Ny Bloggresa till Gambia! -

Ny Bloggresa till Gambia!

maj 6, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vår strand!

Som ni vet så blev vårt förra försök till Bloggresa inställt pga Ebola. Detta utan att Ebolan ens var i närheten av vare sej Gambai eller Senegal, men alla blev typ panikslagna och avbokade allt som hade med Afrika att göra och då sprack även vår inplanerade resa.

Men nu kör vi igen! Och det var ytterligare en av de positiva grejerna jag ficik besked om i måndags. Alla bitar föll på plats och nu är iaf min lilla familj inbokad för avresa 5 januari. Vid förra tillfället var vi från början 11 personer som skulle åka, sen hoppade folk av längst vägen och när det väl var dags så var vi sju stycken. Vi får väl se hur det blir den här gången.

Konceptet är detsamma. Var och en bokar sin egen resa, man gör vad man vill på dagarna – men jag finns där som hjälp och ”fixare” vid behov och kan ge tips om och boka de utflykter man vill göra. Vill man så äter man lunch eller middag tillsammans, vill man hänger man på stranden tillsammans, vill man tar men en tur till stan tillsammans… vill man inte så slipper man!

Jag vill dock poängtera att det finns MASSOR att se och göra när man besöker Gambia första gången. Några ”måsten” faktiskt… som ett besök i Banjul, huvudstaden, en båttur på Gamabiafloden till fortet dit man tog slavarna innan de skeppades till tex Amerika och en låååångpromenad på stranden. Den är nästintill folktom och man kan faktiskt gå hela vägen till Senegal!

Vi åker med Ving och kommer att bo på Bakotuhotell i det större hotellområdet där hotellen ligger ganska tätt. Vi ville bo lite mer avsides, men det funkade inte av olika anledningar. Här har vi tillgång till Internet, bra matställen, stranden bara några meter bort och två supermarkets. Internet är viktigt för oss eftersom vi ska jobba när vi är där, både bloggen och magasinet ska uppdateras och jag ska skriva ett gäng artiklar.

Om ni vill följa med bokar ni alltså in er på samma hotell eller ett hotell i närheten. Vi åker från Stockholm 5/1 och kommer hem natten till den 20/1. Men det går bra att stanna bara en vecka också, det ska yngste sonen göra. Vår resa kostar runt 9000 kronor, plus halvpension på 2000. Det tar vi eftersom vi vet att maten är så attans bra på hotellet. Resan tar 8,5 timme, transfern ungefär 30 minuter. Det är bara en timmes tidskillnad, vilket gör att jag kan springa iväg på Formex samma morgon som vi kommer hem utan att vara helt jetleggad.

Så kom igen nu! Häng med oss till folktomma stränder, härliga människor, reaggemusik på stranden, lata dagar i solstolen, apor på balkongen, smakrik mat och en alldeles underbar semester fylld med upplevelser. Vi ska självklart hälsa på Smile och hans familj, ge dem kläder och allt annat vi samlat ihop åt dem. De ser verkligen fram emot att vi kommer och hälsar även er välkomna. Här har ni chansen att se hur det verkligen är att leva i Gambia och lära känna familjen. Ni kommer förändras, få andra prioriteringar och förmodligen bli lite förbannade också. Detta kommer att berika ert liv och därför välkomnar vi även barn och ungdomar på resan. Å du… det är helt ok att hänga med även om man inte har någon blogg 🙂

I januari åker vi! Du följer väl med?

Planerar du semester?

april 24, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Sommaren närmar sej och vi alla funderar väl på hur sommarsemestern ska se ut, var vi ska och hur vi ska ta oss dit. Det gör iaf vi. Vi vet att midsommar tillbringas på Öland med alla som vill, både kända och okända, gamla och nya vänner. Men sen vet vi faktiskt inte så mycket mer…

Vi funderar på weekendresor, solsemester till vintern osv… det är så många resor vi vill göra. Världen är ju ganska stor 🙂

När vi väl hittat vårt resmål så brukar vi kolla upp priserna på Flyg.nu, där finns mängder med flygbolag och resmål. Man ser direkt hur lång tid resan tar, hur många stopp det är på vägen och priset. Man kan även hitta sistaminutenresor på sajten.

Så nu får vi se hur vi gör, var vi åker och när… jag älskar att sitta och kolla runt på alla olika resmål. Känslan när man väl hittat det man vill ha och gjort sin bokning är oslagbar! Att ha ett datum att se fram emot, planera och räkna ner. Så härligt!!!

Kan Birka ändra min uppfattning om dem?

april 19, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag gillar att åka båt och åka på kryssning. Viking är mitt favoritrederi och det vi föredrar att åka med när vi väl åker. Birka har jag bara åkt med ett par gånger och alltid
blivit besviken på. Sista gången vi åkte lovade jag mej själv att det
var sista gången med dem. Men så blev det inte…

För
ett tag sedan efterlyste Birka testpiloter, såna som åkt tidigare och
inte var nöjda. 100 pers tror jag det var som skulle bli utvalda för att
åka på en gratis kryssning och sedan svara på en massa frågor för att
utvärdera och i bästa fall förbättra deras service. Självklart kastade
jag in en ansökan och skrev hur värdelösa jag tyckte deras kryssningar
var. Tydligen var det över 5000 som också slängde in sina ansökningar…
och jag blev en av de utvalda!

