Solen bara vräker ner. Det är 25-30 grader varmt varenda dag och jag bara njuter! Men idag är det tydligen sista dagen på detta underbara tillstånd… så idag skiter jag i allt!
Jag mår som bäst när solen skiner och temperaturen rör sej över 25-graderssträcket. Då mår kroppen bra, värken är minimal, jag har massor med energi och får massor gjort. Jag vet att alla definitivt inte fungerar som jag, men jag älskar verkligen rejäl värme. Det ska vara hett! Jag har sagt det förr och säger det igen: jag bor på fel breddgrad och borde verkligen flytta. Jag SKA flytta, en dag…
Hela maj var varm och underbar och juni har börjat väldigt bra. Men nu hotar man med svalare väder, inte kallt – men svalare. Idag är sista dagen med de där 30 graderna och jag tänker ta vara på varenda minut! Jag borde städa inne, sitta vid datorn och skriva, åka och handla och en massa annat – men det tänker jag inte göra! Istället tänker jag äta en tidig lunch och sedan packa in man och hund i bilen och hänga vi föräldrarnas pool resten av dagen. Jag ska bara ligga och jäsa i solen med något att läsa och samla solenergi hela dagen!
Redan imorrn blir det typ 10 grader svalare, då kan jag göra allt det där andra. Nu är det bara 4-5 inbokade grejer kvar, sen är det helt rent i almanackan ända till mitten av augusti – så jag hinner nog både jobba ikapp och städa. Och träna. Blev bara en enda gång förra veckan, men nu ska jag sköta det bättre igen. Svalare dagar innebär även fler och längre promenader med pälsbollen, han tycker värmen är lite jobbig. Väderomslaget kan innebära att jag får värk igen och mår sämre, det får vi se…
Sista dagen med medelhavsvärme, vi skiter i allt och hänger vid poolen – vad gör ni???
Visst är det härligt med solen som skinit över oss i flera veckor nu? Jag får massor med ny energi, så passa att jag förra veckan stod en stund på löpbandet nästan varje dag. Jag fick även ihop mina tre pass på gymmet och dagliga promenader. Det gillade vågen, den gav ett fint minus. Jag är inte riktigt tillbaka på min målvikt än, men på väg dit. Just nu är inte siffran på vågen så viktig, jag njuter för fullt av att ha energi och mindre värk.
Efter ett par lugn veckor har jag en fullpackad vecka framför mej. Det är bla Stockholm Beautyweek, pressfrukostar, ett mingel och loppis i garaget på lördag. Men jag tror att jag får till mina gympass som jag vill och de dagliga promenaderna. Hänger ni med på min instagram @marlenerinda), så får ni se om jag lyckas 🙂
Ett tips är att göra en STOR sats av tacokryddan. Den är mycket godare än den köpta och passar till det mesta. Raitan som är till färsspetten på torsdagen är kanon att även ha till grillat, så spara receptet och plocka fram till grillkvällarna.
Jag älskar sol och värme. Jag trivs som bäst när solen gassar och temperaturen närmar sej 30 grader, helt ok vid 35 också. Då får jag energi och istället för att ligga flämtande i solen, som många andra, gör jag sånt jag inte orkat på länge. Det är då jag storstädar och tar långa promenader 🙂
Helgen bjöd på ett fantastiskt väder, inte jättevarmt, men i solen var det iaf drygt 20 grader. Vi fick massor gjort! Martin fixade med bilen och tvättade fönster. Jag röjde hela trädgården och moppade alla golv inne. Jag som aldrig stryker strök alla Martins skjortor som hängt i tvättstugan i flera månader och städade grundligt där. Uteplatserna städades av och trädgårdsmöblerna ställdes på plats och årets första grillmiddag gick av stapeln. Som pricken över i hade jag även en hel del tid i solstolen och läste igenom mängder med grejer som legat på hög och väntat. Och vi tog långa promenader!
En produktiv helg, men det är massor kvar… nästa helg har vi fyra lediga dagar tillsammans och nu har jag faktiskt skrivit en lista på vad vi ska göra då. Vi fortsätter ute, vi ska fylla rabatterna med ny täckbark, kanske börja måla garaget och vårt kontor inne ska göras om helt. Det ska bli flera matexperiment i köket, så vi kan fixa några nya recept. Men vi ska även ta långa promenader och ligga i solen och bara må gott också. Jag älskar den här årstiden!
Nästa vecka är det Valborg och maj. Tiden går så himla snabbt! Vi har ingen tradition runt Valborg, och det blir nog bara att vi grillar och äter lite gott med närmaste familjen. Det har varit lite turbulent, så vi behöver umgås under lite roligare men lugna former. Nästa vecka ska jag även testa en ny behandling, det ska bli väldigt spännande. En slags fettsugning, men utan kniv…
Jag mår faktiskt himla bra just nu! Vågen gör som jag vill, kroppen gör mindre ont, jag orkar mer, nu ska jag bara bli lite piggare så är allt perfekt. Det mesta känns väldigt bra! Hur är det med er?
Som ni vet så har jag några olika kroniska sjukdomar, bla fibromyalgi och hypotyreos. Sjukdomar som är lite knepiga och svåra att förstå om man inte har dem själv. De dåliga dagarna är svåra att förklara för en utomstående och ibland verkar man nog ganska gnällig och då känner man sej rätt ensam. Jag gör iaf det.
Att träffa, eller iaf ha kontakt med andra i samma situation kan ibland vara avgörande för att man ska orka fortsätta vissa dagar. Därför blev jag faktiskt himla glad när jag såg att det numera finns en sida med forum för olika diagnoser. På Medograf kan man bli medlem gratis och sedan ställa frågor, diskutera och få vägledning av andra med samma diagnoser. Anonymt eller med namn, det väljer man själv. Å det är ju bra att man kan vara anonym om det är känsliga grejer man behöver prata om.
