Gomorron från Nyköping! Som vi längtat efter att få rulla iväg med husbilen Peppe igen. Förra helgen skulle vi åka, men stötte på hinder. Helt plötsligt öppnade sej en möjlighet att åka iväg den här helgen. Men allt såg väldigt osäkert ut in i det sista.
Väder och sjukdom rår man inte på, särskilt inte annans sjukdom. Vädret skulle bli perfekt, men bara timmar innan avfärd kom nya besked om sjuk anhörig som gjorde att inte bara vår helg, utan hela vår situation, fick omvärderas. Mer kan jag inte säga om det just nu.
Vi beslutade iaf att så länge läget är hyfsat stabilt så åker vi. Målet var Nyköping, så vad som än händer, är vi bara en timma bort. Händer inget har vi i bästa fall fått lite återhämtning, händer något får vi åka hem. Hittills har det iaf varit lugnt och vi har sovit gott inatt.
Vi kom iväg vid 16-tiden och lyckades återigen sno sista platsen (bilden är tagen nu på förmiddagen när nästan alla åkt iväg). Vi börjar bli bra på att ta sista platsen nu 🙂
Vi står på ställplatsen Nyköping Hamnen, inte att förväxla med Gästhamnen. Här får åtta husbilar plats, med hamnen bara 20-30 meter bort. Jag kan lova er att utsikten i morse var rätt härlig och det är den vi har från vår rullande kontor idag och imorrn.
Vi gick en tur runt området redan igårkväll. Nyköpings Hus ligger bara ett stenkast bort, ån ett stenkast åt andra hållet. Att gå längs ån var ljuvligt, särskilt som solen gick ner och folk stod och fiskade överallt. Samma sak såg vi på morgonpromenaden, folk i alla åldrar och nationaliteter fiskar och de får massor med fisk! Fiskekort krävs, det måste jag lägga till, så ingen bara ställer sej och fiskar och sedan blir arg på mej 🙂
Vi kom alltså iväg och jag känner att pulsen är på väg ner. Solen skiner, det är redan 17 grader trots att klockan bara är 10 och vi nått en bit in i september. Nu ska jag jobba lite, sen sätta mej i solen och läsa klart en bok som ska recenseras. Ikväll upptäcker vi mer av stan igen.
Bor ni i Nyköping eller känner till stan väl? Ge oss tips på saker att se och göra. Följ oss gärna på vårt äventyrskonto på instagram @jikitaspaaventyr
Jag har ju glömt att berätta om vinprovningen förra veckan. Vi var inbjudna att tillsammans med Kroatiens ambassadör i Stockholm testa fyra olika kroatiska viner. Det var så himla mysigt!
Vi skulle kliva på ångbåten Enköping vid Nybrokajen 17.30. Jag hade gott om tid på mej, så jag passade på att ta en pressvisning på vägen, innan jag mötte upp Martin. Förr var detta vardagsmat, men nu är det värsta grejen att åka iväg på något och dessutom träffa folk.
Fulla av förväntan gick vi ombord. Där tog gamla bekanta emot oss, kollegor och vänner. Det blev faktiskt en kram, men bara en! Det är lite konstigt hur man hälsar på folk nu, en vinkning eller svepning med handen. Många ska göra ”fist bump” eller hälsa med armbågen, men det är inte riktigt min grej. Men sen finns det en och annan som bara ska ta i hand och inte har någon förståelse alls för att man avböjer.
Detta var en kväll för frilansskribenter och influencers, vi tillhör bägge kategorierna numera men jag räknar oss som frilans. Martin och jag satte oss vid ett bord och fick snart sällskap av en redaktör som jag kanske lyckades sälja in ett par jobb till. Det är mycket sånt som de här träffarna går ut på, att bekanta sej med något nytt och knyta kontakter.
Den här gången var det alltså vin som gällde, fyra olika viner från två olika vingårdar. Det roliga är att ett av dem såg jag för länge sedan och tänkte be att få testa för att skriva om, mest för att etiketten var så cool, men det blev inte av. Så detta blev ju alldeles perfekt! Att få testa ett vin man länge varit nyfiken på är skoj!
Efter presentationen på nedre däck, gick vi upp på övre däck där vinerna skulle provas och vi skulle få lite mat som passade till. Vädret var rätt kasst, men så härligt det var att åka båt igen! Dessutom världens äldsta ångbåt som fortfarande går i trafik. Inte illa!
Vi började med två vita viner från vingården Kutjevo från Slavonien i norra Kroatien. Druvan är Grasevina som vinet även är döpt efter, bägge från 2020 och ungefär likadana men den ena var en Premium med lite högre socker- och alkoholhalt.
Sen fick vi prova två röda viner, bla den med den coola etiketten. Vinet jag varit nyfiken på heter The Dalmatian Dog och kommer från Testament Winery som är Kroatiens första svenskägda vingård. Vingården ligger vid kusten, strax norr om Split. Vi har alltså varit alldeles i närheten, men inte haft en aning. Nästa gång ska vi absolut åka dit! Vingården ligger i regionen Dalmatien, det förklarar väl det mesta när man ser etiketten.
Jag har inte helt lärt mej att dricka rött vin än, så min favorit blev den andra vita. Jag gillar söta viner och den var ju lite sötare. Men The Dalmatian Dog var inte dum den heller och det var ju himla spännande att till slut få smaka den. Det blev Martins favorit. Det andra röda var Testament Babic, bägge fruktiga med körsbärstoner men den första drar lite mer åt lakrits. Fyra goda viner och den med hunden är ju en kul gå-bort-present 🙂
Till vinet fick vi mat med kroatiska smaker och nog blev man bli ressjuk. Vi brukar ju åka till just Kroatien på hösten och vara med på VM i Olivplockning. Årets roligaste händelse, med de härligaste människorna i världen. Men det blir nog inget i år heller…
Jag vet inte vad ni vet om Kroatien och om ni varit där, men där finns så mycket att se! Vår favoritstad är Trogir, som ligger bara en kvart från Splits flygplats. Det är som Venedig i miniatyr, sååå mysigt. Split är väldigt mysigt också, men alla hamnstäder har väl något särskilt antar jag. En annan favorit är Postira på ön Brac, det finns inte mycket som slår att ta båten över och mötas av den vackra ön. Vi har sett en del, men har mycket kvar. Vi vill gärna se fler öar, särskilt den där man spelade in Mamma Mia.
Den där vinprovningen drog igång en himla massa! Både längtan efter att kunna kryssa fritt igen, vinprovningar IRL istället för att sitta hemma framför en skärm och smaka, träffa folk – både nya och gamla bekanta, att resa och uppleva nya platser eller gamla också för den delen och testa nya smaker. Det var verkligen en kväll som gav mersmak 🙂
21 dagar hade vi varit ute när det roliga lite abrupt tog slut. Vi som skulle vara ute iaf 3-4 dagar till tog beslutet att åka hem… återigen blev planerna ändrade pga väder.
Nöjda och belåtna, men väldigt trötta, var vi alltså tillbaka efter en heldag på Visingsö. Molnen började dra ihop sej, det blev lite kyligt och vinden ökade. Vi tittade på kommande väder och det var ju igen höjdare precis. Det där med rejäl vind hade vi redan upplevt på Öland och ändrat planerna för. Nu var det tydligen dax igen.
Planen var att åka vidare till Nyköping och Stendörren och stanna där någon natt på vägen hem. Men när vädret varnar för hård vind och massor med regn, så känns det inte så lockande. Det där regnet skulle dessutom ligga kvar i flera dagar, så vi bestämde oss rätt snabbt för att packa ihop och åka direkt hem istället. Surt, men men… Inte mycket att göra. Vädrets makter har man inte mycket att sätta emot, tyvärr.
Så efter 21 underbara dagar ”på rull”, svängde vi in på vår gata i Tumba igen. Sedan dess har det varit full fart, men fortfarande styr vädret nästan allt vi gör. När vi kom hem var det nämligen dax att sätta igång med altanbygget på riktigt. Idag är det faktiskt 21 dagar sedan vi kom hem, hur kan 21 dagar se så olika ut. Bägge varianterna har gått jättesnabbt, men de 21 ute på vägarna har varit betydligt mysigare än de 21 hemma.