Det var fler i min
bekantskapskrets som blev utvalda och tydligen har vi fått olika
villkor. Mitt var att vi skulle få välja mellan de finaste, största och
lyxigaste hytterna – vilken veckodag som helst. Numera jobbar ju Martin i
veckorna så det var ju lixom bara helgerna att välja på, då brukar vi
inte ha råd att åka annars så det var en möjlighet att för en gångs skull åka iväg på en
nöjeskryssning en helg. Men så blev det inte…

Jag
klickade på länken som jag fått och klickade i datum, hytt och en massa
annat. Men hur jag än gjorde så hamnade summan på över 4000 kr och det
skulle ju vara gratis! Maten skulle vi betala, men hytten var fri. Så
jag ringde upp Birkas kundtjänst och frågade vad som var fel. Då hade
man ändrat vilkoren efter att mailet gått ut, så nu var inte den hytt vi
ville ha gratis på fredagar och lördagar längre. Mannen jag pratade med
var otroligt dryg och otrevlig, så intrycket är av Birka har inte
ändrats än så länge…

Det här är förmodligen den enda
chans vi har att åka i en lyxhytt med VIP-frukost, så Martin bestämde
att han tar ledig en måndag så vi kan åka en söndag och få uppleva den
där lyxkänslan. Så i slutet av juni bär det iväg, då får vi se om Birka
kan ändra min uppfattning om dem. Än så länge är den väldigt negativ… å
det är inte så lätt att imponera på mej… men det ska ändå bli härligt
att få åka iväg bara jag och Martin och i bästa fall få ligga på däck i
solen och må gott.

Hjärtat i Afrika

mars 27, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som ni vet så är det i Afrika mitt hjärta finns. Var jag än är i världen och vad jag är gör, så är det i Afrikas sol jag trivs bäst. Allt är så okomplicerat och härligt, även om livet är svårt för många som lever där. Man kan väl säga att livet är väldigt annorlunda men att i alla våra länder finns problem av olika kategori. Här i Sverige har vi det väldigt bra men problem med rasism, utanförskap och brottslighet. I tex Gambia där jag har mitt hjärta mest, är problemen av en annan karaktär. Där är det svårt med jobb, man är beroende av turisterna och tillgången på rent vatten och bra utbildning kan vara avgörande för hur livet ska bli.

Igår var jag bjuden till en butik vid Slussen, som erbjuder ett lite nytt koncept. Lotta som äger Just Africa har sitt hjärta i Burkina Faso men säljer saker från nästan hela Afrika. Jag gick runt och verkligen insöp alla färger, dofter och tom smaker eftersom jag fick smaka på hibiskusbål. Butiken har som två avdelningar så nu ska det bli pop-upbutik i ena halvan. Där ger Lotta nu utvalda designers och kreatörer med rötterna i Afrika chansen att visa upp sina varumärken. Just nu kan man se LeNoirs fina kläder, om ett par veckor är det någon annans tur. Det fanns mycket fin men jag fastande särskilt för en t-shirt med texten Bosslady.

Kommer ni ihåg när vi var i Gambia? (tryck på länken så kan ni läsa) Då berättade jag om att man varje morgon sa ”Morning happy family and Bosslady” å här fanns alltså en tröja med texten. Tror ni att Gambiahjärtat började klappa lite extra? Jösses vad jag längtar tillbaka!

Så nu har jag kikat lite på resor. Som det ser ut så blir det avresa 5/1 och precis som förra gången är alla som vill välkomna att följa med. Jag ska kolla lite till så kommer det ett uppdaterat, fastsatt inlägg högst här uppe inom kort. Bloggresan blev ju inte av pga ebola, men nu är den på g igen. Vi måste ner och hälsa på Smile och familjen, han har tydligen varit med om en olycka och behöver vår hjälp mer än någonsin. Så häng på och få en riktigt härlig upplevelse!

Tills vi kan åka iväg får vi hålla till godo med Lottas butik. Gå dit vettja och få lite africafeeling 🙂

Bloggen fyller 9 år!

mars 26, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är faktiskt ganska otroligt! I 9 år har jag bloggat så gott som varje dag, ibland flera gånger om dagen. Om allt och ingenting. Ännu mer otroligt är det att det är så många som läst det jag skrivit. Flera hundra tusen faktiskt… en svindlande siffra för mej, en veckoranson för storbloggarna.

De 9 åren firades med ett stort kalas på Café Opera igår! Kanske inte… men vi var där på kalas (Finest Awards) och det var massor med bloggare där, så jag kan väl få låssas att det var lite för mej 🙂

Från början låg bloggen på Expressen. Vi var ett litet gäng som lärde känna varandra och några av oss träffades i verkliga livet också och har kontakt även idag 9 år senare. Expressen tryckte oneliners i papperstidningen med citat från våra bloggar och på så sätt fick man massor med läsare nästan på en gång. Mej följde de under flera konferenser och pushade för bloggen, särskilt under valet på hösten 2006. Att ha 1000 läsare på en dag bara efter några månader var inget jag reagerade över då, men nu förstår jag hur mycket det faktiskt var.

Men 2008 la Expressen ner sina bloggar och jag fick leta upp en ny portal. Det fanns inte så jättemycket att välja på, hade jag varit smart hade jag ju skaffat min egen domän – men så blev det aldrig och nu trivs jag här på blogspot.

Under åren har jag avhandlat precis allt! Det har varit mycket politik och bakom kulisserna från tingsrätten och andra uppdrag. Jag har lyft fram neuropsykistriska funktionshinder så mycket jag kunnat, samt andra dolda funktionshinder. Det har varit snack om ensamhet, familjeliv och mitt nya liv som sambo med Martin. Ni har varit med till Tanzania, Egypten, London, Krakow, Gambia och en massa andra ställen.

På de här 9 åren har inte bara bloggen utvecklats utan även jag. Jag har gått från att vara en utbränd, ledsen småbarnsmorsa med sjuka barn till en relativt pigg och glad medelålders kvinna med två vuxna grabbar. 7 av åren har tillbringats med Martin och det har förstås förändrat livet enormt mycket och allt har ni fått veta det mesta om. Bloggen som från början var mitt skyltfönster inför Riksdagsvalet 2006 har blivit min ventil och dagbok.