För mej som har diagnoser som dessutom påverkar minnet är det extra bra att man kan ladda ner en app som ger en översikt av mina mediciner och påminner om att jag ska ta dem. Hur bra som helst!
Men sidan är faktisk inte bara för oss med diagnoser, utan även för våra närstående. Genom att höra andra berätta om sin besvär så förstärker det allt som vi redan har berättat. På så sätt kanske det blir lite lättare att förstå oss och hur vi har det. Med Medograf kanske någon känner sej lite mindre ensam, jag hoppas det iaf.
Så gör som jag! Registrera dej gratis och ladda ner appen – den är till stor hjälp för mej, kanske för dej med.
Jag ser på mina minnen på Facebook att det är 7 år sedan jag äntligen blev tagen på allvar av sjukvården. Äntligen var det en läkare som lyssnade på mej och började utreda alla mina konstiga symptom. Han hittade massor!!!
Hösten 2010 gick jag till vårdcentralen för att jag var så trött att jag nästan svimmade varenda dag. Svaret jag fick var ”alla är lite trötta så här på hösten”. Men jag var inte lite trött och jag var heller inte trött bara under hösten. Jag var sjukligt trött året om och kände i hela kroppen att något var fel. Hans ord fick mej att ge upp, jag kanske bara inbillade mej ändå…
Jag hade ont i ett ben, var trött, tappade ord, glömde allt, hade som grus i ögonen, värk som flyttade runt och lite annat smått och gott. Men det var värken i benet och tröttheten som var värst, det var det jag sökte hjälp för. Tröttheten började ta över mitt liv och jag blev alltmer desperat. Inte ens mina närmaste vänner tog mej på allvar. ”Du har ju varit utbränd, det försvinner aldrig”, ”Du gör för mycket, lugna ner dej lite”. Ja, jag hade varit utbränd och sviterna försvinner aldrig – men detta var något annat! Tack o lov så tog Martin mej på allvar och uppmanade mej att inte ge upp.
Man ska inte ha sina vänner som patienter, men jag var desperat och frågade en vän som är läkare om jag ändå fick komma till honom. Han såg hur illa det var och sa tack och lov ja, han räddade nog livet på mej! Vid första besöket gick han igenom varenda millimeter på mej, vartenda prov togs och remisser skickades åt alla möjliga håll. De första provsvaren visade att jag hade en inflammation i hela kroppen, som jag förmodligen gått med i ca 3 år. Magnetröntgen visade att inflammationen kom från något som kallas för gåsfoten, som sitter i smalbenet, och spridit sej. Det var därför jag haft ont i benet så länge.
Jag fick kissa i en dunk och samla urin under en vecka för att mäta kortisol och en massa andra grejer. Detta var lite omständigt, men nu skulle allt kollas! Detta visade normala värden, bara att fortsätta utreda… det blev sömnutredning som innebar att jag fick sova en natt på sömnlabb på Huddinge Sjukhus. Man är uppkopplade med mängder av elektroder och sladdar och ska alltså försöka sova med detta på sej… jag somnade otroligt nog och utredningen visar att jag nästan bara sover på magen, bara 7% på rygg, jag snarkar inte och är inte överviktig – MEN jag slutar att andas och kommer nästan aldrig ner i REM- eller djupsömn. Jag tror alltså att jag sover, men har ingen kvalitet på sömnen. Klart jag är trött! Jag inbillade mej inte! Det hade inte med utbrändheten att göra! Jag hade inte för mycket runt mej! Det fanns ett fel! Hjärnan missar att ge signaler om att andas och tyvärr går det inte att göra något åt, men bara att veta att det verkligen var något fel gjorde att jag ändå mådde lite bättre. Jag fick order om att sova middag och när jag gjorde det sov jag även lite bättre på natten. Jag var kanske inte piggare, men nu visste jag varför.
Vartefter remisserna kom fram och nya läkare fick lägga händerna på mej hittade man nya grejer. Ortopeden frågade om jag inte tidigare fått hjälp för mina olika långa ben och jag svarade nej… jag visste att det var ungefär 2,5 cm i skillnad men det hade ingen sagt så mycket om förut. Nu fick jag klack på högerskon och inlägg i skorna och helt plötsligt blev värken både i knän, höfter och rygg mycket bättre. Det var även ortopeden som insåg att jag hade fibromyalgi… han klappade mej på armen och jag hoppade högt. Han började klämma lite på mej och serverade mej diagnosen på silverbricka kanske man kan säga. Andra får kämpa för sin diagnos, jag misstänkte inte ens något – jag hade ju alltid haft ont…
Men fibrodiagnosen föll förstås massor med bitar på plats. Den ger ännu mer trötthet, seg hjärna, dåligt minne, vandrande kronisk värk och en massa annat. Fibromyalgi har verkligen allt och överraskar mej varje dag… man vet aldrig vad den bjuder på just idag. Något år senare föll även bitarna på plats för diagnosen hypotyreos, trots att mina blodvärden låg inom normalvärdet men på håret. Det togs ett annat prov som också hade med sköldkörteln att göra och det var helt åt pipsvängen fel. Det provet visade att min kropp hade antikroppar mot sköldkörteln och en ganska knepig form av hypotyreos.
Från den där dagen när vårdcentralen sa att alla är lite trötta tills jag hade en handfull diagnoser tog det ungefär fem år. Under tiden hann jag även bränna slemhinnorna i livmoderna för att få ordning på blodbaden varje månad, jag opererade en förlossningsskada som jag gått med i 20 år, jag gjorde min efterlängtade bröstförminskning och jag lyfte ögonlocken för att jag inte såg något. När allt började kännas riktigt bra rasade allt igen och kroppen kändes jättekonstig. Jag kände inte igen mej själv och fick nästan panik. Min läkare kände igen symptomen och känner mej nu så väl att han insåg ganska direkt vad som var fel och han hade rätt; min folsyrenivå var bottenlåg! Efter ett par veckor med medicin var jag som vanligt igen, men kommer att få ta extra folsyra resten av livet.