Vi har byggt altan nästan hela vår vakna tid, sedan vi kom hem, iaf när Martin inte jobbat och när det varit uppehåll i regnandet. Ett par timmar varje kväll och så mycket som möjligt på helgerna. Varje gång vädret satt stopp har frustrationen varit stor. Vi vill ju bara bli färdiga så vi kan åka ut igen, men då vill vi ju samtidigt ha hyfsat väder. Så lagom kul att vara ute med husbilen 3-4 dagar och bara ha regn… så det hoppar vi över.
Nu är iaf ramen runt altanen färdig, sen ska vi ”bara” bygga in jordgubbslandet innan det är klart att börja skruva trall. Det värsta är alltså gjort, trallen går rätt snabbt. När vi inte har byggt har jag skrivit ikapp så mycket jag hunnit och Martin har redigerat film. Alla filmer från sommaräventyret kommer upp på Youtube vartefter. Ni får gärna följa oss HÄR.
Senaste veckan har hösten satt igång på riktigt. Martin har jobbat från kontoret i stan ett par dagar, jag har varit på ett par pressvisningar och vi har varit på vårt första gemensamma event på 18 månader. Igår var vi på vinprovning med middagskryssning, tema Kroatien. Ni som följer med på instagram har sett bilder under hela veckan. Sååå mysigt! Men så konstigt att träffa folk igen 😛
Snöpligt slut på sommaräventyret alltså, men livet rullar på. Vi är hemma, men längtar bort. Nu hoppas vi på regnfritt i helgen, så vi kan bygga klart. Sen drar vi igen!
Det var äntligen dax! Ytterligare en av sommarens höjdpunkter. Jag skulle äntligen få se hela Visingsö och då menar jag HELA. 4 mil på cykel typ…
När jag var liten, typ 3-4 år, var mamma, pappa och jag ute och flög. Då menar jag inte bildligt talat, utan bokstavligt. Min pappa hade ett litet fyrsitsigt flygplan som vi var ute med ganska ofta. Just den här gången blev jag kissnödig, det finns inte många lösningar i ett sånt litet flygplan. Så vi landade på det lilla flygfältet på Visingsö, jag kissade och sen flög vi iväg igen. En nödlandning alltså 🙂 Det är vad jag sett av Visingsö.
Vårt sommaräventyret hade nått Gränna och vi hade biljetterna till Visingsö i fickan. Direkt efter frukosten fixade Martin cyklarna, så var det bara att trampa ner till färjan. Kön var inte så lång när vi kom, men växte snabbt och var snart ända upp till ställplatsen som vi kom ifrån. Men vi kom med och 25 minuter senare var vi framme på Visingsö. Solen sken, klockan var bara 10 och det var jättevarmt. Helt perfekt alltså!
Färjan kommer in ungefär i mitten av ön, vi började med att kolla in ruinen som ligger alldeles brevid hamnen och trampade sedan söderut. Vi tog vägen som går närmast vattnet, som nog inte är gjord för cyklar – men det brydde vi oss inte om. Det var lite knöligt och smalt, men fram kom vi i alla fall till slut till ruinen i Näs. Där spelade man tydligen in Arn-filmerna, sånt har Martin superkoll på.
Från ruinen kunde man se fyren på södra udden, men vi kunde inte hitta vägen dit. Så det blev till att fråga, jag är inte den som är den, har jag ett mål tar jag hjälp! En man som var ute med hunden visade oss hur vi skulle ta oss till fyren och eftersom ingen annan tydligen vågar fråga, var vi alldeles ensamma där. Vi packade upp vår picknick, åt, och låg sedan och solade en liten stund alldeles vid vattnet. Så himla mysigt! Planen var alltså att cykla från fyr till fyr. Ön är ca 15 km lång, vi hade lyckats ta oss till den södra fyren – skulle vi orka ta oss till den norra också?
Visingsö är fullt med historia, mängder av fornlämningar och minnesmärken. Jag hade ringat in det viktigaste på kartan i cykelkorgen, men allt var även tydligt utmärkt utmed vägen. Så även om vi cyklade långt, var det inte längre sträckor i taget. Det var något att titta på hela tiden, många stopp blev det och då känns det ju inte så långt.
Efter picknicken höll vi oss till huvudvägen, nästa stora mål var Svensgården som tydligen har Sveriges bästa ostkaka. Den var vi ju tvungna att smaka, här skulle man även kunna köpa lårrullad senap… sånt måste man ju bara kolla in. Ostkakan var ljuvlig!!! Jag hade utan problem kunnat äta en portion till, såååå gott. Ni måste åka hit när ni besöker Visingsö, det är den absolut godaste ostkaka jag någonsin smakat! Den där lårrullade senapen då? Jag är inget senapsfreak, men den var väldigt god! Lite för grov för mej, men vilken smak! Prefekt till varma mackor 😛
Tillbaka till vägen igen. För att komma tillbaka till huvudvägen skulle man svänga vänster, precis när jag svängde såg jag det: solrosfältet! Jag bara vrålade till ”Nej, rakt fram!!!” till Martin, vände cykeln och cyklade den korta biten till solrosorna som jag sett. Så läckert! Det var inte ett jättestort fält, men fullt tillräckligt för mej. Här kunde man plocka en solros för bara 5 kronor, beloppet swishades och gick till Cancerfonden. Hade vi inte cyklat och haft plats i cykelkorgen så hade jag köpt en bukett. Nu fick vi nöja oss med bilder. Många bilder blev det.
Dagen gick och nog började vi fundera över vårt beslut att cykla udde till udde. Men det kändes som att detta var enda chansen, att det på nåt sätt var nu eller aldrig. Så vi trampade på. Benen började kännas stumma, baken var mer än lovligt öm – men vi fortsatte. Förbi fornlämningar, kyrkan och det lilla flygfältet (där vi ”nödlandade”), och efter att ha cyklat in mellan två gårdar nådde vi äntligen även den norra fyren. Vi gjorde det! Det tog hela dagen och vi var mer än trötta, men vi gjorde det – vi cyklade faktiskt udde till udde på Visingsö! På vanliga cyklar ska tilläggas – inga elcyklar här inte 😛
Sen skulle vi tillbaka också… det var ju mindre kul… på tillbakavägen vek vi av för att pusta ut vid en av de få sandstränder som finns på Visingsö. Den finaste ligger en liten bit bort, men dit orkade vi helt enkelt inte. Vi får börja med den nästa gång. Klockan var runt 17 och matklockan började göra sej påmind. Så vi cyklade vidare för att upptäcka att det mesta stängde just kl 17, det enda som fortfarande var öppet var en thairestaurang på vägen och några ställen i hamnen. Så vi satsade på att åka tillbaka med färjan och äta i Grännas hamn istället.
Vi kämpade tillbaka till hamnen och kom fram precis när sista bilen körde på. Jag vrålade ”Vänta på oss”, trampade lite extra och swischade ombord med Martin bakom mej. Innan vi riktigt fattade vad som hänt, så var vi ute på vattnet och snart på andra sidan. Upp med cyklarna till Peppe och på stappliga ben gick vi ner i hamnen för att äntligen få lite mat. Man blir hungrig av att cykla fyra mil, för det var faktiskt så mycket det blev. Det var ju tur att vi cyklat iaf lite dagarna innan, så vi inte var helt färska. Vi var såååå trötta!
Men vi gjorde det! Mitt mål var att äntligen få åka till Visingsö och i allra bästa fall cykla udde till udde för att se bägge fyrarna och se så mycket som möjligt av ön. Martin trodde inte att vi skulle hinna över den här sommaren, tack o lov trodde han fel. Vi hann, vi cyklade och vi älskade det. Vilken fin ö!!!
Är ni i Gränna så måste ni avsätta en dag extra och ta båten över till Visingsö. Det kostar bara 60 kr per person, tur och retur, och då får ni ta med cykel också. Men har ni ingen cykel så finns det att hyra i hamnen. Jag skulle inte ta husbilen över första gången, kanske nästa, men parkera bilen och ändå cykla runt. Det finns bara en camping (tror jag), den ligger vid hamnen. Att ta husbilen runt ön är ingen höjdare, det går såklart, men vägarna är rätt smala och trafiken ganska tät. Platserna man vill se har små parkeringar och är inte alls anpassade för större ekipage.
Man står så fint i hamnen i Gränna och det är så enkelt att ta cykeln med på båten, så det är mitt stående tips att göra så. Vi kommer definitivt att åka över fler gånger, men då ska vi nog bara cykla upp till sandstränderna på norra delen. Vi måste ju kolla in stränderna på riktigt 🙂
Har du varit på Visingsö? Blir du inte lite sugen på att åka dit?