Å nu har bloggen ynglat av sej i ett webbmagasin, helt galet! Att det kunde gå från att skriva om lite politik, till att bara handla om mej för att övergå i allehandla skriverier om ditten och datten och utvecklas till ett helt magasin är ju helt otroligt. Bloggen blev helt enkelt för spretig och då fick magasinet lasta av lite så bloggen kunde bli jag igen. Bloggen fick en lillasysteroch det går faktiskt jättebra!

Allt är er förtjänst. Ni som läser det jag skriver. Så många som jag inte har en aning om vilka ni är, var ni bor, hur ni mår eller vad ni funderar på. Skriv gärna en kommentar och ge er till känna. Några känner jag, men det skulle vara roligare att känna fler. Gilla gärna bloggen på Facebook så vi kan lära känna varandra och få ett ansikte på varandra och/eller följ mej på Instagram så jag kan se era bilder 🙂

Jag vill tacka allra ödmjukast för att ni läser det jag skriver och följer mitt liv med familjen, hunden, vikten, operationer och alla andra tokigheter jag pysslar med. 9 år är en lång tid, men jag har inga planer på att sluta så jag hoppas ni följer med mej även i fortsättningen. Jag har en massa kul att berätta om de senaste dagarnas äventyr med invigning på Aquaria, galan igår och lite om min farmor som åkt in med en förmodad stroke igen. Lilla farmor…

Så häng med! Här händer det alltid saker!

Vi gör på vårt sätt!

februari 14, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag vet inte vad ni tycker… men det här med Alla Hjärtans Dag… är inte det lite mysko? Måste man ha en särskild dag för att visa folk att man gillar dem? Är det inte bara ett komersiellt jippo? Jag måste säga att jag tycker lite synd om dem som har en partner som bara visar sin kärlek en gång om året… för att någon annan påmint dem om dagen. Det är väl en sak om partnern brukar uppvakta, men görs det bara en gång om året skulle jag bli fundersam. Å andra sidan kanske man är glad för den enda gången. Jag vet inte…

Här hemma gör vi iaf inget speciellt av dagen. Vi försöker uppvakta varandra och visa omtankte så ofta vi bara kan. Jag får alltid en fredagsbukett av Martin, igår blev det rosor. Den fjärde är vårt datum, dagen då vi ”kom överrens” om att testa livet tillsammans. Så den fjärde varje månad brukar vi iaf försöka komma ihåg, Martin är bättre på det är vad jag är. Martin är överhuvudtaget bättre på romantik än vad jag är, så jag brukar döva mitt dåliga samvete med att säga att jag iaf tvättar hans kalsonger med kärlek 🙂

Istället för att uppvakta varandra idag, så har vi tänkt lite extra på vår familj i Gambia. Vi har fört över pengar till dem och chattat med Smile en stund. Han har fått jobb i Senegal några dagar och är både tacksam och skräckslagen. Han ska lyfta timmer, det är ett både farligt och svårt arbete. Brottsligheten är hög där han ska vara, så mobilen lämnar han hemma i byn. Många skadas och dör i arbetet, skulle något hända kan han alltså inte kontakta varken familjen, vänner eller oss. Han bad mej att be för honom, men jag är ju inte troende så jag sa att jag skulle tänka på honom och hoppas att allt går bra. Han vet iaf att när han kommer hem, så kan han hämta mer pengar hos Linda. Med de pengar plus lönen han tjänar på timmerjobbet, kan familjen ladda förråden lite och betala skolavgifterna för resten av terminen.

Vi laddar för att åka dit. Rykten säger att Ving kommer att återuppta sina resor till hösten. Stämmer det så bokar vi in oss till februari nästa år. Då försöker vi få till en ny bloggresa! Så ni som är intresserade har ett år på er att spara pengar. Alla är välkomna att följa med! Smile räknar redan dagarna, han saknar oss alla men killarna mest. Han vet att den dag vi kommer så har vi kläder, småsaker till familjen och förmodligen en ny telefon med till honom. Tror ni att vi alla längtar?

Känner ni precis som vi att den här dagen är lite överskattad, så får ni gärna hjälpa oss att hjälpa familjen i Gambia. De behöver all hjälp de kan få. Släng iväg ett mail till mrinda@swipnet.se så tar vi detaljerna den vägen.

Avskydd och efterlängtad

februari 1, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

23 /2 2014

Äntligen är det februari! Egentligen avskyr jag den månaden eftersom det är då mest snö brukar komma och temperaturen sjunker mer än behagligt… Vädret växlar och det mår jag inte bra av. Men det är också sista vintermånden och man märker för var dag hur det blir ljusare. För oss innebär det också att födelsedagarna är över!

Jag avslutar raden av födelsedagar, min var igår, och resultatet är att vikten gått upp, godisbegäret är orimligt och kroppen i sämre skicka än i december. Vi får se imorrn på måndagsvägningen hur illa det är. Men ett par kilo upp blir det alltid, hur mycket jag än försöker att vara duktig. Den här vintern har ändå motionen var helt ok, så tänk hur illa det hade varit annars…

Just nu är det 2 plusgrader och snön vräker ner. Det är tungt att skotta, blött och riktigt obehagligt ute. Inte ens hunden vill gå ut. Jag hade hellre tagit 2 plus och regn, gärna med lite blåst så snön regnat bort och blåsten torkat upp allt slask. Februari… snart är det mars och då börjar rabatterna vakna, fåglarna kvittra och solen värma. 27 dagar dit… Å då får vi veta om Ving återupptar resorna till Gambia igen. Hoppas hoppas! Kanske bloggresan blir av till hösten istället 🙂

24/2 2014

Vid den här tiden på året brukar jag vara riktigt nergången i skorna. Kroppen brukar göra rejält ont, kännas tung och humöret vara i botten. I år är jag trött, men kroppen känns ok. Visst gör den ont, men det gör den ju alltid. Viktökningen är såklart sur, men i år känns det ändå inte oöverstigligt att komma på rätt köl igen. Jag går minst 7000 steg om dagen, ute eller på bandet. Jag tränar 1-3 ggr på Curves i veckan och har gjort sedan i november. Jag är alltså igång mer än jag varit tidigare år.