Nu är det alltså 7 år sedan utredningen av precis hela mej började. Jag har numera diagnoserna central sömnapné, fibromyalgi, hypotyreos och folsyrebrist. Jag har även olika långa ben, vridet bäcken, några småallergier och lite astma.
Det är viktigt med diagnoser! Man måste få veta vad som är fel, vart man står och vad man kan göra åt det som drabbar en. Även om det inte finns mediciner att få så är det iaf en förklaring till varför man känner sej konstig. Jag visste att något var fel! Jag var inte lat, jag hade inte för mycket runt mej – något var fel! Nu vet jag vad jag har att förhålla mej till och vet också att jag har svårt att planera flera dagar framåt. Jag kan förklara för andra hur min situation ser ut och be dem ha överseende och förståelse. Jag blir aldrig frisk, jag kan aldrig jobba heltid eller ens på bestämda tider. Jag vet helt enkelt inte hur jag mår imorgon. Jag orkar inte ens ta kampen om en sjukskrivning utan kör mitt eget race så gott jag orkar. Det är tur man har en förstående man… Nu mår jag nog så bra som jag kan göra!
Alla är inte ”bara lite trötta” – det kan faktiskt finnas sjukdom bakom också. Detta måste kollas upp och får inte bagatelliseras av läkare. Får du samma bemötande som jag fick så SKA du gå till en annan läkare! Jag är helt säker på att min läkare har räddat både förståndet och livet på mej och jag är honom evigt tacksam!
Nu är det inte kul längre! Väderomslagen, blåsten, kylan och snön är inte bra för min kropp, jag får så otroligt ont och känner mej ganska uppgiven just nu faktiskt. Det är snöstorm och minus 15 grader ute. Fibron tar över hela min kropp såna här dagar och jag har inte det minsta att säga till om.
Vi tar det igen: Fibromyalgi är en sjukdom som sitter i hela kroppen. Det handlar om kronisk värk som flyttar sej, en dag kan jag ha ont i armen, nästa i benet, en tredje i foten. De flesta med fibro fryser nästan konstant, är så trötta att de somnar överallt och har dåligt minne. Jag har mest ont inne i skelettet i benen, fryser inifrån och glömmer typ allt. Dessutom har jag hypotyreos som förstärker flera av symptomen.
Jag kan gå in i köket med en enda tanke, att värma te. Jag kan hälla upp teet, sätta på mikron och gå därifrån. En timme senare kommer jag på att jag är sugen på te och när jag kommer ut i köket igen så kommer jag på att jag ju faktiskt gjort detta ganska nyligen, så får jag göra om det igen och denna gång stannar jag kvar tills mikron är klar för att inte glömma – detta händer nästan varje dag. Hade det bara handlat om glömt te hade det ju varit ok, men det handlar tyvärr om allt… telefonsamtal jag borde ringa, mail jag borde skicka osv. Jag skriver upp allt jag ska göra, men glömmer ofta ändå.
Minnet är en sak, värken en annan. Jag har ont i princip varje dag, dygnet runt. Konstigt nog så vänjer man sej och smärtgränsen flyttas konstant. Man står ut med mer och mer. Men när det blir så här kallt så blir värken värre och just nu är den riktigt jobbig. Jag har alltid ont i nacken och inne i benen, efter att ha skottat flera gånger per dag har jag ont i hela kroppen. Så kan man förstås känna utan att ha fibro, problemet är att jag får stå ut med min smärta väldigt länge. Jag vet att jag kommer ha rejält ont tills vi får plusgrader igen. Då blir det bättre, men aldrig helt bra.
Även om smärtan och värken är jobbig, så är det inte den som är värst – det är tröttheten som stör mest. Just nu är jag så trött att ögonen svider och jag ser suddigt å så är det nästan hela tiden för tillfället. Jag fryser så jag skakar, trots att jag har både långkalsonger, mjukisbyxor, hoodie, tofflor och vantar – inomhus… fatta hur jag ser ut när jag går ut. Att frysa tar förstås mycket energi och då blir jag ännu tröttare och kan helt enkelt inte hålla mej vaken en hel dag. I vardagsrummet har vi just nu en extra värmefläkt, så det är ganska varmt och skönt i mitt soffhörn – där kan det hända att jag somnar en timme när jag bara ska vila lite eller mysa med hunden. Jag har även värmedyna i sängen, annars vaknar jag på nätterna av att jag fryser så det gör ont.
Jag brukar inte gnälla, men just nu har jag så jäkla ont och jag orkar helt enkelt inte hålla igen! Det enda som hjälper är värktabletter, ett skållhett bad och sömn. Jag är så trött på att ha ont. Jag var på besiktning hos min läkare idag och han var väldigt nöjd med hela mej. Jag är (enligt honom) vältränad, har ett starkt hjärta, bra puls och perfekt blodtryck. Hypotyreosen har vi under kontroll men fibron kan han inte göra särskilt mycket åt. Jag tar mina ”superalvedon”, det är lixom det enda som finns att göra…
Min kropp längtar efter sommaren så det gör ont. Det spelar ingen roll hur jag klär mej eller hur positiv jag än försöker att vara osv. Det enda jag kan göra är att ta hand om mej så gott jag kan, träna regelbundet och ha en hälsosam vikt – då mår jag bäst möjligt. Och flytta. Det är ditåt det lutar…
Jag kan inte ha det så här halva året, det går bara inte! Jag behöver sol och värme! Då fungerar kroppen bäst.
