjort massor och försökt att ”sköta” oss med sömn och vila. Det har gått ovanligt bra för att vara så många dagar. Men idag tog jag slut. Jag visste att det skulle komma, så jag lät det bara komma. I morse åkte jag och tränade, sen åkte vi och handlade och när vi var på väg hem kände jag att NU är det stopp. Inte snart, utan NU!

Medan Martin packade ur bilen, plockade upp alla matvaror och fixade lunch stupade jag i säng och somnade bums. Jag hann sova en halvtimme kanske och det räckte för att orka resten av dagen. Men imorrn har han planerat in en tupplur för oss båda, för säkerhets skull 🙂

Mitt (och många andras) liv med fibromyalgi och hypotyreos är så här. Man gör så gott man kan och är det kul så gör man ofta lite för mycket, sen tar det stopp. Det är så det är och har inget med lathet att göra, våra kroppar orkar helt enkelt inte. Vanliga människor kan pusha sej liiiite till, det går inte för mej. Det tar stopp. Jag somnar stående rent bokstavligen faktiskt. Man märker det först på att minnet försvinner, sen att jag blir mer förvirrad än vanligt, sen vill benen inte bära och då är det bara att lägga sej. Martin ser sånt, oftast före mej.

Han är så otroligt förstående, medan jag bara blir irriterad. Jag vill orka! Andra orkar ju, varför gör inte jag det! Men jag vet ju att vi är många, många som har det så här. De flesta av oss är kvinnor som varit ”duktiga” för länge. Som kämpat på i motvind och gått in i den berömda väggen. Vi hade behövt någon som sett hur det var fatt när allt var som värst och stoppat oss då, eftersom vi själva inte var kapabla att se det. Men tyvärr fanns det inte någon som tog oss på allvar och såg hur illa det faktiskt var. Å nu är vi sjuka av stressen vi drog på oss för många, många år sedan.

Min fibromyalgi, hypotyreos och sömnstörning beror helt och hållet på att jag utsattes för långvarig stress, enligt mina läkare. Tyvärr är jag inte unik. Å nu betalar jag priset. Men jag har tur! Jag har en Martin, det önskar jag att alla hade. Äntligen har jag iaf EN person som förstår mej, accepterar mina sjukdomar och hjälper mej. Det underlättar otroligt mycket. Då kan jag göra kul grejer trots att jag vet att jag blir helt slut, han finns ju där när jag säckar ihop.

Så imorrn tar vi en lugn dag tillsammans, med tupplur och allt 🙂