Nu är det 5 månader sedan bröstförminskningen och det har förstås också betydelse för mitt mående. Ryggen har inte samma påfrestning, jag sover bättre och kan röra mej precis hur jag vill. Jag har inte sprungit på kanske en månad, men vet att jag kan om jag vill. Så de där januarikilona ska nog försvinna relativt snabbt och sen ska jag tillbaka till operationsvikten och sen ta tag i de där sista som jag vill bli av med. 6-7 kg ska totalt bort i nuläget. Inte orimligt alls och det får ta den tid det tar.

Idag är jag jättetrött ändå känner jag att jag mår ganska bra. Det finns hopp – snart är våren här!

Min ambition är…

december 31, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

… att införa mer glädje i mitt liv nästa år. Ledordet kommer att vara GLÄDJE, men även gemenskap och vänskap. Lite knepigt med det där sista eftersom vi är ganska ensamma, men men.

Jag är i grunden en positiv person som ser ljust på livet och hittar lösningar på det mesta. Så förra inlägget störde mej faktiskt en hel del. Jag brukar kunna hitta ljusglimtar även i de mörkaste stunder, men det har jag haft svårt att göra under 2014. Därför tänker jag anstränga mej extra mycket att hitta det positiva och återfinna glädjen med livet under 2015. Det är mitt mission!

Jag avger aldrig nyårslöften, jag har däremot alltid ett och samma mål; att bli snällare mot mej själv och ta bättre hand om mej. Jag blir bättre och bättre på det och under 2014 mådde kroppen bättre än på många många år. Under 2015 måste knoppen hänga med, då måste det in mer glädje i livet. Jag måste skratta, ända nerifrån tårna igen! Jag måste tillbaka till det som är jag.

Vikten är ok, även om jag vill ta bort de där kilona jag la på mej efter mina operationer. Jag vill bli starkare och kunna springa längre, nu när jag inte har något som hindrar. Jag vill må bra och bli starkare.

Jag vill göra en resa, gärna till värmen i vinter. Jag hoppas verkligen att Ving återupptar resorna till Gambia så vi kan åka dit och hjälpa vår familj som det var tänkt. Men nu när Martin har fått jobb så kanske vi kan dra iväg till London eller nåt annat kul ställe över påsk eller nåt. Sen finns en dröm om att få åka på en träningsresa, gärna med Leila till Dubai… men det är nog för dyrt.

Å får vi bara ordning på saker och ting och tillbaka harmonin i vårt hem, så kanske vi tar ett nytt uppdrag som familjehem. Det skulle kännas bra att hjälpa nån liten parvel som behöver oss och samtidigt får jag en inkomst. Avslutet sist blev så konsigt och vi vet inte alls vad som hänt med ”lillpojken”. Men det är inget vi kan göra något åt, däremot kan vi hjälpa någon annan.

Även om jag skulle vara lyxsambo, så blev jag ”redaktör”… så våren kommer innebära en hel del jobb antar jag. Det är helt ok! Jag jobbar ju lite när jag vill. Men på midsommar kommer jag att vara ledig! Då ska vi ju vara på Öland och arrangera midsommarfirande för andra ensamma och andra som bara vill göra något annorlunda. Då blir det Lammet & Grisen för hela slanten med alla som vill! Glädje – Gemenskap. Ledorden för 2015.

Jag känner en försiktig förhoppning om att 2015 kommer att bli riktigt bra. Mitt ledord är Glädje. Vilket är ditt?

Måtte 2015 bli bättre!

december 31, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Dax att summera året. 2014 kan man väl säga är året då mina fysiska förutsättningar förändrades till det bättre, men den psykiska påfrestningen blev så stor att jag var nära att ge upp. Vi börjar från början:

Första halvåret gick mest åt till att jobba och samtidigt förbereda för vårt avslut på Viktväktarna. Martin jobbade, pluggade och skrev sina sista tentor. Och som vanligt kämpade vi med vår vikt. I mars bokade vi vår resa till Gambia och började räkna dagarna till avresan i november. Senare i mars dog min svåger. Det var en käftsmäll som golvade oss alla och allt blev oerhört jobbigt. Senior flyttade hemifrån samma dag, han fick en chock och var tvungen att göra en omedelbar förändring. Vilket senare skulle visa sej att det kanske inte var så smart…

I slutet av maj jobbade vi vår sista dag och Martin tog sin examen. Nu skulle vårt nya liv börja. Jag skulle vara hemma och ta hand om mej och förbereda inför min bröstförminskning. Martin skulle såklart få jobb direkt och börja sitt liv som dataprogrammerare. Det blev inte som någon av oss hade tänkt det. Jag kollade upp min gråstarr och fick veta att jag omedelbums skulle göra en operation av ögonlocken. Jag såg inte alls så bra som jag trodde, så operationen var ett faktum.

Martin fick inget jobb innan sommaren, så vi drog till Öland redan i Juni. Ett par veckor senare åkte vi hem för att ögonläkaren skulle sätta kniven i mej. Operationen var otroligt lyckad och jag förstod hur begränsat mitt synfält varit när jag såg bilden här brevid. Direkt när stygnen var borta åkte vi tillbaka till Öland och stannade resten av sommaren. Martin sökte mängder med jobb och vi trodde att bara sommaren var över så skulle han börja jobba.