Förr var jag förkyld 3-4 ggr per år och jag var det ordentligt! Jag hade aldrig tid att kurera mej utan körde på som vanligt och det gjorde ju förstås inte saken bättre. Januari och juli var klassisk, då var jag kanonsjuk. Men det är jag inte längre så jag fortsätter med mina knep 🙂
Självklart är det så att mår man hyfsat bra i grunden så är också motståndskraften bättre. Nu vet jag hur det står till med min hälsa, alla diagnoser är på plats och jag sköter min medicinering. Men jag är också känsligare än andra pga av astma och fibro, blir jag sjuk så blir jag det ordentligt! Därför försöker jag att stärka mej lite extra med träning, promenader och vitaminer.
Sedan jag började träna regelbundet för drygt tre år sedan har jag knappt varit sjuk en dag. Många blir sjuka eller skadade när de börjar träna, jag fick ont i knät – men jag blev inte sjuk. Jag fick ont av fibron förstås, men visste att smärtan inte var farlig och fortsatte ändå. Det var som värst 2-3 månader, sen vände det och nu får jag mer värk om jag inte tränar. Kroppen är starkare, orkar mer och står emot mer.
Jag har alltid haft jobbigt med den mörka årstiden, så för någon vinter sedan började jag fylla på med D-vitamin och jag vet inte om det är det som hjälpt mej – men jag är piggare och tycker inte det är riktigt lika jobbigt. Jag tar även extra D-vitamin oktober – mars, sen försöker jag få sol på näsan i extra stora doser under våren och sommaren istället. Ljusterapi har också hjälpt mej, men det var länge sedan nu.
Åsså det magiska! Ingefärsshots! Jag kan nog säga att jag avskyr ingefära, det är verkligen inte gott. Men i en liten shot går det bra och citron är ju jättegott. Vi har vårt eget recept, du hittar det HÄR. Jag tar en hutt om dagen, ett helt glas om jag känner att förkylningen är på g. Å jag har klarat mej! Jag har inte varit ordentligt förkyld på flera år faktiskt. Lite känningar i halsen och någon dag då jag varit hängig har jag haft, men inte någon riktigt förkylning. Shotten är supersur, så där så man ryser – men det blir gott ändå på nåt konstigt sätt.
Å eftersom tro försätter berg så fortsätter jag att träna, gå promenader och shotta varje morgon. Så tänker jag hålla mej frisk. Hur gör du?
Den här veckan är alltid den stressigaste på året. Det är samma sak varje år… flera födelsedagar inom närmaste familjen och teatersäsongen sätter igång. Jag vet ju om detta och försöker att planera och förbereda så mycket jag kan, ändå blir det paj. Jag klarar helt enkelt inte stressen.
Man kan bla läsa: ”Under
stress så reagerar vi på flera olika sätt – kroppsligt, kognitivt
(tankar), känslomässigt och beteendemässigt. Hur reaktionerna uttrycks
är till stor del relaterat till hur lång tid vi utsätts för den
stressutlösande situationen. Den omedelbara stressreaktionen kan ses som
kroppens alarmsystem (den s.k. fight-flight responsen). Alarmet
aktiveras så fort du känner dig arg, hotat eller utmanad. När larmet går
utsöndras hormoner som utlöser en serie fysiologiska förändringar i
kroppen, som syftar till att maximera tillgången på energi i kroppen.”
Vid långvarig stress kan vi bli väldigt sjuka, vilket jag blev 1998. Sedan dess klarar jag inte ens kortvarig och akut stress, min kropp går totalt i baklås, vilket hände i torsdags. Veckans första tre dagar klarade jag utan problem. Jag tränade på måndagen och onsdagen och kände att kroppen var på g, tom svanskotan kändes bättre. Torsdagförmiddag gick också bra, sen började det… jag tog fel på dag och kom till en lunch en vecka för tidigt. Jag hittade inte rätt till stället jag sedan skulle till (trots GPS), utan gick vilse och fick en promenad på 6-7 km innan jag kom rätt och då var det Martin som fick hjälpa mej via telefon. Efter detta var jag både helt slut i fötterna (klackar), trött i huvudet, ledsen och med så hög puls att jag trodde att hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mej. Å då hade jag två grejer kvar att göra innan jag kunde gå hem och kollapsa.
Dagen efter funkade ingenting! Jag skulle träna, men orkade inte ens klä på mej. Jag klarade inte att tänka en hel tanke, orkade knappt stå upp innan lunch, kunde inte formulera ord och visste knappt vad jag hette. Jag låg med hunden i soffan och glodde på tv fram till lunch, då tog jag en matlåda ur frysen och sen orkade jag klä på mej. Efter en hyfsat lång promenad med hunden kunde jag sätta mej vid datorn en liten stund och få ihop ett blogginlägg, men oj så många stavfel det var. Tur det finns rättstavningsprogram… Å där nånstans skulle jag börja snygga till mej för kvällens program. Vi skulle fira mammas 75-årsdag på Golden Hits. Massor med folk, massor med ljud, massor med ljus…
Men det gick bra! Jag visste att detta var det sista jag skulle göra (idag firar vi henne hemma) och att jag sedan skulle få vila flera dygn. Nu har jag inget bokat förrän på tisdagmorgon, och jag hoppas orka ta mej till gymmet på måndag. Enda gången jag inte tränar är när kroppen tydligt säger ifrån och det gjorde den i fredags. Annars är det #fuckinggördetbara som gäller.