Vårt sommaräventyr närmade sej sitt slut, men det hade vi faktiskt ingen aning om när vi kom till Gränna. Vi visste såklart att vi hade ett datum när vi måste vara hemma, men det låg ju nästan en vecka bort…
Efter guldvaskningen var det meningen att vi skulle ta oss hela vägen till Gränna, men i höjd med Huskvarna ringde jag upp min bästa kompis som bor där och frågade om vi fick stå på deras tomt över natten. Jag ville ha tystnad, lugn och och ro och träffa henne förstås. Det fick vi och hade en mysig kväll med tidigt avslut hemma hos Å och hennes familj.
Istället för att komma sent till en ställplats och hoppas på plats, kom vi nu tidigt till Gränna hamn och kunde välja och vraka. Planen var att stanna 2-3 nätter, då vill man stå bra, så vi valde noga och hittade en plats lite avsides. Det var onsdag och dag 19 på vår resa, det var dax att utforska Gränna!
Vi började med att utforska hamnen och kolla båten till Visingsö, dit skulle vi nämligen åka på torsdagen. Sen gick vi upp i stan och det är verkligen upp. Så mycket backar och de är branta. Vi passerade mängder med polkagristillverkare, medan vi letade efter ett ställe för lunch, men även ett knäckebrödsbageri. Oftast äter vi i husbilen, men ibland lyxar vi med mat ute. I Gränna kändes det passande att testa lite Småländska delikatesser, det blev nämligen isterband till lunch.
Mätta och belåtna, lite för mätta… började klättringen upp för berget. Vi hade blivit tipsade (av flera följare på instagram) om berget som man kunde gå upp för och se ut över hela Gränna. Så det var vi ju tvungna att göra. Där uppe skulle man även äta den berömda räkmackan, men den hoppade vi över. Utsikten var verkligen otrolig, vi hade dessutom helt kart väder och kunde nästan se detaljer på Visingsö.
Tillbaka nere i stan började det droppa lite, så vi sprang in på Grenna Museum. Där började vi med att titta på utställningen som handlar om Grännas historia. Här fanns det mesta att veta om staden och polkagrisarna. Utställningen hittar man i Franckska gården, ett hus från 1600-talets mitt, och innehåller sju små rum med olika teman. Strax brevid ligger Polarcenter allmänt kallad André museet. Här visar man planeringen av S A Andrées polarexpedition, fram till det att Örnen lyfter från Danskön på Spetsbergen. Men även andra expeditioner i Arktis och Antarktis. Otroligt intressant!
Jag tycker absolut att man ska börja med att se filmen, det är samma film på bägge våningsplanen. Den är en kvart lång och berätta om precis allt man behöver veta. Sen kan man gå runt och förundras över allt material man lyckats samla ihop. Här finns brev, loggböcker, bilder, kläder och en massa annat. Här kan man tom se en av slädarna och en luftballong. Ett av de mest intressanta museum som jag varit på faktiskt.
När vi sett allt sken solen igen. På vägen tillbaka till Peppe handlade vi lite polkagrisar, sen tog vi faktiskt en eftermiddag med varsin bok i solen. Knaprandes på polkagrisar såklart. På kvällen tog vi en promenad i hamnen, medan solen gick ner. Det var varmt och skönt, massor med folk i rörelse och vi bjöds alla på en magisk solnedgång.
Kvällen gick åt till att planera morgondagens tur till Visingsö. Äntligen skulle jag få åka dit!
Det har hänt mycket roligt i sommar. Sista veckan av vårt äventyr innehöll två av höjdpunkterna, saker jag sett fram emot väldigt länge. Nu var det dax att vaska guld, men först en sväng på GeKås.
Vi lämnade alltså Växjö och Småland för ett dygn i Halland. När vi ändå var hyfsat i närheten tänkte vi titta in på Ullared och komplettera ett par saker som vi behövde i husbilen. Vi kom fram vid 17-tiden, tog ett snabbt varv i varuhuset (stod längre i kö än vi gick runt) innan de stängde och parkerade sedan på ställplatsen ungefär vid Ullareds stora lager. 100 kr utan el och gott om plats.
På morgonen var vi hyfsat tidigt tillbaka inne på GeKås, som nästan var tomt på folk så tidigt. Den här gången hade vi ingen tid att passa, så vi gick runt i lugn och ro. Vi har inte så mycket plats i husbilen och behövde heller inte särskilt mycket, så när vi var i stort sett färdiga var vagnen inte ens halvfull. DÅ!!! Hittade jag kuddarna till dagbädden som jag letat efter i typ ett år. STORA kuddar, och soffan kräver fyra stycken. Men de var som tur var vakuumförpackade, så de fick följa med hem trots vår utrymmesbrist.
Strax efter lunch rullade vi vidare, nu var Vetlanda målet. Vad sjutton gör man i Vetlanda? Jo, man vaskar guld! Strax utanför Vetlanda ligger det lilla samhället Ädelfors, som ligger utmed Emån där man hittat guld i flera hundra år faktiskt. I Ädelfors finns en camp där man kan vaska och det är såååå roligt! Jag var här med mina barn och föräldrar för kanske 20 år sedan och nu skulle Martin äntligen få testa.
Men detta var samtidigt ett jobb, det ska skrivas om på mer än ett sätt och skulle alltså dokumenteras först och främst. Tobias tog emot oss, han har i stort sett vuxit upp här. Tobias visade oss runt, berättade både om platsen och guldets historia och var sedan vår läromästare i Guldvaskningens ädla konst. Så här långt har det varit Martin som filmat och jag som filmats, nu bytte vi roller. Jag har ju vaskat guld förut, nu var det Martins tur att testa – alltså fick jag sköta kameran. Det gick bra det med 🙂
När man kommer till Ädelfors får man låna både stövlar och vaskpanna, dessutom finns instruktörer på plats som hjälper alla att komma igång. Först tar man en särskild panna för större stenar och grus, den kör man rally med under vattnet i en stor balja, för att få gå ner guldet till botten. De stora stenarna slängs bort och det som finns kvar häller man över i en vaskpannan. Sedan sätter sej i lugn och ro nere vid vattnet och vaskar bort lite i taget tills man bara ha svart sand kvar. Där i sanden kan man se hur det glimmar till. Där är guldet!
Oftast sitter man en hel dag, typ 10-17. Vi var ju där på jobb och hade bara några timmar, men Martin hann iaf vaska tre pannor och hittade några guldkorn som Tobias monterade i ett litet rör som minne. Ett sånt rör ingår i priset och alla får såklart med sin skatt hem.
Vi pratade med några som var där och vaskade samt några som jobbar där, alla sa samma sak: Det är som meditation att sitta där med sin panna. Att vara ett med naturen, spänningen och lugnet. Alla får och kan vara med. Alla åldrar. Alla personligheter. Här fanns verkligen alla åldrar, den lilla flickan på kanske 5 år som vrålade ”Pappa, jag har hittat guld!!! så hela Ädelfors hörde och de äldre männen som lämnar fruarna hemma några dagar varje sommar för att umgås, vaska guld och dricka öl.
För att inte tala om dem som jobbar där, både som anställda och ideella. Tobias var till Ädelfors första gången som 4-5-åring med sin pappa som var riktig ”nörd”. Han blev fast direkt och har varit tillbaka varje sommar sedan dess och började tidigt sommarjobba här – nu är han utbildad geolog och jobbar i en zinkgruva. Han har under åren vaskat ihop till en guldring, materialet och den som ska få ringen finns – nu är bara frågan när och hur han ska ställa den stora frågan. Vi hade massor med förslag såklart 🙂
Jag kan verkligen rekommendera ALLA att åka till Ädelfors! Det är så häftigt! Att vaska guld i Småland lixom, hur coolt? Om man vill kan man bo direkt på campen i husvagn, husbil eller tält. Här finns även stugor att hyra, det gjorde vi första gången. OCH det är guldgaranti, ALLA hittar guld och det finns så det räcker till alla.
En av sommarens höjdpunkter alltså och jag är så glad att Martin också tycker det. Han fick faktiskt lite Guldfeber och vill gärna åka tillbaka. Det ska vi såklart göra!
Har du vaskat guld någon gång? Eller blir du kanske lite sugen på att testa?