Under sommaren visade det sej att Senior mådde väldigt dåligt och han hamnde i en rejäl svacka. Drygt 2 års trassel hade tagit hårt på honom och nu försökte vi tillsammans att trassla upp allt. Allt hade uppdagats redan under våren och redan då hade jag försökt hjälpa honom med en del, men tyvärr fanns det mer… mycket mer… det handlade om pengar, hot, lögner och en massa annat. Sonen flyttade hem igen och blev sjukskriven, jag gick i backen, Martin mådde dåligt både av detta och att han inte fick jobb och allt vara ett enda stort kaos. Samtidigt skulle jag hålla vikten och må så bra som möjligt inför nästa operation, bröstförminskningen som jag väntat på i 15 år.

När jag åkte in för att sövas mådde jag väldigt, väldigt dåligt psykiskt. Det finns alltid risker med att sövas, särskilt när man dessutom har en dokumenterad sömnapné. Å jag var väldigt svår att väcka efter operationen, så svår att jag höll på att bli kvar på sjuhuset. Jag får absolut inte sövas igen på ett bra tag framöver. Men operationen gick ändå bra och resultatet blev även den här gången lyckat. Som jag skrivit förut så har det varit en livsförändrande- och livsförbättrande operation. Men att läka kroppen samtidigt som den utsätts för stress är inte bästa förutsättningen. Stressen ökade dessutom under hösten och i november var det så illa att jag förlorade allt hopp. Den känslan var fruktansvärd!

Kroppen mådde egentligen bättre än någonsin, men med psyket var det värre och det kändes så otroligt orättvist. Här hade jag äntligen fått den hjälp jag bett om i många, många år och nu när jag nåt ända fram skulle sonens leverne sabba allt. Jag fick inte möjlighet att glädjas över min nya, friska kropp alls – det enda jag gjorde var att stressas över allt som hände sonen och försöka hjälpa honom ur alla de olika knipor han satt i. Så hösten kantades av att läka efter operationen och sonens trassel. En stor tyngd föll av mina axlar när han fick jobb, det var iaf ett stort frågetecken som rätades ut. Med den löneförhöjning som följde med det nya jobbet kan vi nu vara säkra på att han klarar en hyra när han väl får en lägenhet. Men tyvärr uppdagades nya trassel, det sista så sent som igår.

Visst var det skönt att sonen fick jobb, men Martin stod fortfarande utan… han sökte mängder med jobb och började söka sej bort från Stockholm. Men hösten gick, vintern kom och julen började närma sej. De uppdrag som jag hade i Tingsrätten och som kontaktperson, plus sparade pengar och bloggen höll oss flytande. Bloggen ja… den började leva sitt eget liv redan under våren och besöktantalet har mer än dubblats under året. Så är det när man har dödsfall och annan skit runt sej, då läser folk… Jag blev bjuden på kul event, det fick mej faktiskt att överleva hösten. Att fly in i en låssasvärld gjorde att jag klarade av min verklighet hemma.

I november skulle vi åka på resan som bokades i mars. Gambia och Smile väntade på oss. Men så drog Ebola in över Afrika och världen lamslogs. Trots att Gambia inte drabbades så ställdes resorna in och ytterligare en gång var det som att få en käftsmäll. Å har man inte riktigt hunnit resa sej från den förra så golvas man direkt igen. Det var en stor sorg att inte få åka iväg, det gjorde nästan fysiskt ont att få beskedet. Allt vi sett fram emot; solen, värmen, vännerna…

Jag bloggade vidare och fick en idé om att starta ett livsstilsmagasin på nätet. Martin hade ju fortfarande inget jobb och nappade direkt på idé. Han byggde en websida på bara några dagar och jag skrev texter så fingrarna glödde och 14/12 smyglanserade vi Du i Fokus. Nu får 2015 utvisa om min idé funkar, jobb har jag iaf skaffat mej… Å då fick även Martin jobb! Äntligen såg vi ljuset, äntligen fick vi något positivt att glädjas åt!

Så efter ett toppenår för kroppen, men ett skitår för knoppen hoppas jag nu att 2015 ska vara bättre som helhet. Vi vill inte ha några dödsfall, Martin ska få jobba ostört på sitt nya jobb. Vi hoppas få åka till Gambia och gör ett nytt försök till hösten igen. Magasinet ska lanseras på riktigt med pressreleaser och allt som hör till, så får vi se hur det går. Jag hoppas att trasslet med sonen är över, jag orkar inte mer. Jag vill bara ha lugn och ro!!! Jag vill ha in glädje i vårt liv igen! Glädje, lugn, harmoni! Jag har gjort och gör allt jag kan för att komma dit, resten ligger i händerna på sonen. Om han verkligen vill mej väl och väljer att sluta trassla, då kommer allt att bli toppen. Ååå, som jag önskar att det är så. Det enda jag önskar faktiskt.