Jag vet att jag inte klarar stress särskilt bra längre och har anpassat mitt liv efter det, men ibland blir det ju paj ändå och det vet jag också. De flesta andra stressar, blir trötta, vilar och orkar köra igen. Jag vilar, förbereder mej, stressar, kollapsar, vilar, vilar, vilar men blir ändå aldrig helt ok igen… så är det. Så blir man när man varit utsatt för långvarig stress och gått in i väggen rejält. Hjärnan orkar inte ta in information och stänger av, kroppen lägger av. Har man dessutom fibro och hypotyreos i kombination med detta (eller som resultat av stressen) blir det ännu värre.
Jag vet hur jag reagerar och påverkas av stress. Hur är det för dej? Lyssnar du på din kropp?
Drygt halva januari har passerat och det är 18 dagar sedan en del av er gav nyårslöften av olika slag. De allra flesta har lovat att träna mer, gå ner i vikt eller att sluta röka. Hur har det gått då?
Jag är en av dem som alltid lovar samma sak, det gör jag å andra sidan varje dag året om – så jag kallar det inte ens för nyårslöfte. Mitt eviga löfte till mej själv är att bli snällare mot mej själv. Det kan man lixom aldrig bli för bra på. Det är inte så lätt att hålla! Men det går bättre och bättre.
Efter två veckor är det fortfarande ganska enkelt att hålla sin nya inriktning, iaf om det handlar om viktnedgång och träning – det nya livet ger fortfarande synliga framsteg och har inte krånglat till sej så mycket i vardagen än. Handlar det nya livet om att sluta röka, så blev det förmodligen knepigt bara efter några timmar…
Men redan om ett par veckor så kommer man möta på motstånd. Framstegen är inte lika synliga, man kanske blir sjuk, stressen kommer krypande och det börjar helt enkelt bli tråkig att göra en massa uppoffringar. Men måste man det då? Göra uppoffringar alltså. Jag tycker kanske inte det, inte så stora iallafall.
De allra flesta av oss kör igång vårt nya liv i 180 och gör förändringar på alla fronter. Man tar bort livsmedel och lägger till träning sju dagar i veckan. Klart det inte håller! De livsmedel man tar bort är ofta det man tycker mycket om (det var kanske därför man gick upp i vikt) och tränar man mycket från att ha varit helt stillasittande så kommer sjukdomar och skador som ett brev på posten (inte postnord). Livet trasslar till sej och man tappar gnistan.
Mitt knep är att ta små steg. Att göra små förändringar, inte ändra allt på en gång. Föra in det nya livet i det gamla och byta ut dåliga vanor mot bättre. Att börja med vardagsmotion tills den blir en vana, ta lite längre promenader, lite raskare och till slut kanske man tom vågar sej på att börja jogga lite. Vill man bli snabbare och hålla sej skadefri, kanske springa lopp, då behöver kroppen muskler så man kanske vågar sej iväg till gymmet. Jag ser det på lång sikt, nästa nyår kanske ni kan kalla er för löpare?
Jag brukar säga att vi äter oss ner i vikt och tränar för att orka bli äldre. Maten är avgörande när det gäller att gå ner i vikt, det visar varenda undersökning. Man måste ligga på ett underskott för att släppa vikt. Men tränar man mycket och då menar jag MYCKET, så behöver kroppen mer energi – annars förbränner man muskler och det är ganska dumt. Då gäller det att äta lite mer och smart. Detta kan man prata med en PT om, eller kolla in vad Olga (Mammafitness) säger.
Många säger att de tappar motivationen och har svårt att hitta motivation. Jag anser att motivation inte finns utan bara är ett hjärnspöke. OM motivationen var så viktig, så skulle många aldrig gå till jobbet… Det jag menar är att vi går till jobbet oavsett hur roligt eller tråkigt det än är, det ska lixom bara göras. Vi gör det bara! Precis så är det med vikten eller träningen också, eller för all de allt vi gör! Mitt mantra är: Fucking gör det bara! Det är lixom bara att köra på, utan att tänka. Så småningom går det automatiskt.
Med mina knep och sätt att tänka rasar man inga 2-3 kilo i veckan, men man står ut i längden. Å det är väl det vi vill? Vi vill ju inte gå ner snabbt och sen gå upp allt igen. Vi vill väl gå ner och sedan hålla den nya vikten, eller hur? Bragden är inte att gå ner snabbt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där.
Så hur går det för er? Kommer det vara sista gången ni började om?
Jag är trött på att ha ont. Trött på att inte kunna planera. Trött på att vara trött. Trött trött trött… Att leva med fibromyalgi är ibland ett litet helvete. Som om någon annan bestämde över ens kropp.
Jag vet inte hur mycket ni vet om fibro, men ni har säkert hört talas om det och att det handlar om värk. Värken vandrar över hela kroppen och är tyvärr bara en liten del av sjukdomen. Många med fibro är kroniskt trötta, frusna, glömska mm och har ofta flera andra diagnoser. Jag kör en kombo med sömnstörning och hypotyreos, vilket är ganska vanligt och många har även Chrons (magsjukdom).
Värken kan jag oftast leva med utan att knappt ens notera den, jag är så van att ha ont. Tröttheten är värre, den sabbar nämligen alldeles för mycket i mitt liv. Det handlar inte om att man är lite sömnig och behöver en liten tupplur, det handlar om att jag kan somna både sittande och stående och är så trött att tankarna inte fungerar alls. Att försöka skriva en sån dag är näst intill omöjligt eftersom tankarna inte hänger ihop, fingrarna inte hittar rätt tangenter (det är tur det finns rättstavningsprogram) och jag fattar oftast inte ens själv vad jag skrivit… Så är det idag, just nu är det väldigt många röda streck i texten 🙂
Att frysa inifrån och ut är inte heller så behagligt. Folk brukar ju säga att man får klä sej efter väder och att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. Det gäller inte oss med fibro. Jag kan klä mej i ullunderställ, lager på lager och ändå frysa så det gör ont. Det enda som hjälper lite är att lägga sej i ett skållhett bad och sedan snabbt som attan klä på sej en tjock onepiece, tofflor och vantar. Jag sitter ofta med vantar på mej och jobbar, annars blir knogarna stelfrusna och gör mer ont än vanligt.