Dag 14 på rull var det dax att kolla in en plats som jag velat se många år. Dessutom skulle vi äntligen få mysa med inte bara en, utan två, borderterriers. Samma ras som vår älskade pälsboll och som vi bara sett en enda gång sedan han dog.
Vi vaknade upp hos vår vän B i Skruv, tog en promenad med henne och pälsbollen Lukas och lämnade sedan den lilla fina byhålan efter en förmiddagsfika. Dagens mål var Stenslanda, strax utanför Växjö. Vi hade bara 4-5 mil att köra och kunde se en massa kul på vägen, utan att stressa.
För många år sedan såg jag bilder från Bilkyrkogården i Ryd, sedan dess har jag velat åka dit och nu var det äntligen dax! Det var jättelätt att hitta dit, värre att hitta parkering. Den lilla parkering som finns direkt vid Bilkyrkogården, rymmer kanske 6-7 bilar, jag överdriver inte om jag säger att det var 10 till som stod halvt livsfarligt längs vägen. Tvärs över vägen fanns ett avstannat bygge, där knölade vi in oss. Till en början med halva baken ute i vägen, men strax kunde vi parkera om och stå bättre, när en bil lämnade. Detta med parkering måste verkligen kommunen ta tag i!
I alla fall… Bilkyrkogården i Ryd, även kallad bilskroten på Kyrkö Mosse, var från allra första början en plats där Åke Danielsson ägnade sig åt torvbrytning på mossen, innan han drog igång bilskroten i slutet av 1940-talet, so skulle löna sej bättre. Åke lämnade området -91 och sedan dess har allt fått förfalla. Under slutet av 90-talet skulle bilarna ha transporterats bort, men pga dåligt väder blev det inte så. Här finns drygt 100 bilar, i mycket varierande skick. Å nu har naturen tagit över dem alla och hela området och det är så läckert!
Att gå runt med kamera här är riktigt roligt och tar sin lilla tid. Ni som gillar att fota måste verkligen åka hit! Vi gick runt i kanske en timma, åt lunch i Peppe och drog vidare. Nu skulle vi få hundmys i kubik! Lukas i Skruv hade stillat det värsta av abstinensen, men nu skulle vi få träffa två Borderterriers och två Bordercollies och vi visste att alla fyra var riktiga kelgrisar. Men de gillar att leka också, så först stannade vi och köpte en boll. Man måste ju ha med sej något när man kommer på besök 🙂
Snart var vi framme hos C och M och alla hundar. Vilken lycka! Hussarna och mattarna som vi har besökt under resan har säkert trott att vi kommit för deras skull… eller hur… det kan de ju får tro… det tog ungefär 0,1 sekund innan jag låg på backen med alla hundar över mej och bara njöt. Lilla Musse, bara 12 veckor, blev såklart ”min” direkt. Honom kidnappade jag och släppte inte förrän jag skulle gå och lägga mej, typ.
Jo, vi både saknar och längtar efter en hund – men vi ska inte ha någon egen. Livet som vi har nu med friheten att åka och göra vad vi vill är för värdefull. Men låna en pälsboll då och då kan man ju göra och hälsa på hos dem, fast det ju är husse och matte vi hälsar på alltså… Ingen av våra vänner har något emot att komma efter hundarna i prioritetsordning. De är lika hundgalna som vi, tack o lov!
Vi fick en sagolikt god middag och satt sedan och pratade alldeles för länge. Det blev lite instagramskola och såklart ännu mer hundmys. Musse somnade både i min famn och vid mina fötter. Och fick ytterligare en lång hundpromenad i nya omgivningar. En bra sak med hund, man får se mer av ett samhälle än bara dem man hälsa på. Och motion. Me like!
Värdparet skulle iväg strax innan lunch dagen därpå. Efter lite mer hundmys så vi var också färdiga att åka iväg, nu skulle vi titta på slott och ruiner igen. Det finns några såna i Växjö som bara var någon mil bort. Vi gillar slott och när vi såg Teleborgs slott så bara smälte vi. Ett riktigt sagoslott, med tinnar och torn – så häftigt!!! Vi gick länge runt i parken och gick sedan och kände på dörren, den var öppen och vi smög in.
Vilket ställe! Vi träffade rätt snart Anna som är en av de ansvariga på slottet. Hon berättade lite och visade oss runt. Slottet byggdes klart år 1900 av greven Fredrik Bonde af Björnö som morgongåva till sin unga hustru Anna Koskull. Nu är det hotell och festvåning. Här finns 30 hotellrum, varav 8 sviter, 15 dubbelrum och 7 enkelrum – alla rum har sin egen stil. Vi fick se sviterna och det sk tornrummet, så läckert! Kommande helg ska Joe Labero ha show där och snart rustar man för julbord. Vi hoppas få komma på julbordet och även bo kvar på slottet, vilken grej!
När vi tittat klart åkte vi vidare till Kronobergs slottsruin som ligger några kilometer utanför Växjö. Under medeltiden var borgen en biskopsborg men överlämnades senare till Gustav Vasa. 1542 intog Nils Dacke slottet och styrde därifrån det upproriska Småland mot Gustav Vasa, men Vasa och hans söner återtog borgen och gjorde den till en befästningsborg. Redan på 1600-talet började sten tas bort från slottet för att användas som byggnadsmaterial inne i Växjö och det ståtligt slottet förvandlades till en ruin.
Här gick vi också runt en bra stund, innan vi drog vidare igen. Nu skulle vi faktiskt lämna Småland ett dygn, för en liten avstickare till Ullared i Halland. Vi behövde några grejer till husbilen, såklart 🙂
Vi tog oss alltså över Ölandsbron i 17 sekundmeter och på andra sidan var det nästan helt lugnt. Vi styrde bilen mot Smålands inland, målet dag 1 var det lilla samhället Skruv strax utanför Lessebo. Där skulle vi äntligen få lite hundmys 🙂
Men vi började i Nybro. Där ställde vi oss på ICA´s parkering, handlade och åt lunch. En följare på instagram såg att vi närmade oss och tipsade om Bond-Museet som skulle ligga bara några minuter bort. Det har jag hört talas om, så det ville vi se såklart!
Museet låg mycket riktigt, bara några minuter bort, i en gammal bilverkstad. Ägaren var på semester, men där fanns en mycket behjälplig vikarie som visade oss tillrätta. Vilket ställe!!! Här fanns grejer från golv till tak, bara saker från Bond-filmer och med Bond-tema. Det var kläder, bilder, saker, bilar och en massa annat samlat under ett tak. Där står tom ett flygplan och en riktig gondol!!! Vet ni hur stor en sån är???
Allt startade 1964 när Gunnar Schäfer och hans bror såg filmen Goldfinger. 2003 hade han så mycket grejer att hans bilverkstad fick bli museum istället. Detta är tydligen världens enda Bond-museum, vilket ju är jättekonstigt! Men det har gjort att man numera hör av sej till Gunnar direkt från inspelningsplatserna och kollar med honom först om det är något han vill ha till museet, innan det säljs eller kastas. Så här finns bla guldtackor från Golden Eye (?), gondolen från Moonraker, flygplanet från Skyhawk och flera bilar från olika filmer, även en tuktuk faktiskt. Självklart finns där även en bar där man kan ta sej en Dry Martini. Ägaren har dessutom bytt namn och heter numera James Bond, såklart, då är man hängiven 🙂
Man blir helt stum när man går där. Det är så fascinerande, men jag tycker att grejerna förtjänar en snyggare, tydligare och luftigare presentation faktiskt. För det är så många fina och unika saker, som borde visas upp bättre. Det riktigt kliade i fingrarna att få styra upp alltsammans och fixa en snygg, överskådlig och lättstädad utställning. Är man Bond-freak så SKA man åka hit, men det är faktiskt kul för alla. Otroligt fascinerande vad en enda människa kan samla på sej!
Vi hade lite tid över och ville iaf besöka ett glasbruk när vi ändå var i närheten. Valet föll på Orranäs, där finns både glasbruk och museum. Och dessutom en jättestor parkering med gott om plats för husbilar. Orranäs ligger brevid det nedlagda glasbruket Orrefors. Lokalerna såg nästan spöklika ut, så ledsamt.