Så jag lägger 2014´s elände bakom mej och ser fram emot ett lugnt och harmoniskt 2015. Om ett år vet vi hur det blev…

Martins tredje lön borta…

december 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har världens bästa Martin, men det visste ni ju redan 🙂

Efter att ha levt på sparade pengar sedan i juni har vi förstås massor med planer för Martins första lön i januari. Den ska bla gå till en rejäl besiktning av pälsbollen, vaccination för honom mm. Den skulle också gått till den där sistaminutenresan som vi inte hittade, så de pengarna sparades alltså. Istället tar vi nog en resa över kristihimmelhelgen. Martin behöver dubbla månadskort, ett för Stockholm och ett för Uppsala, så en del kommer att gå dit också. Eftersom han köper årskort är vi nu framme på hans andra lön… typ…

Åsså har julrean börjat och eftersom vi inte kom iväg på någon resa har vi självklart kollat in den lite… när vi ändå är hemma… igår tog vi ett varv i Kungens Kurva och Skärholmen och kom hem med några kassar. Bara sånt vi behöver förstås… nästan… En ny ljusstake till köket till nästa jul, två par hundpromenadskor till Martin, två nya toppar till mej och lite annat smått och gått. När jag vill ha något säger han nästan aldrig nej, tvärtom faktiskt. Är jag tveksam så bestämmer han att jag ska ha det 🙂

När vi kom hem kollade jag igenom rean på Halens, Cellbes och alla de andra postorderbutikerna. Så blev det lite nya inköp och vi är väl inne på Martins tredje lön nu. Nä, vi köper faktiskt inte en enda sak på kredit, det skulle jag aldrig göra. Det är fortfarande sparpengar och de pengar som jag tjänar som används. Hans lön kommer däremot att fylla på sparandet igen, äntligen påfyllning, för nu är det nästan tomt. Åsså vann jag ju kläder för 3000 kr på Klingel.se som jag också använde en del av när jag satt och klickade igår. Bland annat en rejäl och snygg jacka som jag hoppas ska passa och kunna användas länge.

Att ha en ny kropp innebär ju faktiskt att man behöver en hel del nya kläder. E-kupan krävde 44-46 i överdelar, C-kupan kräver bara 38. Men det har jag inte fattat än, utan klickar hem 40-42 som oftast är för stort och får skickas tillbaka. Imorrn är det fyra månader sedan operationen och nu börjar jag fatta hur jag ser ut. Men det har tagit tid! Jag har bytt utan nästan hela min garderob, det gamla har jag drunkat i. Imorrn blir det lite nya bilder, kolla om ni vill. Jag vet att ni är några som ska göra era operationer efter nyår och är nyfikna. Jag önskar er all lycka! Och roliga shoppingturer 🙂

Nu ska jag ta en tur på löpbandet, tacon ska bort! Japp, så är det. Här är inga problem med julmaten, men taco två dagar i rad var inte så smart. Imorrn är det vägning…

Man trodde att vi hade dött i tsunamin

december 26, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Thailand 2001-2002 (?)

Idag är det 10 år sedan vågen spolade bort delar av Thailand, Aceh, Maldiverna och Sri Lanka mm. Det är lite suddigt vad som hände där på morgonen… jag vet bara att jag blev väckt väldigt tidigt av telefonen av en kompis som jobbade på riksdagen. Han hade redan förstått omfattningen och börjat ringa runt efter kylcontainrar… Han satt alltså inte i regeringsposition, utan arbetade i riksdagen för oppositionen och hade inget med den långsamma processen att göra. Tvärtom!

Jag jobbade som personlig assistent då och både hemma och på jobbet satt vi som klistrade vid tv´n och radion för att få så mycket information som möjligt. Vi hade inga nära vänner på plats i Thailand, men det som hänt var så fruktansvärt att det inte gick att tränga bort det. Så jag tittade och blev upprörd över regeringens långsamma reaktion. Att skylla på julhelg var så lågt att man bara blev förbannad! Hur svårt var det att flyga ner hjälp? De andra länderna gjorde ju det!

Egypten 2004-2005

Vi var alltså hemma, men åkte till Egypten den 28 eller 29 december. På Arlanda mötte vi trasiga människor, vissa helt apatiska, utan tillhörigheter, ensamma barn, barfota… fruktansvärt! De fick gå en särskild väg på Arlanda för att få hjälp vid hemkomsten. Jag antar att de fick träffa både präst, psykolog och sjukvård redan på plats vid ankomst. Det var faktiskt ganska skönt att åka iväg och släppa all rapportering, även om det samtidigt kändes lite som ett svek att åka iväg och koppla av. Jag och barnen, vi var ju fortfarande en familj.

Vi njöt av sol och värme, killarna dök med tuber för första gången. Mina föräldrar kom dit efter en vecka och vi hade sista veckan tillsammans. Det enda konstiga som hände under semestern var att allt vatten vid vår strand försvann. 100 meter ut låg fiskar och sprattlade… båtar torrlades och gick varken att få ner i vattnet igen eller upp på stranden… hur konstigt som helst. Å det där vattnet kom inte tillbaka medan vi var där. Någon sa att jordbävningen innan tsunamin skapat en djup havsspricka, och vårt vatten hade tydligen gått till den sprickan… jag vet inte om det är sant, men konstigt var det.

Så åkte vi hem och när barnen kom tillbaka till skolan blev de överfallna av gråtande och skrikande kompisar. De hade tydligen trott att vi varit i Thailand och omkommit. Jag trodde att alla visste att vi varit i Egypten och aldrig varit oroliga för oss. Men tydligen hade inte informationen gått fram som den skulle… så folk trodde att vi dött. Så mitt i allt sorgligt, rapporteringar om kistor som kom till arlanda och familjemedlemmar som tappats bort, stod vi – helskinnade. Vi kom med lite lite glädje mitt i allt sorgligt.

Sri Lanka 2005-2006

Något år innan badade vi i Thailands vågor, samma år i Egyptens och året efter i Sri Lankas vågor… samma vatten, olika stadier. Ett vackert oförstört Thailand, ett förundrat Egypten där vattnet försvann och ett halvt bortspolat Sri Lanka under uppbyggnad. Vatten har en enorm kraft, det är iaf ett som är säkert. Man ska ha respekt för naturen och naturkraften. Frågan är hur mycket vi själva bidragit till katastrofen och framtida katastrofer med tanke på hur vi misshandlar vår planet?