Glömskan är också rätt jobbig, eller kanske rättare sagt; frustrerande. Hade jag inte haft Martin och min almanacka hade jag varit körd. Jag kommer inte ihåg nånting! Det som är viktigt skriver jag upp och ber även Martin komma ihåg åt mej, det brukar funka. Men det händer ändå att jag missar en massa… surt när det händer.
I mitt fall är det tröttheten och minnet som är värst. Jag avskyr att aldrig känna mej pigg och att hela tiden vara trött och att hela tiden ha känslan av att jag glömt något. Enda gången jag är pigg är när jag är i värmen en längre tid, då kan jag tom vakna tidigt på morgonen helt av mej själv. Så om ett par veckor kommer ni få se soluppgångar på instagram, från solen och värmen. Då mår jag bra! Jag kan sitta helt ensam på stranden, tidigt på morgonen och njuta av stillheten och soluppgången.
Jag avskyr både min fibro och hypotyreosen. De sabbar mitt liv och är utom min kontroll. Jag har ett enormt kontrollbehov, att inte ens kunna planera ett dygn framåt är sååå frustrerande. Klart jag planerar, men även om jag har en bra dag idag så kan morgondagen vara en helt annan. Så det händer ju att jag får ändra ganska mycket, särskilt på vintern. Oktober – mars är nämligen värsta tiden. Då är jag konstant trött, har ofta så ont att jag har svårt att fungera och fryser så jag hackar tänder. Att då få höra ”ryck upp dej” skulle kunna få mej att slå någon på käften (om jag orkade). Ofta får jag höra att jag ser så pigg och fräsch ut och det är väl bra, men jag visar mej ju knappast när jag är ett vrak…
Jag kan förstå att det kan vara svårt att förstå oss med fibro, just för att det inte syns. Men det finns faktiskt ändå och är en ganska knepig åkomma för oss som bär på skiten. Döm aldrig någon som har en dålig dag, du vet ju inte varför. Det kanske bara är EN dålig dag, men kan ju även vara ett sjukdomstillstånd… och ge inga tips även om de är välmenande. Jag lovar att vi testat varenda diet och behandling du hört talas om. Vi är nämligen rätt desperata. Det blir man när man är så trött att man så gott som dagligen är svimfärdig.
Att leva med fibro är ett jäkla skit, men vad har vi för val? Man gör det man ska och lever så gott man kan. Ofta gör vi för mycket och får sota för det sen, men det är ibland ett val man gör för att man så gärna vill vara med på något särskilt. Så ha lite förståelse. DET underlättar massor!
Varje år i december är jag motvalls kärring. Till skillnad från många andra lägger jag min tid på gymmet, har extra koll på maten och försöker sova så bra som möjligt. Det är tredje året jag har min egna lilla decemberutmaning och det är alltid lika spännande att se resultatet.
Första året (2015) hade jag precis börjat träna och jag kunde verkligen känna hur kroppen förändrades och blev starkare för varje minut på gymmet. Man ser stor skillnad på före- och efterbilden trots att jag inte gick ner mer än ett kilo. Jag var betydligt slankare och hade fått nya former på kroppen.
Förra året var skillnaden inte lika tydlig. Jag hade tränat bra hela
året och hade börjat bygga lite muskler. Jag kan se en liten skillnad på bilderna men inte jättemycket. Däremot ser jag ju stor skillnad från första årets förebild och andra årets efterbild. Jag är inte bara smal på bilden, det finns faktiskt muskler på kroppen. Muskler som kommer att ge mej ett längre och friskare liv.
I år väger jag ett par kilo mer än föregående år och det syns. Är man liten syns varenda litet kilo man går upp. Det är sååå frustrerande! Jag har tränat 2-3 ggr i veckan hela året och byggt lite mer på de nya musklerna.
Nu kan vi direkt slå hål på en myt; Muskler väger INTE mer än fett! Däremot tar fett mer plats. Man kan heller inte bygga särskilt mycket muskler på kort tid, speciellt inte om man är kvinna. Någon undersökning visar att en kvinna max kan lägga på sej 3 kilo i muskelmassa per år och då ska man träna ordentligt!
Men jag ser att jag hela tiden blir slankare och får lite nya former och det märks särskilt på axlarna. Jag kan numera ha axelväskor utan att de trillar av, det har jag aldrig kunnat förr. Förr såg jag ut som ett uppochnervänt V, nu är jag ett T. Jag tycker inte att det är särskilt snyggt med mina nya axlar och har därför heller inte haft någon större lust att föreviga dem på bild. Men det kommer att göras… förmodligen på semestern. Min decemberutmaning är alltså inte för att gå ner i vikt, utan för att må bättre och sätta igång en positiv spiral.
I fredags började alltså årets decemberutmaning. Det innebär 3 pass på gymmet (cirkelträning på Curves) i veckan, dagliga promenader (minst 10 000 steg), superkoll på maten (fylla i checklistan) och god sömn (minst 8 timmar). Till skillnad från många andra är det nämligen nu jag har tid. Och när vi åker till Kap Verde i slutet av månaden har vi ännu mer tid, och fortsätter självklart under semestern. Vi har faktiskt gym på hotellet och kommer att ta lång härliga promenader.