Orranäs glasbruk är ganska nytt, bara 4 år gammalt, och här var det full aktivitet när vi kom. Entrén är riktigt häftig med eldflammor i glas som visar vägen till verkstan eller hyttan som jag tror den kallas. När vi kom tog konstnären Carlos R. Pebaque´ precis fram en ny ”glasklump”. Jag kan lova att vi satt som ljus medan ”klumpen” blev en fågel. Det var som att se någon dansa ett väl koreograferat dansstycke, så otroligt häftigt. Varje steg, varje moment, var så väl inövat och det var så fascinerande att se. Det finns en kort film, en sk reel, både på min instagram och på Jikitas på äventyr, om ni vill se själva.
Vi hade kunnat sitta där hela dagen, men till slut lyfte vi iaf på häckarna och tog oss in i glasmuseet. Där kunde vi se glasets historia från slutet på 1800-talet tror jag och framåt. Där fanns även en butik med massor av fina grejer, vi lyckades faktiskt att inte köpa något.
Sen tyckte vi att det var dax att åka till vår vän B, och cockerspanieln Lukas, i Skruv. Vi har känt varandra i säkert 20 år men inte träffats på länge, pälsbollen har vi aldrig träffat, men sett på bild. Vi hade en otroligt hundabstinens och hamnade såklart på golvet direkt med Lukas i knät. Så mysigt att få gosa hund igen och snurra mjuka öron. Hundöron kan vara det mysigaste som finns faktiskt!
Efter en härlig trerättersmiddag tog vi en lång promenad runt samhället, innan vi snabbt slocknade i bilen som vi parkerat på B´s tomt. Tyst, lugnt och framför allt: totalt vindstilla. Vi sov såååå gott!
Fortsättning följer såklart! Ni måste ju få vara med hela resan 🙂
Nog för att vi längtar ut på vägarna igen, men vi har massor att göra innan vi kan åka iväg med gott samvete igen. Å mycket har vi även gjort sedan vi kom hem.
Innan vi åkte iväg var jag och förnyade körkortet och båda behövde nya pass, så det fixade vi också. Vi har ingen resa planerad inom kort, men man vet lixom aldrig vad som händer – så det är alltid bra att ha dem i beredskap.
Medan vi var borta blev både körkortet och passen färdiga, passen ligger i tre månader, men körkortet hade jag bara några dagar på mej att hämta. Jag tyckte jag planerat det så bra och betalade tillverkningen av det så sent jag vågade, men sen trycktes det snabbare än jag hade räknat med… så det brann lite i knutarna kan man väl säga.
Vi kom alltså hem på fredagen, då hämtade vi körkortet direkt på posten. På måndagen var vi till Polisen och hämtade upp passen. Måndagen gick även åt till att handla och reda ut paket som kommit bort och gått i retur. Hur kan posten ändra liggtiden från 14 dagar till 7, under sommaren och juli när de allra flesta är bortresta? Så otroligt korkat! Jaja, jag lyckades reda ut allt och väntar nu på att få paketen igen.
Martin hade fortfarande semester några dagar, så vi filmade lite mer matlagning från husbilen. Vi har gjort några små filmer ”I Peppes Kök” på youtube och fler kommer. Prenumerera gärna och följ oss även på vårt nya instagram @jikitaspåäventyr . Martin redigerade filmer och jag har försökt att skriva ikapp både på bloggen och på Du i Fokus.
OCH vi har påbörjat bygget av altanen igen. Vi började bygga i maj, sen köpte vi Peppe och fick koncentrera oss på att fixa parkering istället. Baksidan har alltså stått uppgrävd sedan dess och det är kaos. Nu har vi tagit tag i det igen och i helgen kom vi en liten bit på väg. Det är första gången vi bygger något helt själva, så det tar sin lilla tid och det är helt ok. Nu är det bara vädret allt hänger på, att parera bygge med regn är inte jättekul. Men lite ska vi väl hinna på kvällarna om bara regnet håller sej borta. Så kanske vi har en altan till jul 🙂
Tiden bara rullar på. Veckan vi varit hemma har gått supersnabbt. Vi har träffat barnen, ätit kräftor hos mina föräldrar, fixat några nya recept och kommit in i rutinerna med mat och träning igen. Och jag har varit på massage! Det var väldigt länge sedan, minst 2 år, sedan någon tog hand om mej så totalt. Så himla skönt! Jag går hos Jenna som är en härligt finsk sisu, hon har händer som kan vara brutala. Så direkt när jag kom sa jag att jag vill ha mysmassage och bara må gott. Hon hittade en hel del ”skit” men masserade mjukt bort det mesta. Nu har jag lovat mej själv att gå dit iaf varannan månad. Jag måste bli bättre på att ta hand om mej!
Dagarna har alltså passerat. Vi jobbar på, både med jobb och altan. Dessutom har vi bokat in oss på en loppis på söndag. Ska vi bo på heltid i husbil så måste grejerna bort. Vi har gått från 20 fulla flyttkartonger ner till 6-7, så det minskar. Men fortfarande finns grejer att rensa ur, jag har inte vågat göra det förrän jag sålt av det vi rensat ut hittills. Men snart så ryker fler grejer. Tanken är att det som vi faktiskt vill spara, ska få plats i ett litet förråd och magasineras medan vi är ute på rull. När vi vill komma hem igen, blir det i en liten hyresrätt som ungarna snabbt kan säga upp när vi inte finns längre. Å den ska ligga nära Arlanda så vi lätt kan fortsätta resa 🙂
Jaja, det är då det… nu är nu. Nu ska vi bygga klart altan så vi kan ut och åka igen. Hemma bra – men borta bäst!
Vi har varit hemma en vecka nu, det riktigt kryper i kroppen för att åka iväg igen. Men det är lite som måste göras först, dessutom vill vi ha bättre väder 🙂
Vi kom alltså hem runt lunch förra fredagen. Det som är praktiskt när vi kan parkera Peppe direkt utanför huset, är att vi inte behöver ha någon brådska med att packa ur. Det första jag gör är att ta hand om kläder, handdukar och lakan som ska tvättas. Sen plockar vi ur allt löst, som tomflaskor, skor och mat såklart. Men sen kan det gå ett par dagar innan vi tar hand om resten. Det har blivit en vana när vi bäddar rent någon dag senare, att plocka ut det sista. Ingen brådska alltså.
En del har sagt, och även skrivit som kommentar här på bloggen, att det måste vara skönt att komma hem och landa lite. Jag tycker ju inte det… Att bo på 15 kvm är mycket lugnare än 100 kvm. I husbilen vet jag var allt ligger och det tar fem minuter att städa. Hemma… jag letar alltid efter nåt känns det som. När jag har fixat undervåningen orkar jag inte göra övervåningen och vice versa. Skulle jag någon enstaka gång orka fixa allt inne, så finns utsidan och trädgården kvar. Jag landar inte ett dugg när jag kommer hem, tvärtom!
Dessutom har vi konstaterat att jag sover mycket bättre i husbil och att magen funkar bättre, men sånt skitsnack får man ju knappt prata om högt. Jag har en konstaterad sömnstörning och har svårast med djupsömn, jag har väldigt lite sån. Men inte i husbilen, då kommer jag upp iaf i mätbara mängder minsann. Å magen… hemma har jag tur om jag kan gå på toa ordentligt var tredje dag typ… ute på ”rull” har magen funkat nästan varje dag 🙂
Vad är skillnaden? Jag vet inte, men kan gissa. Jag slappnar av på ett annat sätt i husbilen. Det blir mindre tv-tittande och mer rörelse. Inte för att vi går lite hemma, tvärtom, men det blir mer kravlöst och lustfyllt på något sätt att upptäcka andra platser. Martin snarkar mindre, sängen är för kort så han kan inte ligga på rygg som han helst gör. Värken har också varit mindre under de tre veckorna ute och det gör såklart också att jag sover bättre. Utan värktabletter funkar kanske magen också bättre, vad vet jag… Mycket handlar nog om stress, både medveten och omedveten. Våren har ju varit rätt jobbig, minst sagt.
Det är helt tydligt att husbilslivet är för mej. Vi har inte haft jättekoll på maten, druckit en del alkohol och ätit rätt mycket godis faktiskt – ändå har jag gått ner i vikt. Men jag har sovit bättre, rört på mej massor och skrattat ännu mer. Sånt har stor betydelse i mitt liv. Sedan vi kom hem har jag fått ordning på träningen igen och även varit iväg på massage. Rutinerna är tillbaka och sånt gillar jag, var jag än befinner mej.