364 dagar kvar!

december 25, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Julafton är över och det är ett år till nästa gång. Eller nästan… 364 dagar 🙂

Om en vecka har vi ett nytt år, det känns varje gång som att vända blad till ett nytt liv. Ett bättre liv, oftast. Alltså är det dax att börja summera 2014 och göra upp nån slags plan för 2015. Det ska jag göra mer detaljerat i ett separat inlägg, men lite funderar jag över redan nu.

2014 har varit enormt innehållsrikt! Jag har gjort två operationer, en visste jag om när året började och såg fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag skulle ju göra min bröstförmiskning! En livsförändrande och livsförbättrande operation! Å visst var det det! Jag mår så otroligt mycket bättre! På hälsofronten blev allt alltså hur bra som helst och jag kunde verkligen ha njutit av min nya kropp om inte sonen fortsatt att trassla och ställt allt på sin spets under sommaren. Dessutom hade vi ett dödsfall i familjen som förmörkade vår tillvaro redan på våren. Det var alltså en hel del som tog bort den där lyckliga känslan över en ny fungerande kropp och det känns faktiskt lite orättvist att jag inte kunnat glädjas så mycket åt den som jag önskat. DET hoppas jag kunna göra ostört 2015!

Att vår efterlängtade resa till Gambia ställdes in, var förståss också en stor sorg. Att vi inte fick träffa våra vänner som behövde vår hjälp eller känna sanden mellan tårna… efter allt jobbigt var det ytterligare en sten som lades på allt annat och jag gick i backen ganska illa. Vi hade verkligen behövt den resan, hela familjen. Nu blir det kanske nästa år, om det går några resor.

Mitt i allt avslutade vi vårt jobb med Viktväktarna och 14 år gick i graven. Martin skulle byta karriär och jag skulle bli lyxsambo och ta hand om mej. Men han fick inget nytt jobb…. tiden gick och plånboken blev allt tunnare… Jag fick en idé om ett livsstilsmagasin som Martin nappade på, så helt plöstligt var vi företagare igen och DÅ fick han jobb! Så nu är jag redaktör för Du i Fokus och han börjar på Kitchentime direkt efter nyår. Så det kan bli 🙂

Så här sitter jag och försöker få ordning på allt som hänt och planerar för det som ska hända. Ett år går snabbt, men mycket händer på vägen. Lite för mycket tycker jag. Jag önskar mej ett lugnt 2015, gärna lite händelslöst och absolut inga dödsfall!

Idag blir det mellandagsshopping! Senior är på väg till Öland, Junior bygger om hemma, vi bara är… För oss är julen över, ingen mer julmat så långt ögat når. Här blir det sallad till lunch, korv och makaroner till middag och motion bestående av mellandagsrea. En lugn dag – jag gillar lugna lite småtråkiga dagar. Fler såna tack!

Ha en fin juldag och ta hand om varandra. Kärlek och hälsa är det viktigaste av allt.

Medan du äter din skinkmacka…

december 23, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Sitter här, dan för dan, och funderar. Under granen ligger kanske 10 julklappar från oss i familjen till varandra. Inget överdåd, men tillräckligt. Apropå gårdagens inlägg så tycker jag att hela familjen hållit sej ganska måttliga med inköpen.

Jag sitter här i mitt ombonade och julpyntade hem. Jag som älskar julen men i år inte ens ville julpynta. Höstan var rejält psykskt jobbig och jag hade tom förlorat hoppet om sonen. Men på nåt sätt vände vi långsamt skutan och nu ser det ut som att vi kan blåsa faran är över och pusta ut. Inget är säkert, men det känns bättre än på mycket länge.

Jag har inte en gnutta julmat hemma, men vet att jag får så det räcker hos mamma imorrn. Där kommer vi att fira julen tillsammans med barnen och Martins föräldrar i lugn och ro. Å på morgnen äter vi frukost med mina kusiner och deras familjer hemma hos min faster. Härligt sällskap, gemenskap, mat och julklappar. En helt vanlig jul i mångas ögon.

Då går tankarna till Magda Gad. Har ni hört talas om henne? Magda är något yngre än mej och frilansjournalist. Hon har precis åkt till Liberia för att dokumentera folket mitt i ebolaland. Hon skulle bara vara där ett kort tag och komma hem till jul, men kunde bara inte åka hem efter allt hon sett. Så hon har bestämt sej för att stanna på obestämd tid. Hon har blivit hotad med vapen, sett folk dö, kramat föräldralösa barn och en massa annat. Å kan inte lämna landet. Hon kan inte åka hem, för hon är redan hemma. Känner jag igen det tror ni?

Magdas texter är otroligt starka. Med bilder blir de nästintill outhärdliga. Här sitter vi mitt i julstöket och enda problemet vi har är om julmaten ska räcka och om alla julklappar är inköpta. I Liberia får inte sjuka komma till sjukhusen eftersom man är rädd för att alla har ebola. Gravida kvinnor med komplikationer dör utan för sjukhusen i privata bilar och begravs med levande foster i magen. Medan vi sitter och tuggar på en macka med julskinka… Kontrasterna kan inte bli mycket större.

Jag vill inte skuldbelägga en enda av er, jag vill bara ge en bild av att det är stor skillnad beroende på vem man är, var man kommer ifrån och vilken bakgrund man har. Jag missunnar er inte skinkmackan, men önskar så förtvivlat att vi alla på något sätt kunde hjälpa Magda att hjälpa. Helst skulle jag vilja åka dit på en gång och hjälpa till, men det funkar inte rent praktiskt just nu.

Det känns trots allt väldigt bra att vi precis skickat ner mer pengar till Smile och hans familj så att de kan köpa något extra till jul. De är visserligen muslimer, men firar faktiskt lite jul ändå. Om inte annat så kanske barnen kan få lite godis eller familjen lite kött. Smile har det svårt just nu. Han var tvungen att tacka nej till ett fast helårsarbete eftersom han måste hjälpa familjen med odlingarna så att det får någon mat alls. När turisterna uteblivit har valutan blivit rätt värdelös, allt är skitdyrt och det finns inte mycket att köpa. Så de egna odlingarna är otroligt viktiga.