En sån här månadsboost innebär iaf för mej att jag kommer igång och kan leva lite mer hälsosamt när allt kör ihop sej i januari. Jag satsar på mej själv nu när det är mörkt och jobbigt och sedan går det av sej själv när det blir ljusare och våren kommer. Nästa vecka börjar Viktväktarna sitt nya program, det ger lite extra push att lära sej lite nytt och komma in i det nya – iaf för mej. Jag vill aldrig mer se ut som på bilden till vänster, jag mådde så dåligt där.
Självklart kommer jag att fira jul och äta gott på julafton som alla andra. Men det blir inte lika stora utsvävningar när man gör en sån här grej, man vill lixom inte sabba det man kört igång. Så det blir lättare att hålla sej på banan åt alla håll på nåt sätt, utan att känna att man är något slags offer.
Jag vet att många av er stressar livet ur er just nu, så var det för mej med när jag hade mindre barn. Men jag tog slut av stressen och blev allvarligt sjuk, sviterna lever jag fortfarande med. Gör inte som jag! Ingen tackar er när ni ligger som urvridna trasor i soffan på julafton… Ta hand om er, så gott ni kan… för det är ni värda.
Ni vet när allt är kaos, hemmet ser ut som ett bombnedslag, tvätthögarna växer och ni känner er som världens sämsta matte, maka, dotter och mamma. Sömnen har blivit lidande och det är knappt så man hunnit duscha… en blä-känsla helt enkelt. Så har jag haft det – fram till igår.
I går hade jag en hel dag i onepiece, jag gick inte ens utanför dörren! Hunden och jag myste i tv-soffan, han fick gå ut i trädgården och göra sitt. I reklampauserna tvättade jag, ställde upp adventsljusstakarna, duschade, skrev och pysslade ikapp i största allmänhet. Jag hann förstås inte allt, men hade en väldigt skön dag!
Idag fortsatte jag, äntligen hade jag tid och ro i kroppen för att åka till gymmet utan att känna mej hyperstressad och pälsbollen fick en lång promenad efteråt. Det var inte ett dugg skönt pga duggregn, men vi gjorde det! Efter lunch tog jag tag i den långa listan av ärenden… hämta skor hos ortopedteknikern, hämta paket x2, lämna tillbaka en grej på HM osv.. Väl hemma igen tvättade jag rent alla kuddar och filtar i soffan och julpysslade lite till.
Känslan av totalt kaos börjar gå över. Lugnet i kroppen börjar komma tillbaka. Hemmet är långt ifrån städat, men lite i taget så blir det bättre och bättre. Jag har halva dagen på mej imorrn, innan vi åker iväg på sista kryssningen för den här gången. Trodde jag skulle hinna mer idag, men det tog tid att åka mellan grejerna – det är många som är ute på vägarna!
Första december brukar annars vara mitt magiska datum då almanackan ska vara tom. Jag vägrar att vara ute bland alla julstressade människor och avskyr när den fuktiga kylan lägger sej över Stockholm. Så jag sitter helst inne med pälsbollen och dricker lakritsglögg 🙂
Hur som helst så är jag iaf igång med träningen igen, så nu gör jag som jag brukar i december. Tre träningar i veckan, hundpromenad varje dag och koll på maten. Viktväktarna ska snart uppdatera sitt program, det ska bli spännande att testa det nya. Det innebär också att vi har en herrans massa recept att räkna om, det är tur att vi är två.
När min stress släpper och almanackan blir blankare, börjar julstressen för de flesta andra – hur gör du för att orka?
Veckorna går så snabbt att jag faktiskt inte hinner med. De senaste två veckorna har varit helt galna, men nu är det bara en galen vecka kvar – sen är det nästan helt lugnt till i mitten av januari. Så jäkla skönt!
På fredag är det december och advent slår till med full kraft. Jag skrev ett inlägg om glöggparty för Viktväktare för någon vecka sedan. Ni hittar det HÄR om ni är behöver tips. Jag får så otroligt mycket frågor om julbak, julmat och allt annat som hör advent och julen till. Går gärna in HÄR så hittar du mängder med recept för alla tillfällen, alla med Smartpoints förstås. På Du i Fokus finns det mesta, använd sökrutan uppe till höger på sidan för att hitta rätt.
Vi har som sagt fullt upp, men försöker att sköta oss mellan alla grejer. Planering är a och o för oss när det är stressigt. Jag lyckades faktiskt gå ner allt från förra julbordet innan jag åkte iväg på nästa, nu får vi se hur det blir den här gången. På fredag är det dax igen.
Bra matlådemat den här veckan är kycklingen, laxsåsen, saffransräkorna och fläskfilegrytan. Gör mycket av Taco-kryddan så ni har till flera tillfällen. Den är mycket godare än de man köper 🙂
Ha en riktigt fin första advent! Snart sparkar vi igång en adventstävling, missat inte det!
5 veckor kvar till jul och vi äter ett par julbord i veckan. I princip handlar allt just nu om träning, julbord och planering. Utan träningen mår jag sämre i kroppen och planeringen behövs för att klara av julborden både vad gäller mat, vikt och hundvakt. Men det är bara två veckor till, sedan är allt lugnt igen och då handlar nästan allt om träning ända fram till jul.
December är nämligen MIN månad! Till skillnad från andra så tränar jag mer än vanligt, sköter maten bättre och tar hand om mej på bästa sätt. Det är nämligen då jag har tid. När alla julbord är testade och alla andra stressar runt med sitt, får jag det äntligen helt lugnt. Det lugnet utnyttjar jag till max! Våra semestrar brukar också mest handla om träning, vila och bra mat. Så var det i Egypten förra vintern och så blir det på Kap Verde nu i vinter. Allt för att må så bra som möjligt.