Det enda jag egentligen saknat hemifrån är mitt träningsrum och min massagefåtölj. Inte en enda grej till. Det tycker jag är jätteintressant faktiskt. Hur mycket grejer har man inte som man tror att man behöver, så är det enda jag saknar mitt träningsrum och massagefåtöljen. Det betyder alltså att vi kan rensa ur ännu mer! Tur det är loppis nästa helg 🙂
Planen nu är att komma nånvart med altanbygget på baksidan, sen kan vi dra iväg igen. Men det ser inte ut att bli under augusti tyvärr, det är lite för mycket som ska fixas och vädret är ostadigt i hela landet. Så kul är det inte att sitta fast i en husbil och lyssna på regnet, när man bara har ett par dagar ute i taget. Så hur det än rycker i husbilstarmen, så får vi helt enkelt vänta lite. Jag längtar verkligen till den dagen då husbilen är vårt hem på heltid, då spelar väder och vind ingen roll längre.
Vädret var lite ostadigt och det hade blåst upp lite när vi åkte från Borgholm, men regnade iaf inte. Vi hade varit ute på rull i 11 dagar och varit på Öland i sju av dem. Det var dax att styra mot södra udden, genom att köra östra sidan ner.
Äntligen skulle jag få se alla platser som jag vet att jag besökt som liten men inte kommer ihåg ett skvatt av. Norra sidan är väl utforskat, södra… not so much… jag hade utrustat mej med turistkarta och tvingade Martin att stanna på nästan varenda plats som var utmärkt på kartan. Öland har rätt gott om fornlämningar, på södra Öland ligger de tätt… mycket stenar och ruiner blev det 🙂
Vi började med att köra rätt över ön, till Kapelludden. Här finns S:t Britas kapell som fungerade som lite av varje på 1200-talet och framåt. Jag har sett bilder från platsen och vet att det är ett populärt ställe att gifta sej på, så det vile jag se på riktigt. Det var tur att vi var ute tidigt och tomt på folk, för det var svårt att parkera här. Sen tuffade vi på, vi kollade in de sju kvarnarna som står på rad i Störlinge, som vi egentligen tycker är fem eftersom två står på andra sidan ett hus. Karums allvar med Noaks Ark som är Ölands mest kända fornlämning undersökte vi också, innan vi fick skynda oss till Färjestaden för att möta upp mina föräldrar som var på väg till Löttorp.
Efter en välgörande kroppkakelunch på Arontorps och ett totalt skyfall, körde mina föräldrar norr ut medan vi fortsatte söderut. När vi var på Länsmuseet i Kalmar var vi på utställningen om Sandby Borg, även kallad Ölands Pompeji pga de fynd som gjorts, så den ville vi såklart se mer av. Det heter inte solen och vindarnas ö för inte… när vi kom fram till södra Sandby blåste det rejält! Här fanns en fin sandstrand, en stor parkering och borgen som nog var mer spännande på museet än i verkligheten. Men här skulle vara fint att stå med Peppe en natt, så vi kommer nog tillbaka.
Vi började bli lite trötta på blåsten, fornlämningarna såg ungefär likadana ut och klockan gick, så vi tog ett snabbt varv runt Eketorpsborg, som jag verkligen gillar men sett noga några gånger tidigare. Nu blåste det så man knappt kunde stå upprätt, men det var ju så nära till fyren Långe Jan på södra udden och för en gång skulle regnade det inte – så det var bar å åk lixom.
Planen var att äntligen gå upp i den dryga 30 meter höga fyren, men det sket sej den här gången också. VI kom nämligen tio minuter för sent, det är såååå typiskt. När det för en gångs skulle inte regnar, å andra sidan hade vi kanske blåst ner. Som sagt; på Öland kan det blåsa och nu BLÅSTE det, vi befann oss ju på en udde med vatten runt. Nu kunde jag inte längre gå rakt eller hålla kameran stadigt. Jag kunde faktiskt inte ens öppna bildörren själv, utan att att följa med den när den öppnades. Vi kunde helt enkelt inte fortsätta längre utan var tvungna att hitta någonstans att stanna för natten.
Sååå typiskt. Nu hade vi äntligen tid att se allt på södra Öland, då blåser det upp till halv storm och vi har inget annat val än att avbryta alltsammans. För det var faktiskt precis det vi gjorde. Vi fick en av de sista platserna på ställplatsen i Grönhögen, bilen svajade hela natten av blåsten. Vi hörde bilar som åkte iväg tidigt på morgonen och när vi såg att det blåste 17 m/s och skulle bli värre, tänkte vi att vi nog gör bäst i att lämna ön medan bron är öppen. En dag för tidigt och utan att se en massa saker på önskelistan. Snopet, men det kändes inte som vi hade något val. Men Öland ligger ju kvar, nästa gång får vi helt enkelt börja med södradelen, innan vi åker norrut.
Så vi packade ihop oss, med lite sorg i hjärtat, och körde mot bron. Det är lite läskigt att åka i en stor bil när det blåser mycket, men allt gick bra och på andra sidan var det faktiskt betydligt lugnare. Nu var det dax att upptäcka Småland på riktigt!
Efter några dagar med varierande väder och jobb i Löttorp, drog vi vidare. Inte så långt, bara 4-5 mil faktiskt… målet för etappen var Borgholm. Självklart har jag varit i Borgholm massor med gånger, men bara på dagtid. Nu fick jag chansen att i lugn och ro kolla in både Solliden, Slottsruinen och solnedgången.
Vi hade hört att man kunde stå för 100 på Slottruinens parkering, när slottet är stängt, det lät ju bra. Så vi tänkte att vi kollar in Solliden och ruinen först och är då redan på plats när det är dax att parkera för natten. Det gick ju sådär… det gick inte att parkera vid ruinen alls, det var knökfullt. Vi tänkte att vi åker och kollar om Sollidens parkering har samma status, det hade den inte! Där fanns en gigantisk parkering med gott om plats och där kunde man dessutom stå helt gratis en natt. Så nu vet ni, glöm ruinens lilla parkering för en 100 och stå istället gratis vid Solliden med gott om plats. Utan el såklart.
Vi började med lunch i husbilen och tog sedan tag i dagens första äventyr, vi skulle utforska Solliden grundligt. Jag tror att det är kanske 20 år sedan jag var där senast, mycket är lika – men en del är ändrat. Precis när vi kliver in genom entrén så öppnar sej himlen, vi ställer oss under en massa träd och väntar. Efter en stund är det bara att traska vidare och ibland gömma sej för skurarna som kommer då och då.
Parken är jättefin! Ska man se den i all sin prakt så är det dock på våren och i början av sommaren som man ska vara där. I år är där två tillfälliga utställningar, en i trädgården med Bertil Valliens glaskonst och en på krocketbanan där några kända personer fått inreda sina egna växthus. Vi gick runt i lugn och ro, tittade på precis allt och tog massor med bilder. Jag har ingen aning när jag kommer hit igen, så det är lixom bäst att passa på.
När vi kände oss färdiga gick vi den korta biten till Slottsruinen, som bara ligger några hundra meter bort. Även här gick vi noga igenom allt och fick även här parera regnskurarna. Det spelar ingen roll hur många gånger jag besöker ruinen, jag upptäcker något nytt varenda gång. Särskilt när man går runt med en kamera och letar spännande vinklar dyker det upp saker man inte sett förr.
Matklockan hade ringt för länge sen när vi var nöjda och då vräkte regnet ner. Så det var bara att skynda hem till Peppe, fixa mat och vänta ut regnet… igen… helt plötsligt övergick regnet i den mest fantastiska sommarkvällen. Så Martin tog ut cyklarna och vi cyklade ner till Borgholm. På vägen fick vi se slottsruinen från en annan vinkel, det har jag inte gjort förut. Jag ville visa Martin kallbadhuset först av allt och väl där möttes vi av ett alldeles fantastiskt ljus. Hundra bilder senare hade vi lyckats ta oss till hamnen, som ligger alldeles brevid.
Vi parkerade cyklarna och strövade runt i stan som myllrade av avslappnade turister. Det kändes inte som att gå runt i Sverige ens, utan som på Rivieran eller i Spanien. Urmysigt! Här satt folk och myste på varenda uteservering, åt glass på bryggan eller bara gick omkring och njöt av atmosfären och värmen. Precis som vi.