Våra pengar hjälper de 12 personerna att överleva. 400 kr i månaden, som de nu kan använda till det allra nödvändigaste som bla mediciner. Hade de inte haft våra pengar hade de förmodligen inte köpt några mediciner alls utan istället gått till en medicinman som ordinerat mysko grejer som ofta förvärrat tillståndet. Nu slänger han bara iväg ett meddelande på messenger så skickar vi pengar till vår vän Linda som köper medicinen som familjen sedan hämtar hos henne. Vi vet att pengarna används på rätt sätt. Tack och lov behöver de iaf inte oroa sej för ebola, den har inte nått landet. Jag hoppas att den aldrig gör det!

Vill ni hjälpa oss att hjälpa så får ni gärna höra av er! Varenda öre gör skillnad! Har ni en dålig dag så läs Magdas magiska texter. Ni kommer inte att må bättre, men ni kommer återigen påminnas om den rikedom ni faktiskt besitter. De allra flesta i vårt land, iaf ni som läser det här, har det väldigt bra. Det är mycket vi kan göra för att hjälpa andra och känna oss ännu rikare, i hjärtat.

God uppesittakväll på er

Blev intervjuad idag…

december 17, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

För en liten stund sedan blev jag intervjuad av tidningen Tara om hemmaträning. Går allt som det ska så kommer numret med intervjun i början av nästa år. Det handlar bla om min bästa kompis; löpbandet 🙂

Varje intervju är en egotripp. Man ska berätta om sej själv, svara på frågor om sitt liv och riktigt grotta ner sej i sej själv och sina tankar. Men de där frågorna leder ofta till nya tankar och man får verkligen fundera på sej själv och sitt liv lite extra. Är jag nöjd med mitt sätt att leva? Är det något jag vill förändra? Kan jag hjälpa och inspirera andra?

Med bara två veckor kvar av året så är det kanske dax för en liten avstämning. Varje människa har ju påverkansfaktorer i form av samhälle, omgivning, familj osv. När jag ser på mitt liv så blir jag lite frustrerad. Skulle det bara handla om mej och mitt år så skulle jag säga att jag nått precis dit jag vill och lever det liv jag planerat för i många, många år. Men så har man ju en familj och pga den och vissa ”omständigheter” så har en del saker varit riktigt jobbiga och skitiga. Summan av dessa två är att jag inte haft det så lugnt och harmoniskt som jag önskat och skulle kunna haft det. DET önskar jag mej av 2015.

Målet jag hade för 2014 var att sluta jobba, ta hand om mej själv och må bra. Jag slutade jobba, gjorde två operationer men kunde inte ta hand om mej själv på något bra sätt pga trassel med sonen och jag mådde allt annat än bra. Så nu sätter jag nygamla mål för 2015, jag ska fortfarande ta hand om mej själv för att må så bra som möjligt och hoppas att strulet är över så jag verkligen kan komma dit. Jag gör vad jag kan, definitivt! Men så finns det saker man inte kan styra över, dessa hoppas jag få slippa 2015.

Något som inte fanns med i planen 2014 var Du i Fokus, vår bebis! Visst har tanken funnits ett tag, men jag har hållit den för mej själv. När jag väl berättade om den för Martin körde han igång direkt och på bara ett par månader blev tanken verklighet. Sedan i söndags rullar magasinet på och under 2015 hoppas jag att vi verkligen kan blåsa liv i magasinet och få det att växa.

Just nu hoppas jag bara att allt trassel är över. Jag ser fram emot att dagarna vänder och bli ljusare och hoppas att vi ska hitta en sistaminutenresa. Då kommer 2015 att börja på bästa möjliga sätt. Hoppas hoppas! Ser ni? Hoppet har återvänt 🙂

Orkar inte med mej själv!

december 11, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Längtar till solen

Alla har svackor. Jag med. Mina svackor brukar vara snabbt övergående och sen är jag mitt vanliga jävlaranammajag igen. Men den här gången kommer jag bara inte upp!

Jag sover dåligt, är trött, har ont i kroppen, rosslig i halsen varenda morgon, tappar hörseln lite titt som tätt och vill helst bara sitta hemma och göra ingenting. Jag gör det jag ska, tar hand om hemmet, går och tränar, försöker ta vara på det lilla dagsljus som finns och allt annat som man ska göra för att må bra. Men det hjälper inte! Energin finns inte.

Nu har det varit lugnt på katastrofronten här hemma i nästan tre veckor, men det är som att gå på skare. Jag bara väntar på att trilla igenom… jag litar inte alls på lugnet. Å även om sonen håller sej på mattan så finns det ju andra runt oss. Vår käre vän Arne fick en stroke och sen fick han en till, sonen är förstås väldigt ledsen och vi alla förbereder oss på det värsta. Andra runt oss har blivit allvarligt sjuka och man vet inte hur det slutar. Så det blir lixom aldrig helt lugnt, det kommer bara mer och mer.

I ett desperat försök att komma på fötter igen så letar vi efter en sistaminutenresa. Målet är att åka till solen i mellandagarna. Men just nu kostar en vecka 8-10 000 och det tänker vi inte betala! Så nu är det is i magen som gäller de närmaste två veckorna, så får vi se vad som dyker upp. Tror att en vecka med sol, värme och strandpromenader är precis vad vi behöver.

Jag har aldrig känt det så här hopplöst förut. Martin frågar om han kan göra något för att jag ska må bättre, men jag kan inte komma på något. Jag orkar bara inte med mej själv just nu. Kan jag få byta liv med någon, snälla?