Planering är a och o för att jag ska klara stressiga dagar, så här är veckans matsedel:
Jag har ett bra liv. Andra tycker säkert att det är konstigt liv, men jag trivs. Jag kunde aldrig i mitt livs vildaste fantasi drömma om att jag skulle gifta om mej och få ägna mina dagar åt att göra precis vad jag vill. Jag blir lite melankolisk så här på höstkanten…
När jag skilde mej var jag bara 28 år gammal. Jag hade varit tillsammans med mina dåvarande man halva mitt liv, sedan jag var 14, och hade två små pojkar (3 resp 4,5 år). Det där med dagis var inte riktigt min grej och min man tyckte detsamma – vi var helt överens om att ha barnen hemma. Jag hade 5-6 olika jobb för att jag skulle kunna ha dem hemma och själv jobba hemifrån och extra. Pojkarna hade 10 olika diagnoser, de medicinerade var fjärde timma och var alltid sjuka. Det var lite pyssel att få ihop allt när jag blev ensam.
Jag gick inte in i väggen, jag sprang! Med huvet före. Men jag vågade inte berätta för folk att jag var utbränd, för det var man inte då (1998), det var en svaghet och något som bara satt i skallen. Så jag sa istället att man hittat nåt fel på hjärtat, det var enklare och något folk accepterade. Jag var helt slut, kunde tappa minnet, tappade ord, förstod inte vad jag läste, hittade inte vägen, var trött jämt osv osv. Alla som varit utbrända vet hur det är… man blir lite dum i huvet faktiskt. Det tog ungefär tre år innan jag var något sånär ok, men då hade jag redan fått en massa följdsjukdomar som man inte hittade förrän långt senare.
När jag mådde ok igen tog jag en titt på mej själv utifrån och insåg att jag var i ganska dåligt skick. Killarna hade börjat i skolan och jag hade några timmar helt för mej själv på dagarna. Jag jobbade hemifrån och gjorde så gott jag kunde för att försörja oss. Jag hade börjat jobba lite vid vågen på Viktväktarna och killarna hängde ofta med dit. Jag längtade efter sällskap i soffan på kvällarna när barnen somnat, men hade accepterat att jag nog skulle bli ensam resten av livet. Vem skulle vilja ha mej? Å vem ville jag egentligen ha? Kraven ökar med åldern kan man väl säga.
Att den där blonderade killen i kassan skulle bli min man fanns inte på kartan! Att jag skulle bli hans fru fanns inte i på hans karta heller. Det är kanske inte så konstigt att det skulle ta nästan sju år innan vi såg varandra som något annat än arbetskollegor? Vad hade hänt om bara den ena av oss skrivit in oss på Viktväktarna? Eller om han jobbat på en annan ort än där jag bodde? Allt har varit en slump från början till slut när det gäller oss två. Vi blev inte ens tillsammans på ett naturligt sätt, vi diskuterade oss fram till att testa att vara ihop… vem gör så?
Men det funkade! Och från den där kvällen när vi satt vi varsin dator och chattade om att testa lite smått så har allt känts helt självklart. Bara två veckor efter vår ”överenskommelse” tyckte killarna att han lika gärna kunde stanna kvar hos oss, han var ju ändå alltid här… Martin blev en i familjen direkt! Å så har det varit i snart tio år, med den lilla skillnaden att barnen inte längre bor hemma. Jag som trodde att jag skulle bli helt ensam den dagen barnen flyttade. Så blev det inte. Barnen flyttade, precis som de ska göra, och jag gifte mej! Jättekonstigt! Å helt underbart!
2016
Mitt liv blev inte alls som jag trodde. Barnen skulle flytta, jag skulle bli ensam – så var det bara. Men så blev det inte. Barnen flyttade, men jag blev inte ensam. Martin finns där som en klippa att hålla fast vid. Han är trygg, hjälpsam, ödmjuk och varm och hans finns alltid där för mej. Han accepterar mej precis som jag är och har ett enda krav på mej; att jag tar hand om mej! Hur kunde jag ha sån tur? Jag… som inte brukar ha tur… som inte har någon häftig karriär, inte är varken snygg eller särskilt charmig. Vad han ser vet jag inte riktigt, men jag är tacksam för att han ser det.
Vad hade hänt om jag inte skrivit in mej på Viktväktarna och han inte hade suttit i kassan den dagen? Det får vi aldrig veta och jag vill faktiskt inte veta det heller. Jag är nöjd med att det blev som det blev och att jag har det som jag har det 🙂
Solen bara vräker ner. Det är 25-30 grader varmt varenda dag och jag bara njuter! Men idag är det tydligen sista dagen på detta underbara tillstånd… så idag skiter jag i allt!
Visst är det härligt med solen som skinit över oss i flera veckor nu? Jag får massor med ny energi, så passa att jag förra veckan stod en stund på löpbandet nästan varje dag. Jag fick även ihop mina tre pass på gymmet och dagliga promenader. Det gillade vågen, den gav ett fint minus. Jag är inte riktigt tillbaka på min målvikt än, men på väg dit. Just nu är inte siffran på vågen så viktig, jag njuter för fullt av att ha energi och mindre värk.
Även om smärtan och värken är jobbig, så är det inte den som är värst – det är tröttheten som stör mest. Just nu är jag så trött att ögonen svider och jag ser suddigt å så är det nästan hela tiden för tillfället. Jag fryser så jag skakar, trots att jag har både långkalsonger, mjukisbyxor, hoodie, tofflor och vantar – inomhus… fatta hur jag ser ut när jag går ut. Att frysa tar förstås mycket energi och då blir jag ännu tröttare och kan helt enkelt inte hålla mej vaken en hel dag. I vardagsrummet har vi just nu en extra värmefläkt, så det är ganska varmt och skönt i mitt soffhörn – där kan det hända att jag somnar en timme när jag bara ska vila lite eller mysa med hunden. Jag har även värmedyna i sängen, annars vaknar jag på nätterna av att jag fryser så det gör ont.