Tidigare har jag alltid åkt hem efter uträttat ärende, det är många år sedan jag upplevt Borgholm på kvällstid. Men det var ju supermysigt! Nöjda cyklade vi tillbaka. Det var svårt att förstå att regnet vräkt ner bara några timmar tidigare. Vi sov sedan gott och åt frukost med Slottsruinen som kuliss. Här kommer vi att stå fler gånger, så himla mysigt!
Så härligt att få uppleva en välkänd plats på ett helt nytt sätt. Bara genom att vara där på en annan tid på dygnet och ta sej dit på ett annat sätt. så ska jag upptäcka fler ställen 🙂
I fredags stod vi i valet och kvalet… skulle vi vara ute på rull lite till, eller skulle vi åka hem? Väderrapporterna varnade för rejält oväder och det är inte jättekul att betala för en ställplats och sedan inte kunna göra något. Så vi bestämde oss för att åka hem.
Efter 21 innehållsrika och helt fantastiska dagar packade vi ihop oss för sista gången och rullade hemåt. Inte utan viss ångest dock, livet ute på vägarna har verkligen blivit vår grej och gett mersmak. Dagarna har gått supersnabbt, det går inte att fatta att vi varit ute i tre veckor. Jag har ju inte ens hunnit skriva om allt här på bloggen, men det kommer!
Ska man sammanfatta vårt jobbsemesteräventyr så kan man göra det ungefär så här: 21 fantastiska dagar, med massor med sol, massor med nya upplevelser och massor med kärlek och skratt. Vädret har varit helt fantastiskt mestadels, vi har sett mängder med nya platser och gjort en massa roliga saker, träffat gamla och nya vänner, gosat hund och skrattat. Som vi har har skrattat. Martin och jag har så otroligt roligt tillsammans, det är verkligen en förmån att kunna skratta så mycket tillsammans med någon.
Vi började med att långsamt ta oss ner till Kalmar. Vi stannade i Valdemarsvik av en slump och ett planerat stopp i Påskallavik. Två oväntat mysiga små ”hålor”, med en hel del att se faktiskt. Sen kom vi till resans första större stopp, Kalmar. Här skulle vi vara i 2,5 dag och hade tillsammans med turistrådet gjort upp en massa saker att se och göra. Vi for runt som små illrar och såg så mycket vi bara kunde, slottet, alla fina parker, museet, båtsightseeing och en massa annat. Nu ska vi bara välja ut vad som ska skrivas artiklar om och redigera fler hundra bilder… Det kommer att ta lite tid.
Sen fortsatte vi till Öland, där vi först och främst skulle träffa barnen, men också hitta intressanta grejer att skriva om. Öland är ju min bakgård, så det mesta känner jag till – men det behövs alltid nya fräscha bilder och finns alltid en och annan sak som jag inte sett än men velat se. Vi började med en snabbvisit i Löttorp, för att gå på Lammet & Grisen med yngste sonen, fortsatte till Byxelkrok som vi cyklade runt och återupptäckte under 2 dygn. Sen blev det ett dygn på Böda Sand innan vi pustade ut i Löttorp och träffa stora sonen som också kommit dit. Här stannade vi 3 dagar pga sämre väder och för att vi helt enkelt behövde jobba lite.
Sen rullade vi vidare, mot Borgholm! Hit har jag alltså inte hunnit i bloggen, men det kommer. Detta blir alltså en liten teaser på vad ni kommer att få läsa om 🙂
Det blev ett intressant dygn, då vi sprang runt på Solliden och Slottsruinen som galningar, för att hinna det vi skulle mellan skyfallen. På kvällen sprack himlen upp, så vi cyklade ner till Borgholm och fick en alldeles magisk solnedgång. Nu hade vi klarat av norra delen av ön, som jag känner väl och det var dax för den södra delen. Jag hade utrustat mej med turistkarta och tvingade Martin att stanna vid nästan varenda sevärdhet. Det innebär att det blev massor med stopp och det innebär i sin tur massor med ruiner, sten och fornlämningar. Och blåst!
Vi tog oss ner längst östra sidan, träffade mina föräldrar i Färjestaden där vi bjöd på lunch – kroppkakor förstås, innan vi tog oss ner till södra udden. Nu är det tredje gången Martin är där, den första som det inte regnar – så vi kunde ta lite bilder. Men det blåste halv storm istället och gick knappt att hålla kameran still. Det blåste mer och mer, när det närmade sej 20 m/s tänkte vi att det var bäst att åka över bron innan den stängdes. Så vi sov i en gungande Peppe på Grönhögens ställplats innan vi drog över bron, i Småland blåste det betydligt mindre.
Målet var Lessebo och Skruv där en gammal bekant bor, och på vägen dit hittade vi Bond-museet. Vilket ställe! Grejer precis överallt och ingen logisk ordning, inte i mina ögon iaf… men så intressant och fascinerande. Kommer att skriva mer om detta senare, ni kanske redan har sett bilder på min instagram? Hos min vän i Skruv fick vi mysa cockerspaniel och gå på promenad, så himla mysigt. Nu botades lite av hundabstinensen, men det skulle komma mer bot.
Efter Lessebo åkte vi förbi Bilkyrkogården i Ryd, innan vi fortsatte mot Växjö och FYRA pälsbollar! Asså, vi besökte ju såklart husse och matte, tack o lov så är hundarna deras ögonstenar och fattar när man ligger mer på marken och gosar, än sitter vi bordet och pratar. Till saken hör att två av pälsbollarna är Borderterriers och det har vi inte träffat någon sedan Baileys dog. Förutom på Böda Sand, som vi stalkade tills vi fick mysa lite. Ja, man är lite knäpp som gammal BT-älskare – men alla är såna så alla BT-ägare fattar 🙂
Efter hundpromenader och massor med hundmys var abstinensen på en rimligare nivå igen och vi drog vidare. Vi besökte Teleborgs fantastiska sagoslott och ruinen i Växjö. Sen vek vi av åt väster för att ta en dag på Ullared och fylla på lite till husbilen, innan vi åka nästan hela vägen tillbaka igen och fortsatte till Vetlanda. Strax utanför Vetlanda ligger nämligen Ädelfors och där skulle vi vaska guld! Jag har varit där förr och älskade det, nu var det Martins tur och detta är ju absolut något som vi kommer att skriva om. Guldvaskning i Sverige lixom – hur kul är inte det!
Vi träffade Tobias som visade oss runt, berättade om platsen, guld och historia. Han instruerade sedan Martin i guldvaskningens ädla konst medan jag filmade. Det brukar vara tvärtom, men jag ville verkligen att han skulle få prova. OCH!!! Han älskade det också! Sommaren höjdpunkt blev det faktiskt.
Nu hade vi varit ute i drygt två veckor och det var egentligen bara två stopp kvar, Gränna och Stendörren i Nyköping. Vidare mot Gränna alltså… men jag var så trött på ljud och intryck att jag ringde upp min kompis i Huskvarna och frågade om vi fick stå på deras tomt över natten. Det fick vi och kunde äntligen ses igen, efter nästan 18 månader. Det blev inte många timmar och alla var jättetrötta, men en gemensam middag och lite snack blev det iaf. Jättemysigt!
Vi drog iväg tidigt, för att verkligen få en plats där vi ville och det fick vi. Ställplatsen i Gränna Hamn är toppen och kommer man tidigt så kan man tom välja plats. Vi tog en långt in, där var det lugnt och skönt och sol från alla håll. Första dagen gick vi runt i Gränna, tittade på polkagristillverkningen, var på museet och gick upp på berget. Andra dagen åkte vi till Visingsö, äntligen! Jag har velat åka dit i många nu, nu blev det äntligen av. Om detta ska jag såklart också berätta mer senare.
Sen var alltså planen att åka till Nyköping på vägen hem, men pga ovädersvarningen åkte vi istället direkt hem. Å tur var väl det. Det kom nästan 30 mm regn dagen efter! Medan regnet skvalade kunde vi tvätta, jobba och komma ikapp lite.
Så nu är vi alltså hemma… känns ju sådär… vi har massor att göra och Martin börjar jobba imorrn igen. Men så fort solen lyser inom låt säga 15 mils radie, så drar vi iväg igen. Vart vet vi alltså inte, bara att vi åker så fort vi kan. Vi kan jobba i bilen och gör lite som vi vill och det känns väldigt lyxigt.
Så nu väntar vi bara på ”rätt” väder, sen drar vi. Vi älskar att vara på väg 🙂
Efter de 22 intensiva timmarna på Böda tog vi några dagar i vårt hus i Löttorp. I och i… vi sov såklart i Peppe 🙂
Jag kommer faktiskt inte ihåg hur länge vi haft vårt hus, men det är runt 20 år. Innan dess hade vi ett mindre fritidshus i skogen strax norr om Löttorp.
Båda barnen var på plats när vi kom på söndageftermiddagen, plus sambon till yngste sonen. Vi blev bjudna på mysig middag innan de två yngsta skulle åka tillbaka hem igen. Kvar blev Martin, jag och äldste sonen. På måndagen drog vi tre iväg på äventyr, med sonen som chaufför – så lyxigt!
Planen var att åka hela Landborgen, eller Kustvägen, som den egentligen heter. Den går från Raukarna i Byrum till Äleklinta, där de berömda kamelerna finns. En mysig grusväg hela vägen, med massor att se, ibland med betande kossor som sällskap.
Man börjar alltså vid raukarna. Det är alltid lika härliga att gå runt och fota, det finns alltid någon ny vinkel att undersöka. Här finns ett hundratal raukar längs en sträcka på ungefär 600 meter. Vi åkte ofta hit och badade när jag var liten. Men den här gången tog vi alltså bara bilder och åkte vidare.
Längs vägen finns några ”måsten” när det gäller att stanna och ta bilder. Ett sånt ställe är den gamla sjöboden som ligger helt ensam och nästan smälter in i naturen med sin grå färg. Strax efter ligger det vi kallar raset, som egentligen benämns som bergraset i Fornbo. Jag vet inte så mycket om det, mer än att min morfar hade en båt här och att jag tror att klippväggen rasade på 30-talet… Om man kan tänka sej att bada vid klippor ska man komma hit, man är nämligen nästan ensam eftersom det är en bit att gå från bilen.
Sen får man åka några minuter. Strax innan Alvedsjöbodar finns en brygga med ett litet läger med fiskebodar som ligger jättefint. Det var här Martin friade till mej i solnedgången, för sex år sedan och en plats vi alltid återkommer till när vi är här. Här stannar vi alltid och tar bilder, vid fint väder ser man Blå Jungfrun klart och tydligt.
En liten bit söder om Alvedsjöbodar står den fina och väl bevarare väderkvarnen som vi också alltid stannar och fotar. Den är röd och fin och står som en slags väktare över sundet. Strax söder om denna finns det lilla stenhuset med sin stenmur. Grått, kargt och kallt – perfekta färger för en spännande bild.
Sen blir det en historialektion, då är man nämligen framme vid skurkvarnen i Jordhamn. När jag var liten hade man ett sommarspel som hette Stenkustens Folk, där man berättade om livet på ön. Det var alltså en teater med amatörer från norra Öland med kvarnarna och platsen som scen. Föreställningen blev så populär att den spelades in och visas lite då och då på bion i Löttorp. Skurkvarnen tog över efter den oxdragna kvarnen som står alldeles brevid. Bägge var till för att slipa stenar innan de skeppades iväg. Jag har för mej att den äldsta kvarnen kunde slipa 100 stenar i veckan, den nyare kunde ta ett 30-tal per dag.
Strax söder om Jordhamn ligger Sandvik där den stora kvarnen finns, en av världens största faktiskt och den största i Norden har jag för mej. Kvarnen är idag restaurang, eller… restaurangen ligger i en byggnad brevid – men man går igenom kvarnen för att komma till den. Här kan man äta de traditionella öländska rätterna som kroppkakor och lufsa. Vi stannade dock inte utan åkte vidare på Kustvägen, ända till slutet.
När vi kom fram till Äleklinta hade vi sån jäkla tur! Ni som kan ert Öland, vet att i Äleklinta finns det kameler och lamor, här håller nämligen kamelbonden Bengt till. Han blev först känd för att han var galen nog att ta två kameler till Öland i slutet av 80-talet. Sen blev han ännu mera känd när han var med i Bonde söker fru. Precis när vi kom skulle han släppa ut en ny liten kamel, bara fyra veckor gammal och vi fick vara med!
Den lilla krabaten fick inte världens bästa mottagande av de andra kamelerna och blev lite skrämd. Men efter en stund lugnade allt ner sej och det blev frid och fröjd inne i hagen. Vi fick en pratstund med Bengt och kunde ta lite bilder i lugn och ro, innan turisterna fick syn på honom och skulle ta selfies. Han berättade bland annat att han just nu har 23 kameler i olika ålder och att den keligaste heter Shejk. Honom fick även vi klappa, Shejk stod och väntade vid grinden på mys och när han var nöjd gick han iväg.
Nöjd och belåtna efter en härlig biltur, några höjdpunkter och överraskningar, och flera hundra bilder, tog vi oss hemåt igen. Kustvägen är ca 3 mil och skall köras i lugn och ro, helst cyklas faktiskt. Vi lämnade Peppe hemma, eftersom vägen är väldigt smal och naturen oerhört känslig. Här ska man helt enkelt inte köra husbil, vägen klarar inte det – men det gör ju folk ändå såklart… tyvärr.
Naturen längst vägen är otroligt vacker, fornlämningarna många och historiens vingslag känns i varje krök. Hela sträckan tar såklart en bra stund att köra, men är så väl värd den tiden. Stanna, njut av naturen, klappa en kossa, ta ett bad och vad du än gör – missa inte solnedgången! Det är här på västra sidan som de vackraste solnedgångarna upplevs. Det finns ju en anledning till att Martin valde att fria här 🙂
Vi åker Landborgen/Kustvägen nästan varje gång vi är på Öland, har du inte gjort det så är det dax!
Vi är inne på tredje veckan ”på rull”, det betyder att vi har varit ute i snart 20 dagar. Vi älskar det här livet och vill inte åka hem!!!
Jag har ju drömt om husbilslivet länge, men kunde väl aldrig tro att jag skulle tycka så mycket om det. Att alla bitar skulle falla på plats och livet bli så otroligt härligt. Dessutom tycker Martin precis likadant!
För bara knappt tre månader sedan hade vi aldrig ens satt foten i en husbil. Vid första besöket hos en återförsäljare köpte vi en, sen var det en låååång väntan innan vi fick hem vår Peppe. Nu har vi haft honom i lite drygt fem veckor och varit ute 26 dagar sammanlagt. Ganska bra jobbat för två nybörjare 🙂
Vad är det som är så bra då?
Friheten. Att åka var man vill. Men också att slippa saker, alltså prylar. Det som finns runt oss är det vi har, bara ett fåtal saker på sin plats och det är jätteskönt. Allt vi får se och uppleva. Att ha mindre tv-tid. Vi ser och gör så mycket att vi är helt slut på kvällarna, det finns varken tid, lust eller ork att glo på tv.
Vi delar ungefär 14 kvm och det fungerar jättebra. Faktum är att vi har roligare tillsammans nu. Det är fortfarande Martin som lagar maten och fixar det mesta runt bilen, men jag är hela tiden i närheten och gör honom sällskap. Lagar han mat så sitter jag brevid (det är för trångt för att hjälpas åt) och fixar med sociala medier eller något annat. När det är dax att duka langar han fram allt åt mej som placerar ut det. Medan han fixar med gasol och el, ser jag till att alla sladdar till telefoner och datorer kommer på plats. När vi ska åka vidare ser jag till att alla grejer sitter fast eller är undanstoppade inne i bilen, medan han kopplar loss allt utanför bilen.
Det är ungefär som när vi träffades och jobbade tillsammans. Vi har våra roller och vet exakt vad den andra ska göra. Det blir ett samspel utan ord, nästan som en dans. Vi är tillbaka till skämtandet, vi slänger käft och är gladare än på länge. Vi har alltid skrattat mycket, men nu är det ännu mer. Vi är mer avslappnade.
Jag är uppriktigt lycklig när vi åker runt. Vi har haft ett späckat schemat mestadels, men det har inte gjort något. Vi har sett och upplevt massor och det är precis så vi vill ha det. Veckorna har gått supersnabbt och nu har vi båda lite ångest när vi inser att Martin måste åka hem för att börja jobba. Iaf för att hämta jobbdatorn… Jag har jobbat hela tiden, det funkar kanon i bilen!
Husbilen Peppe är något av det dyraste jag köpt, men något av det bästa också. Kan man bli lycklig av en sak, så har jag blivit det av Peppe. Just nu vill jag inte byta mitt liv med någon, jag har det bäst!
